Denna boplats bebyggdes (återbebyggdes?) omkring 1870 av Olof Jakob Jakobsson född 1841 från Domerave i Rone, gift 1867 med Maria Dorotea Andersdotter född 1842 från Hemmor. De bodde några år vid Hemmor, men flyttade sedan hit upp och byggde huset vi ser. Det är en ofullständig parstuga bestående av två små rum på var sida om skorstensstocken och med en liten farstu hitåt och ett minimalt kök mitt på baksidan. Huset är välbyggt i tidens stil och klätt med papptak. Jakobssons fick hela 7 barn, men redan när de var små stack han till Amerika. Tre av barnen gav sig också iväg till Amerika, som så många andra Laubor. Några barn flyttade till Stockholm. Maria Jakobsson kallades både "änkan" och "madam", kan det sistnämnda namnet ha någon parallell till "Madam" Söderlund på Gotska Sandön? När hon dog övertog dottern Johanna Jakobsson född 1875 stället. Hon sålde det 1946 till Masses dotter Maja Klintberg, som i sin tur sålde det 1947 till Martin Klint i Visby. Sedan tog sonen Lars Klint och hans hustru Birgitta över. Efter deras död ärvdes stället av dottern Lise-Lott Klint och hennes man Berni Gumauskas från f d Öbergs lilla gård alldeles bredvid. På bilden ser vi sannolikt "madam" Maria Jakobsson 70 år och möjligen dottern Johanna 37 år.
Från 299 kr
Sjömannen Carl Daniel Hansson Norrby född 1820 från Gumbalde gifte sig 1844 med Christina Hansdotter från Snausarves ursprungspart. Tydligen var Carl Daniel ihop med Christina långt innan de gifte sig, för redan 1838 lär han ha byggt bostadshuset på mark tillhörigt hennes föräldrahem. De fick 4 barn, varav yngsta dottern Margareta Carlsdotter född 1855 tog över, gift 1881 med Carl Oskar Pettersson född 1852 från Hallsarve och de fick också 4 barn. Sonen Edvin Pettersson född 1885, tog sig namnet Norrby efter morfar, köpte stället av sin mor 1916 och byggde smedja där redan 1910. Han var gift 1912 med Olga Pettersson född 1889 från Garde. Även de fick 4 barn och det blev sonen smeden Evert Norrby som tog över, gift med Margit från När (?). På bilden ser vi bostadshuset som Carl Norrby byggde 1838, ett välbevarat bulhus under faltak. Det huset utgör ännu stommen i dagens hus, som mera har karaktären av snickarglädjehus. T h ser vi ett brygghus och sedan en liten bulladugård med en bod på borte gaveln. Smedjan är ännu inte byggd, uppfördes den på hösten?
Mattias Tomsson vid Hallsarves stampart hade bl a en son vid namn Mattias Hallin, som fick några tunnland jord från föräldrahemmet och byggde denna en ny boplats ett par hundra meter söderut längs vägen. Mattias Hallin född 1808 gifte sig 1835 med Anna Maria Persdotter född 1802 från Bönde. Deras äldsta dotter Anna Hallin född 1836 gifte sig 1860 med Olof Larsson Bolin född 1834 från Botels. De fick 4 döttrar, varav Kristina Olivia Bolin född 1863 övertog stället. Hon gifte sig 1886 med byggmästaren Olof Olsson född 1862 från Buttle och de fick 4 barn och en dotterson som de tog hand om. Sonen Oskar Olsson född 1887 tog över hemmet, gift 1918 med Anna Olivia Wessman från Ala, men hon dog redan året därpå. Oskar Olsson var snickare och båtbyggare. Fastigheten styckades av och byggnaderna med tomt köptes av Robert och Ann-Charlotte Lindén. 1994 köpte Martin och Anna Skoog fastigheten som fritidsbostad. Hela byggnadsbeståndet förnyades av Olä och Kristina Olivia Olsson kring förra sekelskiftet, vilket väl låg nära till hands när Olä var byggmästare. Manbyggnaden på bilden uppfördes 1896 och där har Olä verkligen blommat ut i den fantasirika glasverandan! Till vänster skymtar den äldre och anspråkslösa snickarboden.
