Tändsticksetikett från Nybro Tändsticksfabrik, "Punchs dog Toby." Handlanden Johannes Petersson i Gräsgärde var först att starta en tändsticksfabrik i Nybro på 1860-talet. Den fabriken var nerlagd 1873 när apotekaren Carl G Fohlin tog initiativet till nästa fabrik som bar namnet Nybro Tändsticksfabrik AB. Den fabriken var belägen i byn Göljemåla i Madesjö socken. Fabriken drevs fram till 1878 då bolaget gick i konkurs. Alldeles i jämte den gamla fabriken byggdes 1876 en annan tändsticksfabrik av Ludvig Möller från Kalmar. Fabriken som endast tillverkade fosfortändstickor med ett tjugotal anställda, blev inte långvarig och 1878 gick den också i konkurs. Nu är det dags för nya ägare att träda in på arenan. 1879 rekonstruerades tändsticksfabriken av en ny styrelse med Gustav Ohlsson i Brånahult och P C Jonsson i Östra Bondetorp samt J G Blomdell som också var disponent. De köpte in Möllers konkursbo men ganska snart lades tillverkningen ner och flyttades till huvudfabriken straxt norr om blivande Långgatan. Under J G Blomdells ledning stiftades ett aktiebolag som med framgång drev tändstickstillverkning vid Nybro Köpings tändsticksfabrik. (Nybro Säkerhetständsticksfabrik, 1881)Tillverkningen var nu endast säkerhetständstickor. Fabriken överläts så småningom till N Simonsson, Nybro och disponent A Ekendahl, Uppsala. 1913 såldes fabriken till Kreugers tändstickstrust AB Förenade Tändsticksfabriker. Fabriken lades ner efter något år. Fabrikens lokaler användes sedan av Orrefors sliperi, Engströms Formgjuteri och senast från 1932 Nybro Svarveribolag. De gamla industribyggnaderna vid Långgatan i Nybro och som inrymde tändsticksfabriken revs på 1970-talet. I en trossbotten fann man tändsticksaskar från hela tändsticksepoken och kunde glädja samlarna av askar och etiketter i Nybro. Man fann också den speciella trämall som användes vid askvikningen i hemmen kring sekelskiftet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/nybro_tandsticksfabrik.htm)

Från 299 kr

Tändsticksetikett från Nybro Tändsticksfabrik, "Nybro Köpings Tändsticksfabriks paraffinerade säkerhetständstickor utan svafvel och fosfor." Handlanden Johannes Petersson i Gräsgärde var först att starta en tändsticksfabrik i Nybro på 1860-talet. Den fabriken var nerlagd 1873 när apotekaren Carl G Fohlin tog initiativet till nästa fabrik som bar namnet Nybro Tändsticksfabrik AB. Den fabriken var belägen i byn Göljemåla i Madesjö socken. Fabriken drevs fram till 1878 då bolaget gick i konkurs. Alldeles i jämte den gamla fabriken byggdes 1876 en annan tändsticksfabrik av Ludvig Möller från Kalmar. Fabriken som endast tillverkade fosfortändstickor med ett tjugotal anställda, blev inte långvarig och 1878 gick den också i konkurs. Nu är det dags för nya ägare att träda in på arenan. 1879 rekonstruerades tändsticksfabriken av en ny styrelse med Gustav Ohlsson i Brånahult och P C Jonsson i Östra Bondetorp samt J G Blomdell som också var disponent. De köpte in Möllers konkursbo men ganska snart lades tillverkningen ner och flyttades till huvudfabriken straxt norr om blivande Långgatan. Under J G Blomdells ledning stiftades ett aktiebolag som med framgång drev tändstickstillverkning vid Nybro Köpings tändsticksfabrik. (Nybro Säkerhetständsticksfabrik, 1881)Tillverkningen var nu endast säkerhetständstickor. Fabriken överläts så småningom till N Simonsson, Nybro och disponent A Ekendahl, Uppsala. 1913 såldes fabriken till Kreugers tändstickstrust AB Förenade Tändsticksfabriker. Fabriken lades ner efter något år. Fabrikens lokaler användes sedan av Orrefors sliperi, Engströms Formgjuteri och senast från 1932 Nybro Svarveribolag. De gamla industribyggnaderna vid Långgatan i Nybro och som inrymde tändsticksfabriken revs på 1970-talet. I en trossbotten fann man tändsticksaskar från hela tändsticksepoken och kunde glädja samlarna av askar och etiketter i Nybro. Man fann också den speciella trämall som användes vid askvikningen i hemmen kring sekelskiftet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/nybro_tandsticksfabrik.htm)

