De gamla fähusen på bilden ser äldre ut än vad de troligen är. Det var sällsynt med ladugårdsbyggnader i sten före 1800-talets mitt. Den större ladugården t v innehöll troligen kohus, dörrarna är rätt smala, liksom de närmaste i den mindre ladugården, vilken här kunde ha hyst ungnötshus, gödselstacken tyder på det. Men att ha gödselnhögen inne på gården, dessutom obehändigt inne i ett hörn, var lite ovanligt, men inte unikt. Dubbeldörrarna t h kan ha gått till ett stall. Den större ladugården ser ut att ha halmtak (bindtak), medan den lilla har faltak. Virke sågades nästan alltid i 7-alnarslängder (@ 4.20m) och var taket större, fick man skarva som här. Trots de skröpliga taken, var byggnaderna nog inte så dåliga, men gammalmodiga. Nu skulle det byggas stort och modernt! Se Bild nr 992, 993 och 994.
Från 299 kr
Masse har tagit en morgonbild av den fantastiska ladugården hos Karlssons sedd från lillgårdsgrinden. Till vänster står troligen Johan Karlsson framför brunnshuset med tröskhuset skymtande i bakgrunden. I bildens mitt ses själva ladugården med hoimd, hörum närmast ladporten, som syns alldeles till höger om brunnshuset. Ladugårdsflygeln i sten har halmtak med en ovanligt vacker och kraftfull avslutning upptill på de breda vindskivorna. Gaveln har en ståtlig resning med ett fönster uppe i gavelspetsen, vilket inte var så vanligt. Dessutom finns ett troligen senare upptaget fönster bredvid foderluckan mitt på gaveln. Vad denna byggnad innhållit är osäkert. Längst bort är ett fähus, svaipen i dörren är öppen och bakom skymtar en hoimdlucka. Dubbeldörren skulle kunna gå till en vagnbod. Dörren närmast hörde kanske till en vedbod, med tanke på att det ser ut att vara vedbacke på gaveln. Man har två höhäckar och på den högra står troligen dottern Rosa Johanna Maria och modern Hedvig.
Lau käldu är efter Hångers källa i Lärbro Gotlands mest kända källplats. Det mycket goda vattnet har attraherat både människor och djur i långliga tider. Än idag hämtar massor av människor vatten här till mat och dryck. Bilden visar hur man fört in ett par urholkade stockar i sluttningen, i vilka vattnet rinner ner till en ho, s k haggvann. 1918 bestämde Lau kommun att Käldu skulle moderniseras och man byggde det Käldhus med vattenstråle och den bassäng som används än idag. På bilden ser vi Käldu 1907. Haggvannen finns kvar idag som ett minne, liggande intill den stig som går upp på backarna t v i bilden. Man ser också att backanten är helt kal, idag är här frodig grönska.
Denna lilla gård kom till 1910 då Arvid Persson född 1877 från Mattsarve köpte jord av Lars Per Hallander Hallbjäns, vilken sålde bort hela denna gårdspart i smålotter. Arvid var gift 1903 med Hanna Byström född 1871 från Alskog och de bebyggde boplatsen. Detta bostadshus byggde de 1912 och byggde till det 1924. Huset är uppfört av resvirke med liggande panel och taket är täckt med spån. Det ser lite äldre ut än 4 år gammalt, men kan knappast vara det. Vid husets baksida står Hanna och Ragnar. Man ser att husets gavel är provisorisk, man har redan från början planerat för en tillbyggnad. Den märkliga lilla kvarnen (?), som är under uppbyggnad, skulle man ha velat se en närbild på!
Masse har tagit två bilder av uthusen och satt ihop. Längst till vänster står en mycket gammal bulbod, den kan ha varit en strandbod tidigare. Taket har skjutit ut mycket längre utanför ingångsgaveln från början än vad det gör på bilden, se det utstickande hammarbandet på gavelns högra sida. Det är ett mycket ålderdomligt tecken. Om boden varit vedbod eller hönshus eller något annat är oklart. Sedan ser vi ladan och ladugården med portlider. Ladugården har haft en båsrad till höger respektive till vänster om dörren, med plats för 1-2 hästar, 2-3 kor, 1-2 ungdjur och någon kalv. Skjulet till höger tycks ha varit delat i två delar. Den vänstra skulle ha kunnat vara hönshus, den högra kanske dass. Kvinnorna har inte gått att identifiera, men de borde vara dottern Elin och modern Hanna.