En härlig miljö- och familjebild av Masse. Den stora manbyggnaden är 36 år gammal. Det är ett modernt hus med källare under bostadsvåningen och inredda gavelkammare på loftet. De små trekantsfönstren är typiska för tiden, liksom att fönstren sitter i små nischer. Tegeltaket är utdraget lite över gaveln, vilket blev brukligt på 1860-talet. Märkligt nog har manbyggnaden två likadana ingångar på båda långsidorna. Förr var ingången alltid vänd mot ladugården, men från 1860-70 började man göra en finingång mot vägen och en vardagsingång mot ladugården. Flygeln under faltak är lite ålderdomligare med fönster med foder sittande i liv med fasaden. Gårdspartens folk står mot lillgårdens slantun vid infartsvägen. Masse har stått en liten bit ut på åkern, vars åkergrind han öppnat för att placera människorna i öppningen. Från vänster står Gustava och Petter Bodin, dottersönerna troligen Sigfrid och Henry, mågen Jakob Larsson, dotterdottern Hilda Klara, dottern Hilma och dotterdottern Elin Jenny. Dottersonen Ragnar saknas. Hilma var höggravid och födde 12 dagar senare dottern Elsa.
Det här måste ha varit Gotlands mest originella kvarn! Den stod på ancyllusvallens krön ca 100 m nordost om nuvarande Tjernelds ladugård på Bjärges. Om bröderna Södergren byggt den och använt den tillsammans är inte känt. I Lauboken står det att Arvid Södergren var fiskare och båtbyggare. Hur som helst har man tänkt helt i egna banor när man byggt kvarnen. Ett lågt fyrkantigt kvarnhus med ett ett högt strutlikanande torn är inte känt från övriga Gotland. Inte 6 vingar heller. Luckorna på vingarna fästes från den lilla balkongen som löpte runt tornet, balkongen nåddes via en dörr i tornet. Den korta kvarnaxeln måste ha växlat över till en lodstående axel som stod i ett nav i golvet och därifrån måste kraften ha växlat övertvå gängertill en eller två stenar och/eller sikt. Sådana konstruktioner är kända från några kvarnar på ön. Nils Södergren rev kvarnen 1920. Han hade köpt en stor 8-kantig holländare i 3 våningar + lökkupolhätta byggd 1889 från Kärne i Burs, vilken han monterade upp 1921. Det var en av socknens största kvarnar och Nils Södergren malde åt både sockenbor och åt bönder från Garde, Alskog och När.
Axel Fredrik Österberg föddes i Sund socken under enkla förhållanden och faderslös redan som barn. Dessutom den enda av syskonen som överlevde barnaåren. I detta öde sökte modern möjligen bättre utsikter annorstädes och bröt upp från Ydre för ny tillvaro i Linköping. Där, med endast ett barn att föda, uppstod möjlighet för Axel Fredrik att studera. Från mitten av 1890-talet bär han titeln folkskollärare och innehade rimligen tjänst i den nya hemstaden. År 1901 flyttade han till Tåby på Vikbolandet för bostad och arbete i socknens skolhus. Under åren 1906-08 var han, som källorna anger, tidningsman i Söderköping. Vad det i detalj innebar för honom lämnas för denna beskrivning därhän, men under sistnämnda år var han tillbaka i katedern som lärare, nu i Rejmyre. Samma år gifte han sig med Hedvig Maria Blidberg, bördig från Tåby. Förstfödda barnet nedkom 1909 och året därpå flyttade den lilla familjen till Varberg, där makarna välsignades med ytterligare tre barn. Axel Fredrik avled i juli månad 1936. Hans maka kom att överleva honom i över 30 år.
Vy mot det så kallade Treportshuset i Linköping. Namnet hade huset fått genom sin komplicerade byggnadshistoria där två enskilda byggnader sammanbyggts och skapat behov av passeringar till åtminstone tre lägenheter. Tiden för bilden är några år in på förra sekelskiftet och husets adress var då Klostergatan 40, sedermera ändrats till gatunummer 24. För den skarpögde ger Folkets Hus affisch-tafla några tidsbilder som kan förtjäna att bli räddade från glömska; Den 25 juli detta år skulle det hållas sommarfest vid Flistad brunn, och den vid tiden populära bondkomikern Josef Ulin annonserar för uppträdande med sin rollfigur "Jan i Grebo". Biografen Continentals kungörelse daterar bilden till perioden 1907-1910. Mycket lite är känt om biografen, annat än att den låg invid Ågatan och var i drift under nämnda år. Ett mer seriöst budskap annonserar Karl Holmsten som åkt ända från Sundsvall för att hålla föredrag om den brännande emigrationsfrågan. Lång tid efter dessa tilldragelser kom Treportshuset att flyttades till friluftsmuseet Gamla Linköping. På platsen kom byggmästare Gösta Lindsten att uppföra det som i folkmun kort och gott brukar kallas Lindstens-huset.