Från 299 kr

Tändsticksetikett från Nybro Tändsticksfabrik, "Punchs dog Toby." Handlanden Johannes Petersson i Gräsgärde var först att starta en tändsticksfabrik i Nybro på 1860-talet. Den fabriken var nerlagd 1873 när apotekaren Carl G Fohlin tog initiativet till nästa fabrik som bar namnet Nybro Tändsticksfabrik AB. Den fabriken var belägen i byn Göljemåla i Madesjö socken. Fabriken drevs fram till 1878 då bolaget gick i konkurs. Alldeles i jämte den gamla fabriken byggdes 1876 en annan tändsticksfabrik av Ludvig Möller från Kalmar. Fabriken som endast tillverkade fosfortändstickor med ett tjugotal anställda, blev inte långvarig och 1878 gick den också i konkurs. Nu är det dags för nya ägare att träda in på arenan. 1879 rekonstruerades tändsticksfabriken av en ny styrelse med Gustav Ohlsson i Brånahult och P C Jonsson i Östra Bondetorp samt J G Blomdell som också var disponent. De köpte in Möllers konkursbo men ganska snart lades tillverkningen ner och flyttades till huvudfabriken straxt norr om blivande Långgatan. Under J G Blomdells ledning stiftades ett aktiebolag som med framgång drev tändstickstillverkning vid Nybro Köpings tändsticksfabrik. (Nybro Säkerhetständsticksfabrik, 1881)Tillverkningen var nu endast säkerhetständstickor. Fabriken överläts så småningom till N Simonsson, Nybro och disponent A Ekendahl, Uppsala. 1913 såldes fabriken till Kreugers tändstickstrust AB Förenade Tändsticksfabriker. Fabriken lades ner efter något år. Fabrikens lokaler användes sedan av Orrefors sliperi, Engströms Formgjuteri och senast från 1932 Nybro Svarveribolag. De gamla industribyggnaderna vid Långgatan i Nybro och som inrymde tändsticksfabriken revs på 1970-talet. I en trossbotten fann man tändsticksaskar från hela tändsticksepoken och kunde glädja samlarna av askar och etiketter i Nybro. Man fann också den speciella trämall som användes vid askvikningen i hemmen kring sekelskiftet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/nybro_tandsticksfabrik.htm)