Här ser vi tröskhuset med den tillbyggda boden. Bakom ligger ladan, vars port finns i hörnet. T h en hoimd med lucka och sedan troligen stallet med dubbla spiltrader, sedan porten till genomkörseln med tillgång till höloftet. Stallet har en ovanlig ytterdörr. Man ser att tröskhusets brädklädnad är av mycket ålderdomlig sort. De lodstående bräderna är infogade i spunningar, uthuggna spår i takstolarna och uppe i hanbalkens undersida. Det trekantiga gavelfältet ovanför hanbalken har motsvarande bräder liggande, fast de översta har ramlat ur. En intressant detalj är det ursågade lilla hålet mitt i gavelfältet. Det är ursågat för att ladusvalan skulle kunna komma in. Kunde inte svalan komma in, kunde inte heller lyckan komma in till gården!
Dessa ladugårdsbyggnader lär ha byggts 1867 efter branden 1865. De korsspröjsade fönstren verkar lite för moderna för att vara från 1860-talet, de brukar inte uppträda förrän omkring 1880, men kanske var man ovanligt tidigt ute här på Botels. Byggnaderna har branta halmtak, vilket var det brukliga under 1800-talets andra hälft. När man från förra sekelskiftet började bygga foderloft i resvirke, flackade man ner taken. Halmtaken har nästan alltid breda vindskivor som avslutades med ett par stiliserade huvuden vid nocken. Ladugården till höger innehöll fr v ett fähus med hoimd, hörum, därefter en port, sedan ytterligare ett fähus, sedan troligen lada. Ladugården till vänster ser ut att innehålla idel fähus, varav det med dubbeldörrar skulle kunna vara stall.
Giftermål var en synnerligen viktig händelse på Masses tid, inte bara för brudparet, utan också för släkterna och gårdarnas fortlevnad. Det handlade mycket om ekonomi. Bröllopet var inte bara en angelägenhet för familjerna, utan hela umgängeskretsen deltog på olika vis. Masse har här fotograferat den hedersbevisning brudparet och brudens hem erfor i form av äreport och allé. På Kauparve Larssons part skulle bröllopet hållas i slutet av oktober och därför har man valt granar till allé från gatgrinden till manbyggnadens trappa. Ute vid grinden står en äreport. Mitt i vägkorsningen, det s k Kotorget, står huvudäreporten och längre bort mot kyrkan ytterligare en äreport, alla troligen uppsatta av både släkt och vänner. Det här var mer än brukligt, varför brudparet måste ha varit mycket uppskattade. I bakgrunden rakt fram ses Fie Danielssons gårdspart. T h ses Bjärges Lars Jakobssons, f d båtsman Glans torp. Bostadshuset var nybyggt 1908, men den agtäckta ladugården är kvar sedan båtsmanstiden. Vägarna kantas av bandtunar.
En månad senare hade Masse möjlighet att komma ut och se det färdiga agtaket. Här ser man hänglorna, som är kortare och glesare än de på norra Gotland. Vindskaidsraftarna avslutas inte med en okvistad topp av gran ,tall, eller ene så som man gör norrut. Takkransen syns dåligt, det är mer som sticker upp på taket. Kransen är en oerhört viktigt symbol. Den har left kvar sedan äldre järnålder, då man var soldyrkare. När ett hus var färdigbyggt på den tiden, hängde man upp en bild av Gud på huset, en solskiva eller en solkrans, för att Gud skulle skydda huset. Det har man fortsatt med trots flera religionsbyten ända fram mot 1900-talets slut, då man tyvärr har tappat den traditionen.
Vilhelm och Hans visar upp den kluvna stocken. Man klöv inte bara med yxor, utan spräckte mestadels upp stocken med träkilar, blaigare, som slogs i med nydor, stora träklubbor, vilka syns i bakgrunden. Halvorna här skulle nog klyvas en gång till för att få lagom tjocklek på trolarna. Man har tagit en rätt klen stock, vilket var det vanliga, men det innebar att man använde upp föryngringen av öns skogar, därav skogsbristen på 1800-talet. Man ser också hur vridet virket var, någonting som är mycket vanligt och gjorde det svårt att klyva för hand. Man fick ut mycket mer trolar ur varje stock när man gick över till att såga dem. Man använde alltid gran till troder, men fanns inte gran fick man ta fur. Se Nr 207.
När Gotland under 1700-talet blivit allt skogsfattigare, blev man på 1800-talet tvungna till att gå över till hägnader av sten. Hade man tillgång till sten var det inte särskilt besvärligt, men det tog mycket längre tid att lägga en stentun. Fast det fanns också en praktisk sida: hade man en åker som innehöll mycket sten som man ville bli av med, kunde man med fördel nyttiggöra den stenen i en stentun runt hela eller delar av åkern. Det blev vanligt att man baxade och plockade av det material som stod till buds och la en stentun av det, all sten skulle användas. Det här gav upphov till mycket personliga stentunar, dels beroende på hur materialet såg ut, dels på skickligheten och lusten hos den som gjorde arbetet. Här är en gråstenstun av hopplockad sten i olika storlekar hemma hos Fie Jakob Karlsson, där hans väderbitna kvarn som blev reparerad året därpå skymtar.
Arbetet med rågen är tillfälligt avbrutet (för middag?). En del skäupar är uppställda i rakar, andra ligger ännu på marken och väntar på att bäras ihop. Det var viktigt att skuparna ställdes upp så fort som möjligt, så att inte säden skulle kunna ta skada, fukt och annat. Se Bild 40! Bilden är tagen på åkern väster om gården upp mot Käldvägen. Bilden visar förutom skuporna även en avsevärd bit av Laus backars östra sida. Backarna ger idag intryck av att länge ha varit skogsbevuxna, men visar sig på denna bara drygt 100 år gamla bild vara helt nakna. Pricken längst bort på backarna är Botvide kvarn, den vita fläcken t v är det allmänna stenbrottet för byggnadssten. En nyuppsatt slantun av troligen sågat virke avgränsar åkern. Ovanför tunen i bildens mitt ser det ut att stå en liten okänd byggnad med agtak.
Porträtt av Sofia Nilsson. Hon var född på Bergsgården i Råberga strax öster om Linköping. Fadern var rättare på gården vilket rimligtvis tryggade hennes uppväxt. Andra tider skulle emellertid stunda. Rättaren insjuknade och blev sängliggandes. Snart var han och hans maka skrivna på socknen. Det kunde betyda lite av varje men aldrig till den noterades fördel. Sofia flyttade redan som flicka till Skärkind för pigtjänst på Eggeby östergård. Efter att ha prövat lyckan på gårdar i Gistad och Lillkyrka inflyttade hon till Linköping 1853. Från 1858 var hon piga i vaktmästareänkan Sandbergs hushåll och när dennes dotter Clara vidare bildade egen familj med handlaren Carl Jacob Jacobsson följde hon henne. Sofia blev hushållet trogen förbi sin matmors död 1914 och tjänade vidare dennes dotter Anna till sin egen bortgång 1928. flickebarnet Clara Jacobsson. Dotter till köpmannen i Linköping, Carl Jacob Jacobsson och dennes maka Clara Maria Sandberg.
En ankommen vy från Linköping som i sin exklusivitet är väl värd att sprida. Den till synes dubbla dateringen i bildens nedre hörn, 1900 och 1903, stämmer båda väl med vad tidens Linköpingsbor såg från Hospitalstorget med blick vänd mot Bokhållaregatan och vidare Stora torget. Bildens vänstra del upptogs ännu av Westmanska gårdens gytter av trähus. Gårdens huvudbyggnad var av förnämare karaktär och låg med fasad mot Stora torget. En del av byggandens tak och gavel ses bortom huset med brutet takfall. Kort efter bildens tillkomst revs all bebyggelse för att ge plats för Centralpalatset, inflyttningsklart 1909. Till höger ses del av Schenlingska gården, uppkallad efter slottsbokhållaren Petter Schenling. Urmakare Evert Lundbergs långa verksamhet i huset skulle dock med tiden fördunkla det gamla gårdsnamnet.
Direktör Carl Lorichs majestätiska hus i Linköping. Platsen på stadens högre höjder bär en komplicerad historia som här inte är platsen att närmare gå in på. Vi börjar istället med nämnde Lorich och med upplysningen att han inflyttade till Linköping 1903 för att raskt involvera sig i stadens näringsliv. Redan samma år lät han förvärva den tingsgård som tidigare låg på tomten till hans blivande huskomplex. Tingsgården hade förr fungerat som privatbostad och var herrgårdslik, om än stadd i visst förfall. Lorich önskade i ett första skede att renovera huset. Byggnadsnämnden ansåg dock att Lorichs förslag var så genomgripande att den var att betrakta som nyproduktion. Som sådan stipulerades för Storgatan att byggnaden skulle ha stomme av sten. Då den gamla byggnadens kärna var timrad, såg sig Lorich ingen annat råd än att riva den vackra bygganden. Den avrivna tomten gav den förmögne Lorich fria händer att uppföra en av Linköpings mest påkostade privatbostäder. Här en vy från Storgatan mot husets västfasad. Fototid 1916.