Prosten Christian Stenhammar blickar myndigt mot oss från en helt annan tid. Född 1783 har han levt ett långt liv som nu går mot sitt slut redan före avskaffandet av ståndsriksdagen, vatten och brödstraff, svenska kolonier och annat som känns väldigt avlägset. Han beskrivs varit spränglärd tillika stockkonservativ. Som stöd för hans intellektuella läggning kan listas hans utnämning till teologie doktor och docent i fysik, medlemskap i Vetenskapsakademien, representantskap vid riksdagen och skriftställare inom så skilda ämnen som historia, politik, geografi, fysik, zoologi och botanik. Som exempel på hans samhällsbevarande önskan som politiker kan hans reformkritik mot lika arvsrätt och avskaffandet av kroppsstraff nämnas. Han växte upp i Västra Eds kyrkoherdeboställe som näst yngst av faderns 14 barn. Efter gymnasiestudier i Linköping skrev han i februari månad 1801 in sig vid Uppsala universitet vilket bland annat kom att leda till hans nämnda docentur i fysik. Från 1811 var han anställd som adjunkt och sedermera lektor och rektor vid Linköpings gymnasium. Parallellt var han även så kallad prebendekyrkoherde i Törnevalla. År 1830 bröt han upp från tjänsten i Linköping, som han ansåg ha "förslöat tanke och kraft" för att istället slå sig ned som kyrkoherde i Häradshammar på Vikbolandet. Där kom han vid sidan av rikspolitiken och botaniska resor bli kvar som nitisk församlingspräst livet ut.
Bilden visar ett repro av ett medfaret men unikt motiv från den så kallade Wernerska trädgården i Linköping. Tiden är första delen av 1880-talet. Den skarpsynte kan på standaret utläsa att det rör sig om det parodiskt ordensliknande sällskapet Wiknings-Commissionen, som under en period höll årliga sommarfester i trädgården. Etablissemanget Wernerska trädgården hade från senare hälften av 1800-talet en självklar plats i stadens nöjesliv. Namnet var hämtat från provincialläkaren Henrik Werner, som införskaffat tomten som sommarnöje vid sidan av sin stadsvåning invid Stora torget. Den som utvecklade området från en framvuxen nöjesträdgård med tvivelaktiga inslag till en offentlig nöjesplats med restauranger, teater- och cirkusbyggnad samt musik- och danspaviljonger var entreprenören Anders Peter Andersson alias Bonn på Druvan, som år 1864 kommit i besittning av tomten. Nöjesinrättningen kom att blomstra tills ägarens bortgång 1886. Utan eldsjäl sjönk ambitionerna vartefter för nöjelpalatset och i än mindre grad efter det nya seklets inträde med tidens aktualiteter såsom brännvinsförbud vid scenunderhållning, den nya stadsteatern och biografernas erbjudande av det nya mediet film.
Motiv ur linköpingsfotografen Didrik von Essens samling som länge var oigenkänt men som lyckligtvis lokaliserats. Berga slott i Linköping innan det kunde bära så stolt epitet. "Slottets" kärna består av bildens huskropp som uppfördes av färgaren Jakob Widoff 1832. Färgarens dotter kom att gifta sig med tidningsmannen Carl Fredrik Ridderstad och så långt i historien användes huset som sommarviste för ägarna. Med makarna Ridderstads son Anton Ridderstad som ägare, följde förändringens vindar. Vid mitten av 1880-talet hade den historieintresserade militären grundat Östergötlands fornminnes- och museiförening och i hans planer fanns vidare att förlägga ett Östergötlands museum på gårdens ägor. Av detta blev som bekant en annan lösning men längre bar tanken att vid Berga skapa ett östgötskt friluftsmuseum, vari det ännu existerande Berga minnespark var en del i. Men slottet då! Jo, både ägaren, hans samlingar och idéer tarvade en större och mer ståndsmässig byggnad på platsen. År 1896 lät han därför bygga ut sommarbostaden till den slottsliknande byggnad som ännu består. Bilden är odaterad men 1894/95, möjligen 1896, är tänkbart som en beställning kort före ombyggnaden.