Från 299 kr

Tändsticksetikett från Nybro Tändsticksfabrik, "Punchs dog Toby." Handlanden Johannes Petersson i Gräsgärde var först att starta en tändsticksfabrik i Nybro på 1860-talet. Den fabriken var nerlagd 1873 när apotekaren Carl G Fohlin tog initiativet till nästa fabrik som bar namnet Nybro Tändsticksfabrik AB. Den fabriken var belägen i byn Göljemåla i Madesjö socken. Fabriken drevs fram till 1878 då bolaget gick i konkurs. Alldeles i jämte den gamla fabriken byggdes 1876 en annan tändsticksfabrik av Ludvig Möller från Kalmar. Fabriken som endast tillverkade fosfortändstickor med ett tjugotal anställda, blev inte långvarig och 1878 gick den också i konkurs. Nu är det dags för nya ägare att träda in på arenan. 1879 rekonstruerades tändsticksfabriken av en ny styrelse med Gustav Ohlsson i Brånahult och P C Jonsson i Östra Bondetorp samt J G Blomdell som också var disponent. De köpte in Möllers konkursbo men ganska snart lades tillverkningen ner och flyttades till huvudfabriken straxt norr om blivande Långgatan. Under J G Blomdells ledning stiftades ett aktiebolag som med framgång drev tändstickstillverkning vid Nybro Köpings tändsticksfabrik. (Nybro Säkerhetständsticksfabrik, 1881)Tillverkningen var nu endast säkerhetständstickor. Fabriken överläts så småningom till N Simonsson, Nybro och disponent A Ekendahl, Uppsala. 1913 såldes fabriken till Kreugers tändstickstrust AB Förenade Tändsticksfabriker. Fabriken lades ner efter något år. Fabrikens lokaler användes sedan av Orrefors sliperi, Engströms Formgjuteri och senast från 1932 Nybro Svarveribolag. De gamla industribyggnaderna vid Långgatan i Nybro och som inrymde tändsticksfabriken revs på 1970-talet. I en trossbotten fann man tändsticksaskar från hela tändsticksepoken och kunde glädja samlarna av askar och etiketter i Nybro. Man fann också den speciella trämall som användes vid askvikningen i hemmen kring sekelskiftet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/nybro_tandsticksfabrik.htm)

Från 299 kr

Tändsticksetikett från Nybro Tändsticksfabrik, "Punchs dog Toby." Handlanden Johannes Petersson i Gräsgärde var först att starta en tändsticksfabrik i Nybro på 1860-talet. Den fabriken var nerlagd 1873 när apotekaren Carl G Fohlin tog initiativet till nästa fabrik som bar namnet Nybro Tändsticksfabrik AB. Den fabriken var belägen i byn Göljemåla i Madesjö socken. Fabriken drevs fram till 1878 då bolaget gick i konkurs. Alldeles i jämte den gamla fabriken byggdes 1876 en annan tändsticksfabrik av Ludvig Möller från Kalmar. Fabriken som endast tillverkade fosfortändstickor med ett tjugotal anställda, blev inte långvarig och 1878 gick den också i konkurs. Nu är det dags för nya ägare att träda in på arenan. 1879 rekonstruerades tändsticksfabriken av en ny styrelse med Gustav Ohlsson i Brånahult och P C Jonsson i Östra Bondetorp samt J G Blomdell som också var disponent. De köpte in Möllers konkursbo men ganska snart lades tillverkningen ner och flyttades till huvudfabriken straxt norr om blivande Långgatan. Under J G Blomdells ledning stiftades ett aktiebolag som med framgång drev tändstickstillverkning vid Nybro Köpings tändsticksfabrik. (Nybro Säkerhetständsticksfabrik, 1881)Tillverkningen var nu endast säkerhetständstickor. Fabriken överläts så småningom till N Simonsson, Nybro och disponent A Ekendahl, Uppsala. 1913 såldes fabriken till Kreugers tändstickstrust AB Förenade Tändsticksfabriker. Fabriken lades ner efter något år. Fabrikens lokaler användes sedan av Orrefors sliperi, Engströms Formgjuteri och senast från 1932 Nybro Svarveribolag. De gamla industribyggnaderna vid Långgatan i Nybro och som inrymde tändsticksfabriken revs på 1970-talet. I en trossbotten fann man tändsticksaskar från hela tändsticksepoken och kunde glädja samlarna av askar och etiketter i Nybro. Man fann också den speciella trämall som användes vid askvikningen i hemmen kring sekelskiftet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/nybro_tandsticksfabrik.htm)