Emil Segersteen föddes i Kättilstad prästgård 1828. Vid sidan av fältpräst var fadern socknens kyrkoherde och tillsammans med hustrun hade de nu sex söner men där skulle det stanna. Emil Viktor kom i vuxen ålder att välja en militär yrkesbana. Han inledde den som kadett 1844 för att vidare knytas till Första livgrenadjärregemenet i Linköping. I oktober månad 1861 gifte han sig med sin kusin Sofia Augusta Norbeck och paret bosatte sig på Förråd säteri som Segersteen var delägare i. Äktenskapet blev emellertid kort. Redan i början av år 1864 avled makan i sviterna av vad tiden kallade gastrisk feber. Två söner hade hunnit nedkomma men den förstfödde hade dött redan före moderns bortgång. Med tiden kom Segersteen att inköpa Malma gård i Rystad, som från 1872 var hans boställe. När han avled 1912 var han dock sedan en tid bosatt i Linköping.
Förslag till ny ordning i domkyrkoparken som aldrig kom att realiseras. Historiskt har området runt kyrkan använts som kyrkogård. Före invigningen av griftegården 1811 var domkyrkans tomt stadens enda begravningsplats som utnyttjades för både stads- och landsförsamlingen, liksom för döda från lasarettet och slottshäktet. Efter att begravningar upphört lämnades tomten närmast åt sitt öde. Först 1910 initierades en förändring och man gav den store utvecklaren av svenskt trädgårds- och parkväsen Rudolf Abelin d.y. i uppdrag att göra upp en plan för den gamla begravningsplatsen. Det är i det sammanhanget bilden av ett av hans planförslag tillkommit. Där framgår Abelins idé om att kyrkan borde "stå på grönt", att gräsmattor skulle nå kyrkan kompletterade med öppna rabatter. Förslaget föll, främst av kostnadsskäl.
Dagen var den 3 oktober 1913. Några minuter efter klockan tre på eftermiddagen larmades brankåren i Linköping till en eldsvåda i den så kallade Bergdahlska gården på Storgatan 18. Då kåren kommit till platsen välde rök ut genom taket utefter husets hela längd, men endast i flygeln mot Snickaregatan hade elden brutit igenom taket. Som tur var det nära till brandposter och efter en kraftfull insats var branden under kontroll. Gården, som ägdes av disponent Hjalmar Larsson, var redan före branden fallfärdig och skulle rivas. Bostadslägenheterna på övervåningen var sedan endast ett par dagar lyckligtvis tömda och obebodda. I gatuplanet fanns ännu ett skomakeri och en plåtslagarverkstad. Man spekulerade om brandens orsak fanns att finna i verkstaden bristfälliga ässja eller kunde sökas i att gården en tid varit tillhåll för objudna gäster som möjligen hanterat eld oförsiktigt.
År 1805 inköpte det då nybildade assemblé- och spektakelbolaget tomten i hörnet av Sankt Larsgatan-Ågatan i Linköping. Redan året därpå stod bolagets hus färdigt, som under ungefär ett århundrade kom att bli centrum för stadens nöjesliv. Så kallade assembléer skulle i regel hållas en gång i veckan med umgänge, musikunderhållning och dans, likväl som delar av byggnaden kunde abonneras för privata tillställningar. Ett större rum i husets bottenvåning utgjorde assemblésal och var försedd med musikläktare och väggfasta bänkar. Bord och stolar kunde lånas efter behov. Vidare fanns "runda förmaket" och ett särskilt rum för biljard. Norra delen, husets högra i bild, inrymde matsal, några mindre rum för främst slutna sällskap och kök, som alla hyrdes av gästgivare. Byggnadens övre våning togs så gott som helt i anspråk för en teatersalong. Huset revs 1901 för att ge plats för Riksbankens imposanta bankhus i nygotik.
Amatörfotografen Lars Fredrik "Fritz" Lovéns fotografiska kvarlåtenskap är lyckligtvis bevarad och skänkt till Östergötlands museum. Sannolikt var det inte Lovéns tanke att hans fotografier skulle leva vidare och spridas långt efter sin död. Som ofta med en privat produktion saknar bilderna önskvärd information. Detta motiv är ett av flera exempel som svårligen låter sig lokaliseras. Lyckligtvis finns hängivna lokalhistoriker till vår hjälp och den nu kända miljön kan presenteras som trädgårdsinteriör från Huitfeltska gården i Linköping. Fotoåret var redan tidigare givet, 1929. Gårdens gatuhus utmed Ågatan kom att nedmonteras 1949 och bli första hus att uppföras i friluftsmuseet Gamla Linköping. Bildens enklare byggnader låg i trädgården och kom att behandlas mindre pietetsfullt och revs i det beskrivna sammanhanget. Huset med brokig fasad bar upplysningsvis en spännande historia nära förbunden med nykterhetsrörelsens tidiga historia i Linköping.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.