Porträtt av fröken Augusta Ullman. Född i Skänninge 1842 som dotter till stadsfiskal Anders Magnus Ullman och dennes hustru Amalia Söderström. Fadern gick bort i början av år 1850 och kvar stod änkan med nio barn. Hur livet tog sig ut för de kvarvarande familjemedlemmarna ger källorna endast vaga svar men på något vis lyckades modern fostra barnen som med stigande ålder lämnade hemmet en efter en. Vid 16 års ålder blev det Augustas tur att bli egen och vi finner henne i förstone hos släktingar i Alunda nära Östhammar. I september månad 1861 flyttade hon till Kullerstad för att som mamsell ta tjänst på godset Ribbingsholm, vilket på sikt kom att få avgörande betydelse för hennes liv. Herrskapet Westerblads son Henning var bara en gosse vid tiden men med tiden blev han stor, tycke uppstod mellan dem, och till hösten 1873 ingick de äktenskap. I sammanhanget hade svärmodern lämnat Ribbingsholm och istället köpt Tvärdala herrgård i Västra Husby. Så länge hon var i livet arrenderade Henning och Augusta godset men efter hennes död 1889 bröt de upp för ny tillvaro i Linköping.
Enligt påskrift porträtt av fröken Hilma Thamsten, Motala. Tolkat föreställa Hilma Sofia Ottilia, född 1839 i västgötska Mölltorp. Dotter till handlaren och bagaren Carl Thamsten och makan Johanna Gustava Bergvall. Föräldrarna var bördiga från Motala respektive Skeppsås men hade som gifta i Motala flyttat till Mölltorp strax före Hilmas nedkomst. År 1844 inflyttade familjen till emellertid Vadstena men redan året därpå avled fadern. De kvarvarande i familjen kunde emellertid bo kvar i stadsgården som ägdes av släktingar. Det var för övrigt inte första gången Hilmas mor blev änka. Redan år 1831 hade äktenskapet med bokhållaren vid Göta kanalverken, A. F. Leffler, upphört efter att denne, som källorna anger, "långsamt och tärande" gått bort i lung- och leversot. Hilma blev tillsammans med modern kvarboende i släktgården en lång tid, ända till år 1870. I november månad sagda år flyttar de av okända skäl till Motala. Efter knappa 15 år avled modern efter ett långt liv år 1883. Hilma blev kvar i Motala och vi finner henne på en rad adresser till sin egen död i bukhinneinflammation den 15 oktober 1907. Hon förblev ogift livet genom.
Enligt påskrift porträtt av fröken Emilia Åberg i Linköping, syster till kronofogde Åberg. Av detta tolkat föreställa Emilia Fredrika Åberg. Född i Linköping 1835 som dotter till källarmästare Carl Wilhelm Åberg och hustrun Sofia Andersdotter. Sina första år i livet kom Emilia att växa upp i stadens teaterhus, Assemblée- och spektakelhuset kallat, där föräldrarna drev restaurangrörelse, som i sin tur gick under namnet Stadshuskällaren. Emilias vuxna liv utanför föräldrahemmet tog sin början 1862. Sent detta år inflyttade hon till Rystad för att som mamsell ingå i prosten Håhls hushåll, men redan innan året var till ända flyttade kyrkoherden med familj till Vingåker, med Emilia som medföljande. Under våren 1865 avled prosten Håhl, och kort tid därefter även Emilias egen far, vilket fick henne att återvända till modern och kvarvarande syskon i Linköping. År 1870 nådde även moderns tid i livet sin ände. Året före hade två syskon till Emilie gått bort och en bror flyttat, men likväl bodde fyra syskon kvar i barndomshemmet, oaktat att de var i 30-årsåldern. Efter en tid sålde syskonen föräldrahemmet på Hunnebergsgatan och flyttade till ny, fortfarande gemensam, bostad inom nuvarande kvarteret Boklådan. Den tidigare nämnda brodern Otto flyttade snart till eget, men de återstående systrarna skulle komma att logera tillsammans tills deras respektive död. För Emilias del inträffade den i december månad 1903.
