Stensele 1166
Från 299 kr
En varm dag i början av april har skolan planteringsdag. Det började man med 1911 pga den stora avsaknaden av tillräcklig vedbrand i socknen. Man planterade uppe på Lausbackar på de platser det är skog på idag. Tydligen hade man tid för lekar också. Här leker man "Sista paret ut" i en backsluttning på en hittills okänd plats. Man får här en bra bild över vilka kläder som var brukliga. Barnen är ungefär klädda på samma vis som de vuxna. Flickorna har klänningar med förkläden, pojkarna blus med byxor.
Här ser vi manbyggnaden från gården bakom ett litet spinkigt spjälstaket med grind-likt staket, se stigen! Huset har en vardagsingång via en tillbyggd köksfarstu. Taket är täckt med papp på för tiden modernt vis med lodstående vådor. En källarvåning utan sockel kan tyda på att huset är höjt. Ett brunnshus syns t v, det verkar som någon form av byggnad över brunnen var ganska vanlig i Lau för 100 år sedan. T h ser det ut att vara vedbacke. Är hundkojan använd eller skall den bli ved?
Porträtt av Maria Lovisa Fagerlin, eller doktorinnan Sederblad, på det vis som gärna framhölls i sociala sammanhang vid tiden. Född i Västrums socken 1861 och vidare uppvuxen i Västra Ed och Hjorteds församlingar, inflyttade hon till Linköping 1891 efter giftemål med doktor Carl Sederblad. I förstone bodde makarna i en våning på adressen Apotekaregatan 5, men flyttade snart in i det då helt nya stenhuset i hörnet av Platensgatan-Kungsgatan. Vid sidan av tjänsten som distriktsläkare hade maken även mottagning i hemmet. Bostaden kom efterhand likaså bli livfull genom parets barn, Astrid, Bo och Folke. Här ser vi henne emellertid bortom småbarnsåren, 48 år fyllda.
Östra Centralbanans sträckning genom Vårdnäs, med stoppställe i Bestorp och Brokind, kom att stärka bygden på allehanda vis. Traktens vackra natur med sjönära lägen attraherade inte minst välbeställda linköpingsbor att uppföra sommarvillor för sina familjer. Från järnväglinjens invigning 1902 uppfördes ett flertal sommarboställen, bland annat på ägorna till Saxtorp och kyrkans jord utmed Stora Rängen. Ett av dessa var bildens Sjövik på utjorden Kläppas mark. Sannolikt uppförd av handlare Axel Peterzén (1844-1906), under alla omständigheter ägd av dennes sterbhus från hans död. Anm: Platsen lokaliserad med hjälp av Vårdnäs hbf.
Jakten t h med segelnummer XV-S10 identifierad som Sten Scholanders ESS II utifrån fotografi i Till Rors årg. IX (1943) nr 2 s 66. I Till Rors årg. V (1939) nr 2 s 11 framkommer att ESS II var nybyggd 1939, tidsangivelsen "ca 1939" i baksidesanteckningarna stämmer dock inte med Norbergs stämpel, som i KSSS-samlingen förekommer på andra bilder från 1942 och framåt. Den jakt i mitten som uppges ägas av Bengt Plym företer i skrovformen stor likhet med Plyms 10-S1 AMARY (jfr ex vis Fo157552, -553 och -559 i KSSS-samlingen). Huruvida jakten på bilden är 10-S1 AMARY har dock inte kunnat bekräftas.
Arméns Trumkår spelar vis nedläggningen av I4. Trumkåren tackas av överste Ridderstad efter väl genomfört spel i snöglopen. Nedläggningsdagen av I4 den 30. december 1997. Avslutningsceremoni på kaserngården sen eftermiddag i mörker med eldar, strålkastare och ett kraftigt snöfall som bidrog till en mycket speciell stämning. Livgrenadjärregementet (I 4/Fo 41) var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 19281997. Förbandsledningen var förlagd i Linköpings garnison i Linköping. Försvarsområdesstaben vid Livgrenadjärregementet avvecklades den 31 december 1997 vilket i praktiken innebar att även regementet avvecklades.
Med alla tecken på 1880-talets uttryck fryser porträttet Amalia (Amy) Brakel i 15-årsåldern. Född 1868 under familjens tid som boende i Edsberga i Landeryds socken, men redan från barnaåren var Linköping hennes hemort. Familjen bodde på ett flertal adresser i Linköping, den sista för Amalia i föräldrahemmet var en fashionabel våning i dåvarande Repslagaregatan 27. Hennes föräldrar bar båda adliga anor och faderns taxerade inkomst visar på ett välstånd i stadens övre skikt. När tiden var mogen för giftemål kan vi räkna med att Amalia kom att möta tidens allt större svårighet för kvinnor att finna partner inom adelsståndet. Utan att på något vis värdera den blivande makens anseende eller det blivande parets viljor, kom hon under alla omständigheter att erhålla ekonomiskt skydd med maken inom den krouthénska handelsfamiljen.
Det här är en klassisk Massebild där han avbildat de båda Kauparveparterna väl synliga i det öppna landskapet. Masse har stått på åkern på andra sidan landsvägen vid Kotorget och fått med bandtunen i förgrunden och parternas slantunar där bakom. När parterna flyttades upp hit, byggde man på traditionellt vis alla ladugårdsbyggnaderna framför manbyggnaderna, se Bild 924-927. Efter bara drygt 30 år rev man dessa och byggde nya stora ladugårdar i sten bakom respektive vid sidan om manbyggnaderna. Manbyggnaderna är stora och har både bakbyggen och flyglar, vilket är ganska ovanligt, i regel har man antingen det ena eller det andra. Till vänster ser vi Lars Petterssons, numera Andreas Petterssons part och till höger Jakob Larssons.
Giftermål var en synnerligen viktig händelse på Masses tid, inte bara för brudparet, utan också för släkterna och gårdarnas fortlevnad. Det handlade mycket om ekonomi. Bröllopet var inte bara en angelägenhet för familjerna, utan hela umgängeskretsen deltog på olika vis. Masse har här fotograferat den hedersbevisning brudparet och brudens hem erfor i form av äreport och allé. På Kauparve Larssons part skulle bröllopet hållas i slutet av oktober och därför har man valt granar till allé från gatgrinden till manbyggnadens trappa. Ute vid grinden står en äreport. Mitt i vägkorsningen, det s k Kotorget, står huvudäreporten och längre bort mot kyrkan ytterligare en äreport, alla troligen uppsatta av både släkt och vänner. Det här var mer än brukligt, varför brudparet måste ha varit mycket uppskattade. I bakgrunden rakt fram ses Fie Danielssons gårdspart. T h ses Bjärges Lars Jakobssons, f d båtsman Glans torp. Bostadshuset var nybyggt 1908, men den agtäckta ladugården är kvar sedan båtsmanstiden. Vägarna kantas av bandtunar.
Anton Edvard Wavrinsky inflyttade till Linköping från Örebro 1841. I förstone stod han angiven som varande bokhållare men sadlade snabbt om till bryggare. Efter några år med ambulerande tillvaro i staden gifte han sig 1844 med Wilhelmina Nordvall och makarna bosatte sig i bryggare Sjöbergs gård invid Storgatan. Möjligtvis var de bägge bryggarna kompanjoner en tid men oavsett flyttade paret efterhand för att slå sig ned hos en annan Sjöberg, denne dock pistolsmed till yrket. På liknade vis kan bryggare Wavrinsky fortsatt följas till ett antal adresser i Linköping utan att här är uppgiften att klarlägga hans bryggerinäring. Tydlig blir den emellertid år 1869. Då slog han sig ihop med stadens starke man inom näringen, Ludvig Teodor Brogren. Tillsammans grundade de bolaget, L T Brogrens Bryggeribolag, vilket de förlade till en gammal fabrikstomt mitt emot Stångs kvarn, där efterföljande företag bryggt långt in i vår tid.
Översvämning av Veselången - en utdikad sjö på gränsen mellan Veddige i Halland och Horred i Västergötland. Höstackarna, som sticker upp ur vattnet, har inte hunnit bärgas i tid. Sjön Veselången sänktes 1855-1865 och blev då hälften så lång som tidigare. 1883 var den fortfarande sjö, då dess namn i ett lexikon ("Namn och bygd" av C M Rosenberg) beskrevs som stammande från 1300-talet (Uisulang) och kan tolkas som "långsjön i maden". Stammen anses vara vis-, som även finns i Viskan, och "visa" lär här betyda "fuktig ängsmark". Sjön har alltså dikats ut senare för att vinna odlingsmark, men fortfarande översvämmas dessa vid perioder med högt vattenflöde i Viskan, så Veselången återuppstår då i någon mening.
fotografi
Denna boplats kom till omkring 1865 då Hans Löfgren född 1834 från Hemmor köpte en avsöndring från Hemmor och bebyggde dess tomt. Hans var gift med Anna Brita Nilsdotter född 1841 från Vastäde i Hablingbo och de fick 3 barn. Dottern Amanda Löfgren född 1872 tog över stället, gift 1894 med drängen August Johansson född 1862 från Nässjö. De fick 3 söner, varav yngste sonen Albert Löfgren född 1910 blev näste ägare 1931. Albert var målarmästare och biodlare. Han rev troligen bostadshuset och byggde ett nytt kortare och högre hus, men bakbygget behölls. Han byggde också en ny ladugård 1946. 1983 köpte bröderna Kjell Lindén född 1955 och hans fru Anne född Näsström född 1955 och Göran Lindén född 1947 och hans fru Ulla-Britt född Johansson 1947 från Stockholm fastigheten av Abert Johanssons dödsbo. De delade fastigheten på så vis att Kjell och Anne fick bostadshuset och Göran och Ulla-Britt ladugården, vilka de byggde om till en permanentbostad. Båda familjerna bor alltjämt här. På bilden ser vi bostadshuset med köks- och brygghusbakbygge, troligen ett inpanelat bulhus. Framför det står familjen Löfgren och dessa skulle kunna vara från vänster: sonen August Löfgren 36 år, mågen August Johansson 42 år, dottern Amanda född Löfgren 32 år, dottersonen Viktor Johansson 8 år, fadern Hans Löfgren 70 år och modern Anna Britta Nilsdotter 63 år.
Det här är en intressant bild som visar ladugårdens modernisering. På äldre vis står ladugården med långsidan mot vägen och gårdsplanen nås via ett portlider. Byggnaden har sannolikt varit den vanliga för socknen med brant agtak. De kilförsedda bjälkändarna sticker ut genom väggen. Men här har man moderniserat i etapper och byggt ut ladugården med en sektion till höger, så att bodlängan blivit sammanbyggd med ladugården. Agtaket har rivits bort och man har byggt ett foderloft i resvirke och lagt spåntak, vilket delvis blivit täckt med papp. Foderloftet har fått moderna fönster och man har huggit upp hål i murarna för att sätta in nya fönster där. I sitt äldre skede hade man bara små sidofönster vid dörrarna, de finns kvar till vänster om portlidret, men har murats igen vid dörrarna till höger. Ytterligare till höger har en ny dörr tagits upp och mellan dörrarna har en hoimdlucka murats igen. Vad bodlängan ursprungligen innehållit är inte känt. Av bjälkändarna med kilar att döma var också denna byggnad gammal och hade troligen agtak. Dess vänstra del ser ut att delvis vara ombyggd av putsen att döma och den breda porten. Av de två andra äldre dörrarna med sidoljus var nog den högra ett lammhus. Dubbeldörrarna ledde nog till vagnbodar. Till vänster syns en modern slåttermaskin.
Porträtt av fröken Augusta Ullman. Född i Skänninge 1842 som dotter till stadsfiskal Anders Magnus Ullman och dennes hustru Amalia Söderström. Fadern gick bort i början av år 1850 och kvar stod änkan med nio barn. Hur livet tog sig ut för de kvarvarande familjemedlemmarna ger källorna endast vaga svar men på något vis lyckades modern fostra barnen som med stigande ålder lämnade hemmet en efter en. Vid 16 års ålder blev det Augustas tur att bli egen och vi finner henne i förstone hos släktingar i Alunda nära Östhammar. I september månad 1861 flyttade hon till Kullerstad för att som mamsell ta tjänst på godset Ribbingsholm, vilket på sikt kom att få avgörande betydelse för hennes liv. Herrskapet Westerblads son Henning var bara en gosse vid tiden men med tiden blev han stor, tycke uppstod mellan dem, och till hösten 1873 ingick de äktenskap. I sammanhanget hade svärmodern lämnat Ribbingsholm och istället köpt Tvärdala herrgård i Västra Husby. Så länge hon var i livet arrenderade Henning och Augusta godset men efter hennes död 1889 bröt de upp för ny tillvaro i Linköping.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.