Från 299 kr

Tändsticksetikett från Nybro Tändsticksfabrik, "Nybro Köpings Tändsticksfabriks paraffinerade säkerhetständstickor utan svafvel och fosfor." Handlanden Johannes Petersson i Gräsgärde var först att starta en tändsticksfabrik i Nybro på 1860-talet. Den fabriken var nerlagd 1873 när apotekaren Carl G Fohlin tog initiativet till nästa fabrik som bar namnet Nybro Tändsticksfabrik AB. Den fabriken var belägen i byn Göljemåla i Madesjö socken. Fabriken drevs fram till 1878 då bolaget gick i konkurs. Alldeles i jämte den gamla fabriken byggdes 1876 en annan tändsticksfabrik av Ludvig Möller från Kalmar. Fabriken som endast tillverkade fosfortändstickor med ett tjugotal anställda, blev inte långvarig och 1878 gick den också i konkurs. Nu är det dags för nya ägare att träda in på arenan. 1879 rekonstruerades tändsticksfabriken av en ny styrelse med Gustav Ohlsson i Brånahult och P C Jonsson i Östra Bondetorp samt J G Blomdell som också var disponent. De köpte in Möllers konkursbo men ganska snart lades tillverkningen ner och flyttades till huvudfabriken straxt norr om blivande Långgatan. Under J G Blomdells ledning stiftades ett aktiebolag som med framgång drev tändstickstillverkning vid Nybro Köpings tändsticksfabrik. (Nybro Säkerhetständsticksfabrik, 1881)Tillverkningen var nu endast säkerhetständstickor. Fabriken överläts så småningom till N Simonsson, Nybro och disponent A Ekendahl, Uppsala. 1913 såldes fabriken till Kreugers tändstickstrust AB Förenade Tändsticksfabriker. Fabriken lades ner efter något år. Fabrikens lokaler användes sedan av Orrefors sliperi, Engströms Formgjuteri och senast från 1932 Nybro Svarveribolag. De gamla industribyggnaderna vid Långgatan i Nybro och som inrymde tändsticksfabriken revs på 1970-talet. I en trossbotten fann man tändsticksaskar från hela tändsticksepoken och kunde glädja samlarna av askar och etiketter i Nybro. Man fann också den speciella trämall som användes vid askvikningen i hemmen kring sekelskiftet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/nybro_tandsticksfabrik.htm)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Tändsticksetikett från Nybro Tändsticksfabrik, "Nybro Köpings Tändsticksfabriks säkerhetständstickor" Handlanden Johannes Petersson i Gräsgärde var först att starta en tändsticksfabrik i Nybro på 1860-talet. Den fabriken var nerlagd 1873 när apotekaren Carl G Fohlin tog initiativet till nästa fabrik som bar namnet Nybro Tändsticksfabrik AB. Den fabriken var belägen i byn Göljemåla i Madesjö socken. Fabriken drevs fram till 1878 då bolaget gick i konkurs. Alldeles i jämte den gamla fabriken byggdes 1876 en annan tändsticksfabrik av Ludvig Möller från Kalmar. Fabriken som endast tillverkade fosfortändstickor med ett tjugotal anställda, blev inte långvarig och 1878 gick den också i konkurs. Nu är det dags för nya ägare att träda in på arenan. 1879 rekonstruerades tändsticksfabriken av en ny styrelse med Gustav Ohlsson i Brånahult och P C Jonsson i Östra Bondetorp samt J G Blomdell som också var disponent. De köpte in Möllers konkursbo men ganska snart lades tillverkningen ner och flyttades till huvudfabriken straxt norr om blivande Långgatan. Under J G Blomdells ledning stiftades ett aktiebolag som med framgång drev tändstickstillverkning vid Nybro Köpings tändsticksfabrik. (Nybro Säkerhetständsticksfabrik, 1881)Tillverkningen var nu endast säkerhetständstickor. Fabriken överläts så småningom till N Simonsson, Nybro och disponent A Ekendahl, Uppsala. 1913 såldes fabriken till Kreugers tändstickstrust AB Förenade Tändsticksfabriker. Fabriken lades ner efter något år. Fabrikens lokaler användes sedan av Orrefors sliperi, Engströms Formgjuteri och senast från 1932 Nybro Svarveribolag. De gamla industribyggnaderna vid Långgatan i Nybro och som inrymde tändsticksfabriken revs på 1970-talet. I en trossbotten fann man tändsticksaskar från hela tändsticksepoken och kunde glädja samlarna av askar och etiketter i Nybro. Man fann också den speciella trämall som användes vid askvikningen i hemmen kring sekelskiftet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/nybro_tandsticksfabrik.htm)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Johan Bernhard Lundberg. Född 15/10 1844 i Skara. Död 29(5 1920 i Älgarås. Intagen vid Skara skola 1854. Studentexamen i Uppsala 1866. Prakt. teol. ex. 1872, prästvigd samma år. Tjänstgjorde i Husaby, Götene, Varnhem och N. Ving. Komminister i Hova pastorat 1884. 1. Hustru Anna Sofia Bergenson, f. 1856, d. 1889. Anton Bertil f 1876 26/8 i Stenum. Farmare i U.S.A. Konrad Emanuel f. 1877 18/11 i Stenum. Handlande. Ester Helena f. 1883. Dog ung. Nanny Maria f. 1885 28/5 i Stenum. Sjuksköterska. John Samuel f. 1887 14/1 i Älgarås. Kontorist. 2. (1890) Gustava Lindén f. 10/5 1856 i Acklinga, soldatdotter Hildur Gustava f 1892 10/3 i Älgarås. (Ovanstående uppgifter liksom följande hämtade ur "Skaraborgsbygden" årg. 1919, Cederbom-Friberg: Skara stifts herdaminnen 1850-1930 samt husförhörslängd i Älgarås.) Ivrig botanist. Hade stora samlingar insekter, fågelägg, snäckor och växter. Det berättas att L. på väg till en examen i skolan upptäckte en sällsynt fjäril, som fladdrade förbi. Denna raritet kunde han inte låta gå sig ur händerna, utan en vild jakt började. Efter en längre språngmarsch, varunder prästrocken åkt av, lyckades han fånga fjärilen. Vid gott humör, men utan prästrock kom han någon timme försenad till skolan, varifrån utgick skallgång efter rocken. Lundbergs samlingar och botaniska trädgård tillvann sig både svenska och utländska fackmäns intresse. L. var mycket barnkär. Det var också en from barnasjäl, som lyste fram bakom de tjocka glasögonen, något hjärtegott, som inte lämnade någon oberörd. Han var uppskattad för sitt goda, vänsälla väsen och sitt givmilda och uppoffrande sinnelag. Hans predikan var lågmäld. Mystiker och spiritist. Samtal med andevärlden "våra bröder från vägen". I Hova prästgård fanns en salssoffa i vars vänstra hörn L. aldrig ville sitta, emedan det var den avlidne kyrkoherdens, Anders Lexell, plats. Han påstod sig utan slagruta kunna förnimma vattenådrornas gång i jorden. Ifråga om vardagliga ting glömsk och opraktisk. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Porträtt av Oscar Egnell. Född i Stjärnorp 1813 som son till domkyrkosysslomannen Fredrik Carl Egnell och makan Ulrika Christina Granbeck. Sin första egentliga tjänst inträdde han 1838 som inspektor vid gården Roxtorp i hemsocknen. År 1841 gifte han sig med Augusta Elisabet Enelius och makarna fick raskt tre barn. Lyckan vände när hustrun drabbades av lungsot, ett av tidens många gissel. Hon avled i mars månad 1850. Ny livskamrat fann Egnell i Christina Mathilda Hellström. Hon var bördig från orten men hade bott en längre tid i Linköping. Vigseln stod i midsommartid 1852. Efter nytt boställe från 1853 på Bonnorp i Stjärnorp, sökte makarna lyckan på gården Hundekulla i Vånga socken. På de bägge nämnda gårdarna tjänstgjorde Oscar Egnell som inspektor. Från år 1867 förmäler källorna att Egnell lämnat inspektortjänsten för att bli mer aktiv som arrendator av Balderums södergård i nämnda församling. Vid tiden hade hans nya äktenskap välsignats med dotter och son. Redan efter ett par år tycks situationen dock vara en annan. År 1869 bröt familjen upp för att istället logera på gården Boberg västergård. Att logera betydde vid tiden en mer inaktivt och utan tydlig funktionell roll bebo platsen. Rimligtvis hade nu åldern börjat ta sin tribut för Egnell, möjligtvis var han sjuklig. Han sökte ny omständighet för sin familj 1872 och ombesörjde flytt till gården Sätra där de utan tydlig funktion logerade hos bonden och gårdsägaren Jaen Anderson. Kort därefter bosatte sig familjen i vad tiden kallade Bönhuset, missionsrörelsens lokal i Vånga socken. Inte heller på denna plats var familjen Egnells roll tydlig. Icke desto mindre bodde de kvar i Bönhuset till 1882 då makarna åter flyttade till Sätra. Här bosatte de sig efter dåtidens språkbruk "till hus", vilket kunde betyda en mångfald boendeformer men i grunden inneboende av något slag. Oscar Egnell gick ur tiden i april månad 1890.

