Bangården vid Malmö station. Malmö Central station. Från 1856 till 1864 hade södra stambanan öppnats i etapper. Stambanan från Malmö till Lund öppnades för trafik 1856-12-01. Första stationshuset i sten med banhall byggdes 1855-56 av en okänd dansk arkitekt, möjligen C.F.Rasmussen. Byggnaden förstördes till stor del redan tio år senare, den 14 december 1866, vid en anlagd brand. 1878 färdigställdes en stor utvidgning av spårsystemet, stallcirkel tillkom, reparationsverkstaden och godsmagasinet utvidgades. Anslutning av enskilda järnvägar till Statsbanans egen växande trafik. Det nya stationshuset och banhallen blev färdiga 1981. Arkitekt var A W Edelsvärd. Stationshus är K-märkt 1986. Dubbelspår mellan Malmö och Arlöv öppnades för allmän trafik 1896. För att följa efter trafikens utveckling har stationen genomgått flera utvidgningar och moderniseringar. Stationen kallas Malmö Central från 1926-05-15. Fick eldrift 1933.
Från 299 kr
Bangården vid Malmö station. Malmö Centralstation. Ett ånglok SJ Ke växlar en personvagn littera SJ Co8. Från 1856 till 1864 hade södra stambanan öppnats i etapper. Stambanan från Malmö till Lund öppnades för trafik 1856-12-01. Första stationshuset i sten med banhall byggdes 1855-56 av en okänd dansk arkitekt, möjligen C.F.Rasmussen. Byggnaden förstördes till stor del redan tio år senare, den 14 december 1866, vid en anlagd brand. 1878 färdigställdes en stor utvidgning av spårsystemet, stallcirkel tillkom, reparationsverkstaden och godsmagasinet utvidgades. Anslutning av enskilda järnvägar till Statsbanans egen växande trafik. Det nya stationshuset och banhallen blev färdiga 1981. Arkitekt var A W Edelsvärd. Stationshus är K-märkt 1986. Dubbelspår mellan Malmö och Arlöv öppnades för allmän trafik 1896. För att följa efter trafikens utveckling har stationen genomgått flera utvidgningar och moderniseringar. Stationen kallas Malmö Central från 1926-05-15. Fick eldrift 1933.
Loken är från vänster SJ Sa, samt 2 SJ B-lok. Bangården vid Malmö station. Malmö Central station. Från 1856 till 1864 hade södra stambanan öppnats i etapper. Stambanan från Malmö till Lund öppnades för trafik 1856-12-01. Första stationshuset i sten med banhall byggdes 1855-56 av en okänd dansk arkitekt, möjligen C.F.Rasmussen. Byggnaden förstördes till stor del redan tio år senare, den 14 december 1866, vid en anlagd brand. 1878 färdigställdes en stor utvidgning av spårsystemet, stallcirkel tillkom, reparationsverkstaden och godsmagasinet utvidgades. Anslutning av enskilda järnvägar till Statsbanans egen växande trafik. Det nya stationshuset och banhallen blev färdiga 1981. Arkitekt var A W Edelsvärd. Stationshus är K-märkt 1986. Dubbelspår mellan Malmö och Arlöv öppnades för allmän trafik 1896. För att följa efter trafikens utveckling har stationen genomgått flera utvidgningar och moderniseringar. Stationen kallas Malmö Central från 1926-05-15. Fick eldrift 1933.
Grimskär. På 1560-talet anlades på Grimskär en skans, vilken i 1611 års krig under överste Lars Bubbs befäl verksamt hindrade danska flottans rörelser. Skansen byggdes om 1622-23 och förstärktes ytterligare år 1688 samt ingick sedermera som en viktig del i de storartade förslag till Kalmars befästande, som uppgjordes under senare hälften av 1700-talet. På holmen byggdes 1837 en fyr. Fyren byggdes om och förbättrades 1865 och 1879 till en kombinerad fyr och lotsutkik. 1931 lades lotsverksamheten ner och 1940 ersattes fyren av en ny fyr i Kalmarsund. Ett år senare revs det gamla fyrtornet. 1943 anlades en underjordisk minstation under skansen. Stationen hade 11 mans besättning som samsades på 50 m². Minorna var utlagda i Kalmarsund och färjan mellan Kalmar och Färjestaden passerade dagligen, besättningen ovetandes om denna minering, tills den sista färjan avgick den 30 september 1972, samma dag som Ölandsbron invigdes. Bernt Ohlson var chef för minstationen mellan 1965 och 1985. Minstationen avvecklades 1988. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia).
Kanonerna på kanonberget. Köpings stad har aldrig köpt dessa kanoner. När Lifdrabantcorpsen 1756 förflyttades till Stockholm togs säkerligen inte Bulverkets (Bålverkets) kanoner med. Första saluterandet fran Galgbergens norra del ägde rum 1766. Det finns därför all anledning misstanka, att Bulverkets kanoner forslats dit. Bergspartiet omdöptes därefter till Kanonberget. Bilden visar att centrumstenen har urtag for kultappen på ett tredje kanonrör. Detta sprängdes endera 1864 eller på 1870-talet. Under innevarande sekel har kanonerna utnyttjas for salut den 1 nov 1905 och den 18 juni 1912. Av kanonrörens beteckningar att döma, så synes dessa ha gjutits 1701 vid Åkers Styckebruk. De båda kanonrören försågs 1923 med trälavetter, som snart ruttnade ned, nya sådana förfärdigades först 1966, varefter de renoverade kanonerna uppställdes på Gammelgården. Sedermera har kanonerna flyttats till Köpings museum, och försågs 2007 med nya lavetter igen.
Skioptikonbild från Institutionen för fotografi vid Kungliga Tekniska Högskolan. Använd av professor Helmer Bäckström som föreläsningsmaterial. Bäckström var Sveriges första professor i fotografi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm 1948-1958. Regenerering med användning av Herscheleffekt. Vänstra bilden har kopierats på ett minst 4 år gammalt papper utan särskilda regenereringsåtgärder. Mittbilden är kopierad på ett papper som regenererats genom bestrålning med rött ljus under 5 minuter före kopieringen# ett parti till vänster har dock lämnats obestrålat under rödljusbehandlingen och är därför alltjämt odugligt. Högra bilden har kpoierats på ett 10-12 år gammalt papper (Rekord Bayer Gaslicht Hart)# därav den starka slöjan i bildens vänstra del. Denhögra delen har däremot före kopieringen belysts i 15 minuter under ett rödfilter vid dagsljus (molnig himmel), varigenom pappret där regenererats på grund av Herscheleffekt. För mer info se: Bäckström, Helmer. Fotografisk Handbok. Natur och Kultur. Stockholm. 1942. s. 611.
Masse har gått ut på åkern som ligger i träda och tagit en bild av ladugården från söder. Längst till vänster anar man de kala backarna. Ladugårdens bortre del med gödselhögarna ses där nedanför. Laddelen hitåt ser ut att ligga lite högre, åtminstone är grundningen bättre här. Men gödselhögar brukar äta ur marken och träväggarna sjunker. Ladan är i bra skick, liksom bulgaveln. Sedan ser man tröskhuspelaren och en dörr in till f d tröskhuset som nu är omgjord till vagnbod. Det ser ut som om man har klätt in hela tröskhusöppningen med en lutande brädvägg? Utanför ligger en hög med trolar och till höger en hög huggen ved. Veden tyder på att resvirkesboden är en vedbod. Den verkar lite skruttig med trasigt brädtak. Vägen ner till Nybro går mellan åkern och ladugården.
Huvudbyggnaden från stora uppfartsvägen. Staketet av murade stolpar och galler av trä på en murad sockel är till stösta del bevarad runt mangården. Ottenby kungsgård är en herrgård i Mörbylånga kommun. Ottenbys nämns första gången i skrift år 1282. Under medeltiden omfattade Ottenby 19 gårdar och tillhörde Nydala kloster. Gårdarna drogs in av Gustav Vasa och gjordes till kungsladugård med schäferi och stuteri. Ett statligt stuteri för hästar till armén fanns 1831-1892. Även senare fortsattes stuteriverksamheten och många framgångsrika halvblodshästar föddes upp på Ottenby. Till kungsgårdens byggnader hör huvudbyggnaden med flyglar, ruiner av äldre uthusbyggnader, samt Karl X Gustafs mur, som begränsade kronans egendom mot norr och uppfördes 1654-55 för att stänga in de kungliga dovhjortarna i lunden. Huvudbyggnaden uppfördes 1804 efter ritningar av hovintendent Carl Fredrik Sundvall. Det är en vitputsad stenbyggnad med valmat tak. Flygelbyggnaderna är uppförda i kalksten under slutet av 1700-talet.Sedan 1935 är Ottenby kungsgård ett statligt byggnadsminne. Gården ägs av Statens fastighetsverk. Källa Wikipedia 2009-10-23.
Vy från skeppssättningen i Ytterby. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I andra delar av världen förekommer andra typer av stenkretsar. I Norden finns även andra typer av båtrelaterade gravar; till exempel brända och obrända båtgravar främst i Uppland, båtformade stensättningar och gravhögar med båtformad inre stenkonstruktion. (Hämtat från Wikipedia)
Förmaket på andra våningen, åt söder. Möbler från 1830-talet. Golvur i Rokoko signerat stockholmsurmakaren Jacob Kock (död 1805). Silverljusstakarna stämplade av S. Ryberg, Stockholm 1778. Tavlan över soffan replik av Madonna del Passegio. Godset bildades i slutet av 1700-talet av arkiater Johan Gustaf Wahlbom (d 1808) gift med Kristina Beronia Björnstjerna (död 1814), dotter till biskopen i Kalmar, senare ärkebiskop Magnus Beronius (död 1775), ätten Björnstjernas stamfader. 1775 kallades egendomen Norra Gåra, i slutet av 1780-talet Christinelund. Byggnaden blev färdig 1815 efter ritningar av Carl Mannerskantz på Värnanäs. Trädgården anlagd i mitten på 1800-talet. Se: Svenska Slott och Herresäten vid 1900-talets början, redaktör Albin Roosval, Lundquists förlag, Stockholm 1920. Även: Slott och Herresäten i Sverige (Småland, Öland, Gotland), Alhems förlag 1971. Fotoserien beställd av Friherrinnan Anna Rappe, Christinelund.
Skeppssättning vid Nydala, Borgholm. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000[källa behövs] skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Fröken Jenny och Aurore Stålhammar utanför "stora byggningen" på Salshult, färdiga för avresa till prästdottern Ellen Telanders bröllop, hösten 1907. Fröken Jenny Stålhammar var fosterdotter till major Jon och fru Stålhammar och upptogs av dem redan som litet barn. Hon bodde på Salshult ända till hemmets upplösning, varefter fröken Aurore och hon bildade eget hem i Vetlanda Pukaregård, där Jenny dog 1928. Fröken Jenny var den som förestod hushållet på Salshult och hon skildras som en mycket förnämlig husmoder. Hon hade en hel del gamla recept på god mat, som hon emellertid inte var villig lära ut. Dessutom kände hon bygden och framför allt Salshult på sina fem fingrar. Fröken Aurore Stålhammar bebor ännu 1931 egen villa i Pukaregården i Vetlanda.
Vy från skeppssättningen i Ytterby. I förgrunden syns en vinge till en väderkvarn. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I andra delar av världen förekommer andra typer av stenkretsar. I Norden finns även andra typer av båtrelaterade gravar; till exempel brända och obrända båtgravar främst i Uppland, båtformade stensättningar och gravhögar med båtformad inre stenkonstruktion. (Hämtat från Wikipedia)
Skeppssättning i Nydala. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I andra delar av världen förekommer andra typer av stenkretsar. I Norden finns även andra typer av båtrelaterade gravar; till exempel brända och obrända båtgravar främst i Uppland, båtformade stensättningar och gravhögar med båtformad inre stenkonstruktion Källa Wikipedia.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.