Av tiden gulnat porträtt av fru Aurora Åkerhielm. Född 1821 på godset Munkvrak, nuvarande Hjälmarsholm, som dotter till baron Eric Georg Philip Åkerhielm och dennes maka friherrinnan Henriette Sofia Juliana Lagercrantz. Från våren 1833 var familjen bosatt i Vårdsbergs säteri i östgötasocknen med samma förled för att år 1835 flytta till Askeby. Under perioden i Vårdsberg avled modern i sviterna av förmodad nervfeber. I övre tonåren inledde Aurora, som del i förväntad uppforstran av tidens adelsfröknar, en rad vistelser hos respekterade familjer i länet. Makarna Stockenström/ Söderholm tog en tid mot henne i Landeryd följt av Horn/von Schewen i Söderköping. Från 1844 hittar vi henne hos komminister Westerdahl i Hällestad för vidare boenden hos makarna Linzon/Berndes i västgötska Hova följt av en sejour hos godsägare Hedengren med maka på Riseberga säteri i Närke. Hennes sista stopp på bildningsresan blev i gruvkassör Nordströms hushåll i uppländska Film socken åtföljt av en kortare tid hos kyrkoherde Schram i Vendel. I april månad år 1856 inflyttade Aurora till Ekebyborna socken i Östergötland. Om inte förr blir skälet tydligt redan vid midsommartid då hon gifter sig med Erik Sondén, som vid tiden arrenderade Egeby södergård. Från år 1860 var paret emellertid bosatta i Norrköping där maken tjänstgjorde som inspektor vid stadens spinnhus (kvinnofängelse) och senare som kamrer vid Drags fabriker.
Porträtt Christina Reuterswärd, familjärt kallad Stina. Född i Örebro 1884 som dotter till överste Wilhelm Reuterswärd och hustrun Carolina Robson. År 1890 utsågs fadern till chef över Första livgrenadjärregementet i Linköping och med anledning av detta inflyttade familjen året därpå till staden. Passande nog kom de att bosätta sig i det så kallade Överstehuset invid Järnvägsgatan. Tiden för porträttet är 1910 och inom kort ska hennes liv ta form. Hösten 1912 flyttade hon till Stockholm och i stadens högborgliga sällskapsliv kom hon att möta kronprinsessan Margareta. Bland annat fick hon då den anmärkningsvärda frågan om hon tyckte om att spela hockey. Christinas svar ger en tidsbild som kan förtjäna att bli räddad från glömska: "Nej inte alls. Jag spelade hockey i Linköping med pojkarna Uggla och andra men de var lite hårdhänta och mycket skickliga, så jag tyckte inte om spelet". Hennes rättframma svar speglade rimligtvis en personlighet som passade kronprinsessan, ty inom kort erbjöd hon Christina att bli hennes hovfröken. Detta kom att bli starten på en lång tid vid hovet. Christina kom efter Margaretas plötsliga död 1920 att ta tjänst vid prinsessan Ingrids hov, följt av samma tjänst för kronprinsessan, sedermera drottning, Louise. Sammantaget gav det henne ett spännande liv fyllt med intressanta möten och resor världen över. Christia Reusterswärd fick inte bara ett fascinerande liv, utan även ett långt sådant. Hon avled som ogift 1969. Hon var då skriven på Kommendörsgatan.
På en gård strax intill Olsbacka f. d. järnvägsstation i Aspeboda bodde i början av 1500-talet en av Dalarnas rikaste och mäktigaste män. Det var bergsfogden vid Kopparberget Måns Nilsson av Svinhufvudsätten. Vid den tid då Gustav Vasa kom til Dalarna för att be om skydd och hjälp mot danskarna, samt under Gustavs första tid som kung, lär Måns och han varit goda vänner. Men när Gustav Vasa sedan ville ta Dalarnas kyrkklockor i skatt och vanhelgade tingsfriden i Tuna med en blodig räfst, fick han Måns Nilsson till dödsfiende. Måns blev en av ledarna för de s. k. kockupproret, vilket ledde till att han på våren 1534 avrättades i Stockholm. Minnet av detta och legenderna om Mån Nilsson har fortlevt i Aspeboda genom seklerna. En historieintresserad stins lät 1907 resa en minnessten över Måns vid "Fläskkällaren", platsen där han herresäte en gång låg. På stenen kan man läsa: "Måns Nilsson Svinhufuvd, frihet jag älskat, sanning och rätt". Namnet Fläsk källaren kommer av en uthuggen håla i den klippa som gården vilar på. Legenden berättar att detta var en källare som Måns Nilsson lät bränna ut med hjälp av fettet från 150 svin.
Landskrona - Kävlinge - Sjöbo Järnväg, LKSJ- anläggning. Ångloket " Maria ". Lokets historik: 1876 - 1890 Entreprenør Hillen, Grave, Arnhem/NL 1891 - 92 Jernbaneanlæg mellem Østrup og Løgstør på Hobro - Løgstør for Gunnerson, Hoffmann & Hansen. 1892 - 94 Anlæg af Viborg - Ålestrup for Gunnerson, Hoffmann & Hansen. 1896 Jernbaneanlæg mellem Svendborg og Langå på Svendborg - Nyborg Banen for Hoffmann & Gunnerson. 1898 Anlæg af andet spor ved Ringsted for Hoffmann & Gunnerson. 1899 - 1902 Anlæg af grusbanen Farum _ Lillerød og grustransporter mellem Farum og Lillerød for Johannsen & Såbye. 1903 - 04 Anlæg af Kävlinge - Sjöbo Järnväg/S for Såbye & Lerche. 1906 - 07 Anlæg af Kävlinge - Barsebäck Järnväg/S for Såbye & Lerche. 1908 - 11 Anlæg af Varberg - Ätrans Järnväg for Såbye & Lerche. 1914 - 17 Anlæg af Borås - Ulricehamn Järnväg/S for Såbye & Lerche. 1921 - 25 Sporlægning på Midtsjællandsbanens sydlige del mellem Ringsted og Næstved. Bodilsen, Dombernowsky & Sandager. 1927 Anlæg af Røde Kro - Løgumkloster for Bodilsen & Sandager. Bemærkninger Kun kedlen har byggeår 1876. Rammens byggeår er 1878. Viborg - Ålestrup var færdig 1893, men lokoet flyttedes først 1894. Andetsporsanlægget ved Ringsted er formentlig strækningen mellem Viby S. og Frederikslund. Anlæg af grusbanen Farum _ Lillerød 1899 - 1902 dækker muligvis også gruskørsel til firmaets arbejder på Nordbanen? Formentlig deltog lokoet også i grusbanens fra Farums anlæg. Kontrakterne 1906 - 07 og 1914 - 17 er ikke helt sikre. Anlæg 1913 - 16 af Trollhättan - Nossebro Järnväg for Såbye & Lerche er også set, men passer næppe da denne bane havde sporvidden 891 mm. Kun i Trollhättan var der normalspor. Dombernowsky & Sandager ændrede 1921 navn til Bodilsen, Dombernowsky & Sandager. Niels Munch
Egby kyrka. Det är troligt att den allra första kyrkan i Egby var en liten enkel byggnad i form av stavkyrka. Under mitten av 1100-talet uppfördes den nuvarande kyrkan i kalksten bestående av långhus, kor och absid. Koret skildes från långhuset med en smal triumfbåge.I absiden var det ännu bevarade altaret placerat. Med anledning av det oroliga politiska läget i Östersjöområdet förhöjdes under 1200-talet långhusets murar varvid kyrkan erhöll en övervåning med små skottgluggar och fick karaktär av sockenfästning eller försvarskyrka. Övervåningen bars upp av valv vilande på en kraftig mittpelare. Koret erhöll ett lågt kryssvalv. Kyrkan försågs under 1300-talet med en sakristia på norrsidan i anslutning till koret och ett vapenhus på sydsidan. Torn saknades. Istället hade en mindre klockstapel byggts på mitten av långhusets tak. Under 1700-talet genomgick kyrkan som tydligen under 1600-talet fått förfalla ett flertal underhållsarbeten och reparationer. Exempelvis reparerades yttermurarna ,yttertakets spånbeklädnad ersattes med tegel , fönster förstorades och nya bröts upp. Exteriören rappades och vitkalkades. En riktigt stor ombyggnad ägde rum 1818-1835 varvid ett torn uppfördes i väster med lanternin för kyrkklockan . Interiört förändrades 1200-talets kyrkorum radikalt genom att valven raserades. Koret förenades med långhuset varvid triumfbågen utplånades .Huvudingången förlades till det nybyggda tornet .Kyrkorummet försågs med ett trätunnvalv. Endast den lilla absidens valv bevarades. 1959 ägde en omfattande yttre och inre restaurering rum då långhusets sydportal igenmurades och ersattes av ett fönster. Absiden frilades genom att altaruppsatsen flyttades till södra väggen. Bänkinredningen byttes ut mot en helt ny. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Gamla kyrkogården, Kalmar. Gamla kyrkogården är Kalmars äldsta bevarade kyrkogård. Den anlades under 1200-talets första hälft då Bykyrkan, eller St Nicholai kyrkan som den också kallades, började byggas. Kyrkan och kyrkogården låg mitt i det medeltida Kalmar vid stadens torg. Vid den här tiden hade Kalmar vuxit till en av de viktigaste handelsstäderna i Sverige. Närheten till gränsen mot Danmark, idag gränsen mellan Småland och Blekinge, gjorde staden till ett viktigt fäste. På Gamla kyrkogården finns idag stenar som markerar var kyrkan stod fram till 1670-talet, då den sprängdes. Då var Domkyrkan på Kvarnholmen i stort sett klar och stadens centrum hade flyttats dit. Kyrkogården blev dock kvar och användes fram till 1860-talet då Södra kyrkogården, intill slottet, stod klar. Det gula gravkoret ovan byggdes för lektor Johan Stagnel, död 1795, och hans maka Anna Margareta Botin, död 1773. Kyrkogården idag Gamla kyrkogården har idag karaktären av en lummig park mitt bland Gamla stans trähusbebyggelse. Hela kyrkogården är gräsbevuxen och på området växer ett antal höga träd. Gravvårdarna är utspridda över hela kyrkogården men flest vårdar finns i söder och öster. I området finns också utplacerade stenar som markerar grunden för den rivna kyrkan. För besökarna finns skyltar som visar in till kyrkogården, en informationstavla och en minnessten med en planbild över den rivna kyrkan. I sydvästra hörnet av kyrkogården ligger det Stagnellska gravkoret. På kyrkogården finns såväl stående som liggande gravvårdar men de liggande hällarna är i majoritet. (Uppgifterna är hämtade från http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=656687)
Egby kyrka. Det är troligt att den allra första kyrkan i Egby var en liten enkel byggnad i form av stavkyrka .Under mitten av 1100-talet uppfördes den nuvarande kyrkan i kalksten bestående av långhus, kor och absid. Koret skildes från långhuset med en smal triumfbåge.I absiden var det ännu bevarade altaret placerat. Med anledning av det oroliga politiska läget i Östersjöområdet förhöjdes under 1200-talet långhusets murar varvid kyrkan erhöll en övervåning med små skottgluggar och fick karaktär av sockenfästning eller försvarskyrka. Övervåningen bars upp av valv vilande på en kraftig mittpelare. Koret erhöll ett lågt kryssvalv. Kyrkan försågs under 1300-talet med en sakristia på norrsidan i anslutning till koret och ett vapenhus på sydsidan. Torn saknades. Istället hade en mindre klockstapel byggts på mitten av långhusets tak. Under 1700-talet genomgick kyrkan som tydligen under 1600-talet fått förfalla ett flertal underhållsarbeten och reparationer. Exempelvis reparerades yttermurarna ,yttertakets spånbeklädnad ersattes med tegel , fönster förstorades och nya bröts upp. Exteriören rappades och vitkalkades. En riktigt stor ombyggnad ägde rum 1818-1835 varvid ett torn uppfördes i väster med lanternin för kyrkklockan . Interiört förändrades 1200-talets kyrkorum radikalt genom att valven raserades. Koret förenades med långhuset varvid triumfbågen utplånades .Huvudingången förlades till det nybyggda tornet .Kyrkorummet försågs med ett trätunnvalv. Endast den lilla absidens valv bevarades. 1959 ägde en omfattande yttre och inre restaurering rum då långhusets sydportal igenmurades och ersattes av ett fönster. Absiden frilades genom att altaruppsatsen flyttades till södra väggen. Bänkinredningen byttes ut mot en helt ny. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.