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Johan Bernhard Lundberg. Född 15/10 1844 i Skara. Död 29(5 1920 i Älgarås. Intagen vid Skara skola 1854. Studentexamen i Uppsala 1866. Prakt. teol. ex. 1872, prästvigd samma år. Tjänstgjorde i Husaby, Götene, Varnhem och N. Ving. Komminister i Hova pastorat 1884. 1. Hustru Anna Sofia Bergenson, f. 1856, d. 1889. Anton Bertil f 1876 26/8 i Stenum. Farmare i U.S.A. Konrad Emanuel f. 1877 18/11 i Stenum. Handlande. Ester Helena f. 1883. Dog ung. Nanny Maria f. 1885 28/5 i Stenum. Sjuksköterska. John Samuel f. 1887 14/1 i Älgarås. Kontorist. 2. (1890) Gustava Lindén f. 10/5 1856 i Acklinga, soldatdotter Hildur Gustava f 1892 10/3 i Älgarås. (Ovanstående uppgifter liksom följande hämtade ur "Skaraborgsbygden" årg. 1919, Cederbom-Friberg: Skara stifts herdaminnen 1850-1930 samt husförhörslängd i Älgarås.) Ivrig botanist. Hade stora samlingar insekter, fågelägg, snäckor och växter. Det berättas att L. på väg till en examen i skolan upptäckte en sällsynt fjäril, som fladdrade förbi. Denna raritet kunde han inte låta gå sig ur händerna, utan en vild jakt började. Efter en längre språngmarsch, varunder prästrocken åkt av, lyckades han fånga fjärilen. Vid gott humör, men utan prästrock kom han någon timme försenad till skolan, varifrån utgick skallgång efter rocken. Lundbergs samlingar och botaniska trädgård tillvann sig både svenska och utländska fackmäns intresse. L. var mycket barnkär. Det var också en from barnasjäl, som lyste fram bakom de tjocka glasögonen, något hjärtegott, som inte lämnade någon oberörd. Han var uppskattad för sitt goda, vänsälla väsen och sitt givmilda och uppoffrande sinnelag. Hans predikan var lågmäld. Mystiker och spiritist. Samtal med andevärlden "våra bröder från vägen". I Hova prästgård fanns en salssoffa i vars vänstra hörn L. aldrig ville sitta, emedan det var den avlidne kyrkoherdens, Anders Lexell, plats. Han påstod sig utan slagruta kunna förnimma vattenådrornas gång i jorden. Ifråga om vardagliga ting glömsk och opraktisk. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr