LEVERANS 2-5 DAGAR OCH FRAKTFRITT ÖVER 599 KR
Eget foto
Sök Sök
Favoriter
Favoriter

Varukorg Varukorg
Varukorg

tillägg
+kr
Summa: kr

Sökresultat för skilje

Antal träffar: 270
Det här är manbyggnaden på den försvunna parten uppe vid ursprungsparten av Bjärges. Masse har mycket påpassligt förevigat byggnaderna innan de revs bort pga skiftet och markens uppstyckning. Stina Jakobsson född Nilsdotter från Kauparve Johan Karlssons part var 61 år detta år och änka. Sonen Oskar Jakobsson ärvde gården, men han och hans familj flyttade och byggde ett litet hus med en liten ladugård ensligt nere vid Aiksmör i socknens utkant. Stina bodde troligen kvar så länge som möjligt på gården innan den revs bort. Vart hon sedan tog vägen är inte känt. Gårdsmiljön var alldeles enastående och dess rivning innebar en stor kulturhistorisk förlust, men så såg man inte på det då. Denna part av Bjärges tillkom genom delning av ursprungsparten omkring 1750, men manbyggningen tillkom först 1795. Det är en parstuga, först byggd som enkelstuga och sedan med salen t h tillagd. Eftersom salen byggdes större än vardagsstugan t v blev huset asymmetriskt. Taket är täckt med breda falar och eftersom skorstenarna sitter bakåtskjuta från nocken, är troligen falar husets ursprungliga takmaterial. Nockåsen som falarna var instoppade i, vilade på skorstenarnas sidor, därför är de bakåtskjutna. Annars var nog flis det brukliga taktäckningsmaterialet på 1700-talet. Huset har en entrédörr på framsidan med överljusfönster. Däremot har salen inget fönster på husets framsida. Här stod troligen de väggfasta sparlakanssängarna istället för på baksidan, vilket annars var det vanliga. Men baksidan vette mot söder och kanske ville man ha in solljuset. På platsen för vardagsstugans fönster stod en bod med flackt tak. Eftersom den saknade skorsten och fönster kan den ha använts som källare. Taket har troligen varit täckt med flis. Se Bild 556. En stenmur skiljde storgården från lillgården på traditionellt vis. Grinden som hade rombrutor upptill och var täckt nertill så att inte ens kycklingarna skulle kunna smita in i lillgårdens trädgård, tycks ha varit vanlig i Lau på 1800-talet, se tex Bild 550 och 569. T v skymtar grannpartens brygghus och manbyggning.

Det här är manbyggnaden på den försvunna parten uppe vid ursprungsparten av Bjärges. Masse har mycket påpassligt förevigat byggnaderna innan de revs bort pga skiftet och markens uppstyckning. Stina Jakobsson född Nilsdotter från Kauparve Johan Karlssons part var 61 år detta år och änka. Sonen Oskar Jakobsson ärvde gården, men han och hans familj flyttade och byggde ett litet hus med en liten ladugård ensligt nere vid Aiksmör i socknens utkant. Stina bodde troligen kvar så länge som möjligt på gården innan den revs bort. Vart hon sedan tog vägen är inte känt. Gårdsmiljön var alldeles enastående och dess rivning innebar en stor kulturhistorisk förlust, men så såg man inte på det då. Denna part av Bjärges tillkom genom delning av ursprungsparten omkring 1750, men manbyggningen tillkom först 1795. Det är en parstuga, först byggd som enkelstuga och sedan med salen t h tillagd. Eftersom salen byggdes större än vardagsstugan t v blev huset asymmetriskt. Taket är täckt med breda falar och eftersom skorstenarna sitter bakåtskjuta från nocken, är troligen falar husets ursprungliga takmaterial. Nockåsen som falarna var instoppade i, vilade på skorstenarnas sidor, därför är de bakåtskjutna. Annars var nog flis det brukliga taktäckningsmaterialet på 1700-talet. Huset har en entrédörr på framsidan med överljusfönster. Däremot har salen inget fönster på husets framsida. Här stod troligen de väggfasta sparlakanssängarna istället för på baksidan, vilket annars var det vanliga. Men baksidan vette mot söder och kanske ville man ha in solljuset. På platsen för vardagsstugans fönster stod en bod med flackt tak. Eftersom den saknade skorsten och fönster kan den ha använts som källare. Taket har troligen varit täckt med flis. Se Bild 556. En stenmur skiljde storgården från lillgården på traditionellt vis. Grinden som hade rombrutor upptill och var täckt nertill så att inte ens kycklingarna skulle kunna smita in i lillgårdens trädgård, tycks ha varit vanlig i Lau på 1800-talet, se tex Bild 550 och 569. T v skymtar grannpartens brygghus och manbyggning.

Från 299 kr
'Monterad skogsduva, sedd från sidan. :: :: Text till bilden: ''Skogsdufvan är ganska allmän i Sveriges sydligaste landskap och bor helst i stora skogar af bok och ek. Der bygger hon sitt bo merendels i något ihåligt träd och lägger deri 2 hvita, elliptiskta ägg. Man finner henne ock i våra barrskogar, hvarest hon då tillreder sin bostad uppe bland trädens grenar. Af dufslägtet känner man öfver 100 olika slag, af hvilka tvenne förekommer i vårt land. Den största finnes på Java och är nästan af kalkonens storlek. I Sydamerika finnas arten, hvilka äro föga större än en sparf. Alla hafva dock så stor likhet i grundform, att ett barn kan skilja dem från alla andra foglar. Dufvan är en älskvärd fogel och har redan längesedan varit vald som symbol af den trogna kärleken. Det är ej ifrån denna art vår tama dufva härstammar. Den kallas klippdufva och är allmän vid Stavanger i Norge,men häckar ej inom Sverige. De likna hvarandra rätt mycket, men klippdufvan har 2 stora, svarta band öfver vingen och är dessutom en fogel, som ej lämnar sin födelsebygd. Skogsdufvan är flyttfogel liksom vår tredje art eller ringdufvan.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'

'Monterad skogsduva, sedd från sidan. :: :: Text till bilden: ''Skogsdufvan är ganska allmän i Sveriges sydligaste landskap och bor helst i stora skogar af bok och ek. Der bygger hon sitt bo merendels i något ihåligt träd och lägger deri 2 hvita, elliptiskta ägg. Man finner henne ock i våra barrskogar, hvarest hon då tillreder sin bostad uppe bland trädens grenar. Af dufslägtet känner man öfver 100 olika slag, af hvilka tvenne förekommer i vårt land. Den största finnes på Java och är nästan af kalkonens storlek. I Sydamerika finnas arten, hvilka äro föga större än en sparf. Alla hafva dock så stor likhet i grundform, att ett barn kan skilja dem från alla andra foglar. Dufvan är en älskvärd fogel och har redan längesedan varit vald som symbol af den trogna kärleken. Det är ej ifrån denna art vår tama dufva härstammar. Den kallas klippdufva och är allmän vid Stavanger i Norge,men häckar ej inom Sverige. De likna hvarandra rätt mycket, men klippdufvan har 2 stora, svarta band öfver vingen och är dessutom en fogel, som ej lämnar sin födelsebygd. Skogsdufvan är flyttfogel liksom vår tredje art eller ringdufvan.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'

Från 299 kr
8 9 10 11 12 13 14

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår