Vinninga station vid sekelskiftet 1800 - 1900-talet. Det lilla loket tillhörde Hålltorps Tegelbruk och trafikerade spåret mellan tegelbruket och Vinninga station. Loket, Helsinborg nr.14, var tillverkat i Helsingborg år 1898 och var det första Hålltorps Gård inköpt. Detsamma såldes 1917 till Ohs Bruk. Loket var byggt för spårvidd 891. Det har ej kunnat med säkerhet utrönas i vilket skick eller på vilken spårvidd loket användes efter försäljningen till Ohs Bruk (Småland), vars huvudspår Bor BAJ - Ohs Bruk är byggt med 600 mm spårvidd. Enligt uppgift skall ett mindre spårsystem av 891-vidd ha funnits inom bruket. Loket skrotades 1929.
Från 299 kr
Bilden, som är tagen i ateljé runt förra sekelskiftet, föreställer ett par, där båda är dvärgar. Det kan vara ett idolporträtt för marknadsföring av ett artistpar. Fotografiet är ett s k visitkort. Dessa blev mycket populära från 1860-talet, då ny teknik gjort det möjligt att framställa flera kopior ur ett negativ. Både privatpersoner och "kändisar", dåtidens kungligheter, politiker och andra berömdheter lät fotografera sig för sådana här visitkort. Man bytte med varandra och samlade på dem. Då många visitkort finns bevarade symboliserar de 1800-talets fotografi för många människor än i dag.
Bystporträtt av en ung kvinna, taget av en ateljéfotograf vid förra sekelskiftet, 1980-tal. Fotografiet är ett s k visitkort. Dessa blev mycket populära och vanliga från och med 1860-talet. Både privatpersoner och s k "kändisar", som dåtidens kungligheter, politiker och andra berömdheter lät fotografera sig för sådana här visitkort. Man bytte med varandra och samlade på dem. Då många av dem finns bevarade symboliserar de 1800-talets fotografi för många människor än i dag. Visitkortens mångfaldiga spridning var möjlig tack vare den på 1850-talet nya våtplåtstekniken, där man kunde framställa många kopior ur ett negativ.
Hamngatan sedd norrut från Magasinstorget. Lilla byggnaden mitt i bild är Mamsellernas hus, innehållande Firma Bygge. Huset flyttades till Gamla Linköping från Nygatan 3. Byggnaden uppfördes vid sekelskiftet 1800 av landssekreteraren Vilhelm Pereswetoff-Morath, som bostadshus för sina anställda, själv bodde han vid Stora torget. Planlösningen är enkel och ålderdomlig. Den har en gavelentré som leder först till en förstuga och därefter ett genomgående kök och ett rum. År 1822 köptes den av hushållsmamsell Karin Laurin, som sålde den 1858 till mamsell Emilia Pettersson.
fotografi, sten, klänning, växt, kvinna, flicka, strumpa, frisyr, ring, armband, landskap, skog, kjol, blus, smycke, rosett, gräs, brosch, skogsdunge, gärdesgård, barn, sko, person, halsband, gruppfoto, staket
fotografi, bilder, påsiktsbild
Klostergatan 32 i Linköping 1972. Ett av förra sekelskiftets många hus som inte bestod särskilt länge. Vy mot norr.
Torghandel på Trädgårdstorget i Linköping, vilket kan väcka lust till en historisk betraktelse. Torget lades ut som just "Trädgårdstorget" vid mitten 1800-talet för att skapa en handelsplats vid sidan av Stora torget och i viss mån Hospitalstorget. En tid var handeln av köttvaror hänvisad till det nya torget och det kom att benämnas som "Köttorget". Striktare hygienkrav och Saluhallens tillkomst gjorde Trädgårdstorget till ett grönsakstorg, vid sidan av försäljning av fisk. I skiftet återställdes inte torgets namn utan istället kom det att kallas Tanneforstorget. Beteckningen används exempelvis på stadens officiella stadskartor från omkring förra sekelskiftet. För mer sentida Linköpingsbor kan "Tanneforstorget" tyckas varit ett märkligt namn men har sin förklaring i platsens historiska anknytning till Tannefors, ett par kilometer sydost om centrala Linköping. Här låg i äldre tid infarten till staden från Tannefors-hållet och den stadsport med tullstation som gick under namnet "Tannerforstullen". Bilden visar dock en helt annan tid, hösten 1963.
En sekund av livet på och runt Stora torget i Linköping. Fotografiet togs omkring förra sekelskiftet och trots sin klumpiga utrustning tycks fotografen hanterat den obemärkt och gav oss ett för tiden intimt ögonblick i människors vardag. En vandring i bilden stannar vid mannen till vänster som blickar ut över torget invid sin bycicle, kanske en Gripen tillverkad i staden. Sökte han månne någon bekant eller var han bara ute och finåkte? Rakt mot betraktaren möter oss två myndiga herrar i höga stövlar och kravatter. Något väcker deras intresse mot hållet av Jonn O Nilsons pampiga hus. Närmast utbyter väninnor tankar och de tycks förtroliga, fotografen får inget höra. På torget i bakgrunden reser sig skacklar mot himlen och markerar en blygsam torghandel. Vid ett av salustånden skymtar en försäljerska som hastigt stillar hungern. Undra vad hon fick till livs.
Den nya ladugården är här 1-4 år gammal. Det var en stor förändring ladugårdarna genomgick på några årtionden. De flesta var av trä till framemot 1860-70, långa smala med höga branta tak täckta med ag eller halm. Det fanns inga fönster förrän efter 1870-80 och i regel inte mycket vägg ovanför fähusen till foderloft. Efter omkring 1880 kom spåntaken, vilka gjordes flackare än stråtaken. Och från förra sekelskiftet byggdes breda ladugårdar med foderloft i trä och mängder av fönster. Gott om djur har man i denna ladugård, gödselhögarna är stora. Det ser ut som om man kör in hö eller halm från en stack och in i ladan. I förgrunden står en s k räcktun, en gles tun som man hade där betestrycket var lågt, den kunde tom vara av rätt tillfällig karaktär.
Oskar Jakobsson var son till Bjärges-mor Stina Jakobsson född Nilsdotter, se Bild 555-560. När gården styckades vid skiftet och revs, byggde Oskar, 39 år, och hans fru Laura, 36 år född Löfgren från Hemmor, detta torpställe vid Folkedarvevägen och kallade det "Fridhem". Det var ett vanligt namn vid förra sekelskiftet, kanske inspirerat av prinsessan Eugenies sommarresidens söder om Visby med detta namn. Huset är byggt i den tidens enkla stil med liggande troligen röd panel, vita foder och gröna fönsterbågar och dörrar. Taket är klätt med papp i lodstående i vådor på ett underlag av spån. Tegelskorstenen är tjärad. Det hela ser nytt och prydligt ut. Märkligt nog är Oskars och Lauras Fridhem sedan länge borta, bara några fruktträd återstår. Oskars och Lauras två barn Sven och Helfrid flyttade till Visby och Laura flyttade dit efter Oskars död. Ingen tog över "Fridhem".
Kauparve var före partsklyvningens tid Laus största gård jämsides med Fie. Båda gårdarna delades sedan i 5-7 parter. 1870 genomfördes ett skifte vid Kauparve, då två parter vid den tätt liggande bebyggelsen nedanför Lausbackars sydöstra ände blev ålagda att flytta. Denna gårdspart samt grannparten flyttades då upp på backrönet vid Kotorget där ena vägen går mot När och den andra mot Lau kyrka. Denna boplats var nog egentligen inte ny. På medeltiden låg här kanske gårdarna By och Hanarve och ruiner efter den sistnämnda gården sägs ha funnits kvar ännu vid detta skifte. På bilden ser vi den stora manbyggnaden i parstugeform med källare, hög bostadsvåning samt vindsvåning under brutet tak med frontespiser. Köksbakbygget kom till efter 1906 och verandan vid sekelskiftet. Flygeln innehållande drängkammare och brygghus med sädesmagasin på loftet byggdes 1870 och är numera inredd till den liten permanentbostad.
Dessa ladugårdsbyggnader lär ha byggts 1867 efter branden 1865. De korsspröjsade fönstren verkar lite för moderna för att vara från 1860-talet, de brukar inte uppträda förrän omkring 1880, men kanske var man ovanligt tidigt ute här på Botels. Byggnaderna har branta halmtak, vilket var det brukliga under 1800-talets andra hälft. När man från förra sekelskiftet började bygga foderloft i resvirke, flackade man ner taken. Halmtaken har nästan alltid breda vindskivor som avslutades med ett par stiliserade huvuden vid nocken. Ladugården till höger innehöll fr v ett fähus med hoimd, hörum, därefter en port, sedan ytterligare ett fähus, sedan troligen lada. Ladugården till vänster ser ut att innehålla idel fähus, varav det med dubbeldörrar skulle kunna vara stall.
Vy mot praktfull byggnad, vars läge länge gäckat. Känt var att Linköpingsfotografen Didrik von Essen tagit bilden omkring förra sekelskiftet, och att huset ockulärt torde legat utmed Göta kanal. Genom lokal hjälp träder motivet lyckligtvis fram. Intill visshet betraktar vi disponentvillan till Råby chokladfabrik. Till företaget hade man under 1890-talet knutit den driftige Olof German Svensson. Då någon lämplig bostad för den nytillträdde disponenten inte gick att finna i Råby, lät man sannolikt uppföra en värdig bostad på Råbys ägor mot kanalen. Att husets läge hittills varit svår att finna förklaras av att det redan år 1906 flyttades till Malfors, där Cloetta från 1902 övertagit Råbys roll och etablerat ny fabrik. På sin nya plats kom bildens hus vidare att fungera som tjänstemannamäss. Paret närmast vattnet i bilden visar just Olof German Svensson vid sidan av hustrun Nanna med parets äldste son Hjalmar i handen.
Ett fotografi från försommaren 1875 där endast bilden består av miljön. Att det rör sig om Linköping råder inga tvivel. I bakgrunden skymtar tornet till stiftets domkyrka -ännu en tid med sitt Hårlemanska torn- och gaveln till stadens läroverk. Bostadshuset följer en äldre gatusträckning och vi hamnar i stadens gamla lasarettsområde och där sjukhusets läkarbostad. Huset står kvar in i vår tid men genomgick en omfattande ombyggnad omkring förra sekelskiftet. Efter dåvarande ägare Bengt Ruuth kallar vi huset Ruuthska villan. Backar vi åter till tiden för bildens tillkomst disponerades bildens hus av lasarettsläkaren Ludvig Åman med familj. Den unga kvinna och barnet som strosar genom trädgården torde vara makarnas äldsta och yngsta döttrar, Ellen och Emilia.
Interiör från makarna Brändströms våning i Linköping. Paret Edvard Brändström och Anna Vilhelmina Eschelsson inflyttade till Linköping under senare delen av 1896. Med sig hade de barnen Elsa, Per och Erik, varav de bägge äldre syskonen var födda i S:t Petersburg där faderrn tjänstgjort som militärattaché. Skälet till familjens ankomst till Linköping var Edvard Brändströms utnämning till överstelöjtnant vid Första livgänadjärregementet. I april månad 1898 avancerade han till regementets överste och chef, och det var i det sammanhanget familjen flyttade från sin första adress i staden till stadsvåningen invid Drottninggatan. Genom levnadsbeskrivningar över dottern Elsa Brändström är det känt att makarna lät sina barn undervisas av både franska och tyska guvernanter. Bilden kan därför tolkas visa de äldre barnens studerkammare. Från väggen blickar kung Oscar II fordrande mot skrivborden. Bild från omkring sekelskiftet 1900.
En itusprucken glasplåt som måst få särskild omvårdnad. Motivet upphetsar måhända inte alla, särskilt inte som platsen är oss okänd. Men att det rör sig om ett högreståndshem i Linköping omkring sekelskiftet 1900 råder det få tvivel. Ett typiskt sådant vars ägare vid tiden gärna lät dokumentera av yrkesför fotograf. Väggarnas storblommiga mönster blev populärt under 1870-1880-talen och fungerade ännu väl för den konservative. Även möblemanget söker sitt ursprung i 1800-talet. Prydnadshyllan på svarvade ben mellan stolar i nyrokoko och på hjulstrissor hör i sanning dit. Likaså den lite äldre byrån till höger i Karl Johan-stil, kanske ett arvegods liksom spegeln däröver. Det orientaliska parasollet i bildens övre, högra hörn ligger även det rätt i tidens vurm för det österländska.
Parti av Snickargatan i Linköping omkring förra sekelskiftet. Bilden visar vy norrut från gatans anslutning med Ågatan. I blickfånget utbreder sig den så kallade Wernerska trädgården. Det nöjesetablissemang som från 1800-talets mitt växte fram i trädgården hade från senare hälften av århundradet en självklar plats i stadens nöjesliv. Namnet var hämtat från provincialläkaren Henrik Werner, som införskaffat tomten som sommarnöje vid sidan av sin stadsvåning invid Stora torget. Den som utvecklade området från en framvuxen nöjesträdgård med tvivelaktiga inslag till en offentlig nöjesplats med restauranger, teater- och cirkusbyggnad samt musik- och danspaviljonger var entreprenören Anders Peter Andersson alias Bonn på Druvan, som år 1864 kommit i besittning av tomten. Nöjesinrättningen kom att blomstra till ägarens bortgång 1886. Utan eldsjäl sjönk ambitionerna för nöjelpalatset. I än mindre grad efter det nya seklets inträde med tidens aktualiteter såsom brännvinsförbud vid scenunderhållning, den nya stadsteatern och biografernas erbjudande av det nya mediet film.
Gårdsinteriör från Westmanska gården i Linköping. Det var härifrån den stora stadsbranden år 1700 startade, genom att en av gårdens drängar slarvat med en lykta. Efter branden avsågs Platensgatan att förlängas genom gården. Tomtens ägare lät emellertid i hast uppföra det putsade gatuhuset i bakgrunden, vilket omintetgjorde den planerade förlängning av gatan. Som en eftergift togs ett valv upp redan 1707 för fri passage till och från Stora torget. Valvet skymtar bortom den välta trålåren under skylten "Mjölhandel". Under 1800-talet kom gården i etapper gå över i familjen Westmans ägo, vilkas anförvanter skapade en mycket framgångsrik handelsgård. Byggnaderna revs 1907 för att ge plats för det så kallade Centralpalatset. Tiden för bilden är omkring förra sekelskiftet.
Tvåvånings bostadshus, från sekelskiftet med tinnar och torn, nu rivet. En öppen 4-sitsig bil. Direktör P. Eriksson. Bilen på bilden tillhörde direktör Per Eriksson och är en Cole av 1913 års modell. Detta var en lyxbil för sin tid och Erikssons bil var den dyraste modellen, kallad Cole Sixty, med en sexcylindrig motor på 60 hästkrafter. Bilen registrerades den 3:e februari 1913 på reg.nr. A1951 och ägdes då av Automobilfirma Bäckdahl & Company på Roslagsgatan 35 i Stockholm. Den 8:e juli samma år registreras bilen på direktör P. Erikson i Örebro. År 1916 gjordes bilregistret om och denna bil fick då den 1:a mars 1916 registreringsnummer T95, fortfarande ägd av direktör Per Eriksson. Han ägde den fram till 1921.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.