arkitektur, i staden
Från 299 kr
Ågatan 37 och Klostergatan 23 i Linköping bildade i äldre tiden en fastighet. I ett lagt förslag att räta Ågatan skulle den tilltänkta sträckningen passerat genom tomten men av detta blev intet. Detta och inte minst den senare tiders rivningar i området har återkommande hotat husen in i vår egen tid. Den bortre längan revs mycket riktigt kort efter bildens tillkomst 1987 men den främre huskroppen räddades efter en infekterad tvist mellan kommunen och en då aktuell exploatör. Nedgånget och efter en brand återstod inte mycket av huset men efter återuppbyggnaden har fastigheten skänkt glädje som restaurang och är för Linköpingsborna väl bekant som Gula huset.
Lars Fredrik Lovén, eller "Fritz" som han i vänskapliga sammanhang kallades, hade redan en lång militär yrkesbana när han inflyttade till Linköping 1892. Skälet var hans befordran till överste för stadens Andra livgrenadjärregemente. Vid sidan av sitt militära värv kom han att bära en rad förtroendeposter till gagn för länet och förblev Linköping trogen till sin död 1939. Privat fann han glädje i fotografering och har till Östergötlands museum överlåtit en stor samling. Här ett sällsynt självporträtt taget med självutlösare eller assistans. Fotografiet är odaterat men omkring 1920 kan vara en gissning god som någon. Inte heller platsen är presenterad, möjligtvis hans hem Kungsgatan 35.
Djurgårdsgatebacken i Linköping. Ett fruset om än arrangerat ögonblick där hela och rena barn visar prov på hjälpsamhet. Området utmed Djurgårdsgatans vänstra sida hade vid tiden börjat bebyggas med en relativt brokig samling bostäder. Platsens forna utjordar med åkerlyckor hade lagts igen och givit plats för enkla hus för att möta den stora inflyttningen till staden. Stolplyckans barnrikehus kom med tiden kanske inte att främst förknippas med renlighet och prydlighet men gav ändå omvittnat utrymme för glädje och gemenskap. Vid fototillfället bodde upplysningsvis fotografen i det tornförsedda huset i fonden.
Grupporträtt som visar fem värnpliktiga från ubåten Forellen inför sin utryckning. Två av dem håller en pappmodell av ubåten upp som har på sin underkant pappremsor som blev avklipp under nedräkningen. Den bär påskriften "Muck 11/4-69" och namne av de fem kamrater Söderling, Johansson, Andersson, Bonholm och Berg. Mannen längst ner till vänster är givaren Lars Söderlind som tjänstgjorde som kock på ubåten. Sin kamrat högst upp till vänster är Kjell Johansson. Alla fem skrattar och verkar ser med glädje framåt på sin utryckning.
Det tredje vykortet från Carlos Rogberg till Yvonne Gyldén. Text: " så charmant hustru begifva sig på sådana långturer. Under dessa samtal, under hvilka han ständigt kom tillbaka till eder och barnen frågade jag honom om han tillåta mig skrifva till eder för att insända de fotografier som jag tog av Frithiof som ett litet sista minne innan återseendets sista timme slår. Med glädje antog han mitt förslag och här ser ni resultaten. Visserligen på postkort blifva de ej så bra som på vanligt papper, men om så önskas så står jag till tjänst med"
Heden i Digesgård Strandheden i Digesgård har under långa tider varit betesmark. Då hölls buskar och sly borta. Så försvann korna och heden slyade igen. På 90-talet rensades heden från sly och buskar i kommunal regi och korna kom tillbaka. Det var positivt för heden, men det fanns boende som inte gillade det. En tid av sabotage följde, då elstängslet gång på gång klipptes av. Som en reaktion på trakasserierna försvann korna några år. 2005 dök det upp hästar. Ännu 2011 betade islandshästar varje sommar på heden till glädje för de boende runt om. Bild 1 På 90-talet betade kor igen på strandheden i Digesgård efter många, många års uppehåll. Bild 2 Ett anslag vid alla ingångar till strandheden talade om en ny tid. Nu skulle det vara hästar som betade av heden. Bild 3,4 o 5 Strandheden i Digesgård med vy norrut och en flock fredligt betande hästar. Bild 6 Hästarna betar på heden i Digesgård med Morups Hallar i bakgrunden.
Linköpings sockerfabrik 1906, invigd under föregående år. Anläggningen är väl dokumenterad i bild, vilket inte kan sägas om den blygsamma vattenspegeln till höger. Den så kallade Rudsjön hade bildats som en följd av höjt vattenstånd i Stångån efter att dammanläggningen i Nykvarn byggts 1867. Den lilla sjön blev till glädje för skridskoåkande barn men även ett gissel för stadens styre som ansåg att området behövdes för andra och mer trängande ändamål. Tidigt tycks den bitvis börjat fyllas igen, om än inte kontrollerat. På förekommen anledning lät Drätselkammaren vid upprepade tillfällen erinra att där endast fick avstjälpas sten, grus, jord och lera. I ett januarinummer 1896 lät man genom Östgöta Correspondenten meddela att "sjön" lär komma fyllas för att bereda ökat hamnutrymme. Sakens läge kom dock att bestå och ännu 1906 kvarstod en rest av sjön. Möjligtvis tyder upplaget av rör i bildens högra kant på att man vid tiden planerade för en slutgiltig lösning.
Kristina - 1632-1654
Meny med rätter på Sankta Gertruds gille, troligen Stockholmsutställningen 1897. Texten lyder något moderniserad som följer. Vänster sida: En timlig spis behöver vi visst/ ja låtom oss spisa utan tvist/ Med ro uti fröjd och i glädje/ Vi älskar Stockholm vår gamla stad/ Dess åsyn görer var man så glad/ vi aldrig dess bort-rivande tillstädje [tillåta]. På höger sida står vad gillet serverade: Rätter de där varje dag undfås uti Sankta Gertruds Gillestuga. Dryck av arabiska bönor. Därtill sockerbröd [ett tyskt vetebröd med mycket socker och smör] med litsla [små] rätter/Det nymodiga kalla kaffefrukost. 1 Riksdaler Suden [suden] lax med ? 75 öre Item [detsamma] med oljesås/det fransöske kalla majonäs 90 öre Kokter lax med suden ägg; en kostelig herraspis 1 rdr Kall oxe stekt med jordpärer [potatis] i oljesås med kapris/det engländare kalla Cold Roast Beef 75 öre Kall bräckter skinka med ägg 75 öre Hönspastiller [pastejer] 75 öre Tysk kejserlig frankfurter kröningskorv med pepparrot. 30 öre Bakad fågel med soppar/det fransösiske nämna volauvent aux champignons 35 öre Och må man dricka härtillika mång bägar gott herreöl från Münchens bryggeri.
T.N.J. Ordenssamfund som bildades i Lidköping den 7 februari 1863. Ordens namn T.N.J.s betydelse är hemlig, men syftet med orden var "lindrandet av en lidande nästas nöd och bekymmer, samt att sprida någon liten glädje i armodets boning". Då en av ordens nyckelpersoner flyttade till Ystad, och där utvecklade en ny gren av orden där denna fått en större central roll än Lidköping. De nio män som instiftade orden var : Telegrafkommissarie Wilhelm E. Warell. Född 1825. Död 1892. Han var ordens förste stormästare. Rådman Jean F. Jungmarker. Född 1819. Död 1872. Ordens förste ceremonimästare. Kommissionslantmästare Anders F. Hjort. Född 1833. Död 1903. Ordens förste skattmästare. Telegrafkommissarie Carl A. D. Hammarén. Född 1827. Död 1911. Ordens förste vice stormästare och ordens förste sekreterare. Häradshövding J. Fredrik Norén. Född 1831. död 1875. Ordens förste vice ceremonimästare. Vice Häradshövding Frans L. Holm. Född 1834. Död 1901. Kommissionslantmästare Richard J. Geintschein. Född 1822. Död 1896. Musikdirektör Isack J. Hultstrand. Född 1821. Död 1893. Handlande Lars F. Jonson. Född 1820. Död 1890. Ordens förste vice skattmästare.
T.N.J. Ordenssamfund som bildades i Lidköping den 7 februari 1863. Ordens namn T.N.J.s betydelse är hemlig, men syftet med orden var "lindrandet av en lidandes nästas nöd och bekymmer, samt att sprida någon liten glädje i armodets boning". Då en av ordens nyckelpersoner flyttade till Ystad, och där utvecklade en ny gren av orden där denna fått en större central roll än i Lidköping. De nio män som instiftade orden var: Telegrafkommissarie Wilhelm E. Warell. Född 1825. Död 1892. Han var ordens förste stormästare. Rådman Jean F. Jungmarker. Född 1819. Död 1872. Ordens förste cermonimästare. Kommissionslantmästare Anders F. Hjort. Född 1833. Död 1903. Ordens förste skattmästare. Telegrafkommissarie Carl A. D. Hammarén. Född 1827. Död 1911. Ordens förste vice stormästare och ordens förste sekreterare. Häradshövding J. Fredrik Norén. Född 1831. död 1875. Ordens förste vice cermonimästare. V. Häradshövding Frans L. Holm. Född 1834. Död 1901. Kommissionslantmästare Richard J. Geintschein. Född 1822. Död 1896. Musikdirektör Isack J. Hultstrand. Född 1821. Död 1893. Handlande Lars F. Jonson. Född 1820. Död 1890. Ordens förste vice skattmästare.
T.N.J. Ordenssamfund, som bildades i Lidköping den 7 februari 1863. Ordensnamnet T.N.J.s betydelse är hemlig, men syftet med orden var att "lindrandet av en lidande nästas nöd och bekymmer, samt att sprida någon liten glädje i armodets boning". Då en av ordens nyckelpersoner flyttade till Ystad utvecklades en ny gren av orden där denna fått en större central roll än Lidköping. De nio män som instiftade orden var : Telegrafkommissarie Wilhelm E. Warell. Född 1825. Död 1892. Han var ordens förste stormästare. Rådman Jean F. Jungmarker. Född 1819. Död 1872. Ordens förste ceremonimästare. Kommissionslantmästare Anders F. Hjort. Född 1833. Död 1903. Ordens förste skattmästare. Telegrafkommissarie Carl A. D. Hammarén. Född 1827. Död 1911. Ordens förste vice stormästare och ordens förste sekreterare. Häradshövding J. Fredrik Norén. Född 1831. Död 1875. Ordens förste vice ceremonimästare. V. Häradshövding Frans L. Holm. Född 1834. Död 1901. Kommissionslantmästare Richard J. Geintschein. Född 1822. Död 1896. Musikdirektör Isack J. Hultstrand. Född 1821. Död 1893. Handlande Lars F. Jonson. Född 1820. Död 1890. Ordens förste vice skattmästare.
Rantzaumonumentets avtäckning. Stenen invigdes av prins Carl den 26 juni 1938 till minne över danske fältherren Daniel Rantzau som stupade här 1569, men också för att stenen "i alla tider kunna bära vittnesbörd om att fred råder och alltid skall råda mellan Danmarks och Sveriges folk." som prinsen sa i i sitt invigningstal. Närvarande var prins Harald av Danmark liksom högre svenska och danska militärer. Stenen är omkring tre meter hög och en meter bred. Själva reliefen med Ranzaus bild är ca en halv meter hög och placerad så att han ser mot Varbergs fästning. Den latinska inskriptionen nedtill betyder "Skilda öden vid skilda tider" (Diverso tempore diversa fata). På grund av det strategiska läget vid Varbergs fästning har klippan flera gånger under historien använts för att ställa upp artilleripjäser vid belägringar av slottet. Under 1800-talet kallades platsen för "Daniels klippa" och 1861 lät Leonhard Fredrik Rääf där hugga in ett kors och namnet Daniel Rantzow (alternativ stavning); nu vid monumentets fot. Redan 1913 kom idén upp att resa en monument över Rantzau men föll i träda tills byggmästare A. Tell i Kungsbacka återupptog saken. En insamling skedde 1936 i Danmark och Varbergs stad ordnade med platsen. Vid invigningen uttryckte Varbergs stadsfullmäktiges ordförande, riksdagsman Sven Larsson, att staden med stor glädje emottog minnesstenen och lovade att vårda den väl.
Solhemsgatan 10 år 1925. Arvskiften efter dessa finns i arkivsamlingen. Den 30 april 1921 gifte sig änkan Hilda Börjesson om sig med den 16 år yngre Gustaf Adolf Hallgren. Lisa Hallgren var en gladlynt och snäll, alltid vänlig mot oss barn. Ett av herms nöjen var att spela på Åby. Hon var också en duktig sömmerska som anlitades både av privatpersoner, som av sin dotter och mågs firma. GA Hallgren arbetade hela sitt liv på Papyrus. Elna Börjesson utbildade sig till sömmerska och gifte sig med Paul Kristoffersson som var skräddare. Tillsammans ägde de ett Dam och Herrskrädderi som låg på Frölundagatan 20 i Mölndal. Elna och Paul Kristoffersson hade en son Tore född på 1940-talet. Åke Börjesson gick i Centralskolan i Mölndal som då var nybyggd. Hans betyg finns i arkivsamlingen. Sitt första arbete hade Åke hos JE Hillerströms speceriaffär Frölundagatan 49. Hans arbetsbetyg finns också bevarat. Därefter började han arbeta i Göteborgs Gardinfabriker AB i Getebergsäng, Göteborg. Åke blev kvar där till fabriken lades ner 1958, han var då appretyrmästare. Appretyr är en sorts tygbehandling som gör tyget stelare. På Gardinfabriken mötte han sin blivande hustru Ingalill Dahlberg f 9/8 1915 i Örgryte Göteborg. Ingalill var dotter till Gideon och Emma Dahlberg. Gideon var född 1888 i Göteborg och arbetade som förgyllare vid Göteborgs Guldlistfabrik i Getebergsäng. Emma var född 1888 i Fässberg. Hennes far var vid hennes födsel trädgårdmästare hos Baaz på Katrineberg. Gideon och Emma Dahlberg bodde på Rosenhill, ett bostadsområde i Getebergsäng. De fick 6 barn. Senare flyttade till en lägenhet i det då nybyggda Burås. Åke Börjesson hade många intressen. Han var friluftsintreserad och hade tillsammans med kamraten Yngve Karlsson (Koks-Karlsson) en kanot. Det finns många foton på utfärder med kanoten. Åke hade också en segelbåt "Laila" som låg vid Hängesten på Näset. Flera utfärder gjorde han och hustrun med motorcykel. Åke var också intresserad av språk och litteratur. Han berättade gärna om att författarinnan Ella Hillbäck bott på Solängen och att han hade träffat henne och hennes föräldrar. Elias böcker hade han i sin boksamling. Foto och framkallning var något som han tidigt började med. Ett rum i huset inreddes med framkallningsapparat (hemmabyggd). Han skaffade också på 1950-talet en filmkamera och tog mycket film. Favoritobjektet var alltid hustrun Ingalill! År 1945 hade Åke inköpt den halva delen av huset som ägts av Alfred Persson på Solhemsgatan 10. Åke började renovera och sammanslog lägenheterna till en trerumslägenhet. Lägenheten rustades upp och blev för tiden en mycket modern lägenhet. I resten av huset bodde hans mamma och styvfar. Till lägenheten flyttade han och Ingalill efter giftemålet i juli 1948. Bröllopsfoto finns i samlingen. De hade träffats på den gemensamma arbetsplatsen Gardinfabriken. Där hade Ingalill arbetat i provrummet där försäljarna utrustades med gardinprover inför försäljningsresorna i Sverige. Bröllopsresan 1948 gick till Norge och det finns många foton från denna resa. Nästan varje sommar reste Åke och Ingalill på semester i Sverige. Till en början med motorcykel men senare med bil. 1964 flög de till Visby och senare även till Rimini i Italien. De hade inga barn utan ägnade sig åt syskonbarnen i stället. Jag Staffan f 1953 och min syster Annika f 1948 var de yngsta av syskonbarnen och räknade nog Åke och Ingalill som våra extra föräldrar. Vi gjorde ibland resor tillsammans bl.a. till Öland, där Åke hyrde på WZ:s semesterhem i flera år. De gjorde även resor till Norrland och Skåne. Många foton finns från dessa resor. År 1958 lades Gardinfabriken ned. Den flyttades till Norge och både Åke och Ingalill blev arbetslösa. Deras arbetsbetyg finns med i samlingen. Åke köpte då in fabrikens lastbil och med den gjordes många söndagsutflykter. Ofta fick jag och min syster och mamma följa med. Turen gick ofta till Ingsjöarna och Nordsjön i Lindome. Hur vi fick plats förstår jag inte. Jag har ett minne av att min syster och jag satt på flaket! Efter en tid bytte Åke ut lastbilen mot en grön Volvo PV årgång 1953, om jag inte minns fel. Med den fortsatte utflykterna nu ofta med Ingalills mamma Emma med. Nu blev också sommarresorna längre när de hade personbil. Senare på 1960-talet byttes den gröna PV:n ut mot en modernare PV som var gråblå. Den hade Åke fram till sin död. Arbetet med att pyssla om bilen var en viktig för Åke sedan han blivit pensionär. Att resa och även göra dagutflykter var något av det bästa Åke och Ingalill visste. Åke fick nytt arbete efter Gardinfabriken, Papyrus men där trivdes han inte med skiftgången utan bytte efter några år till WZ Melin på Mölndalsvägen. Där var han kvar till pensionen. Ingalill fick arbete på Tempo i Mölndal. Där arbetade hon deltid som kassörska. "16 Börjesson" var hennes anställningsnummer. Oftast satt hon vid utgången mot Bergmansgatan. Hon brukade arbeta 2-3 dagar i veckan. Arbetet var tungt, kassörskorna satt inte utan stod hela dagarna. Men hon trivdes bra framförallt med arbetskamraterna. Det finns foto på en resa till Italien som arbetskamraterna gjorde på 1960-talet. Huset på Solhemsgatan sköttes mycket noggrant och trädgården var alltid i fin ordning. Trädgården med blommor och andra växter var ett gemensamt intresse som de hade. Även huset hölls i god ordning och på 1960-talet installerades badrum och toalett. De som bodde utefter gatan kände varandra väl men en ny tid började komma och när en ny granne byggde nytt hus på 1970-talet klagade han över de vedbodar som fanns på tomten hos Åke och gränsade till grannen. Men eftersom Åke eldade med koks i kökspannan behövdes dessa bodar. Handlingarna finns i samlingen. Åke övertog hela fastigheten och löste därmed ut sin styvfar GA Hallgren, som dock bodde kvar till sin död i slutet på 1980-talet. Åke dog 1983 och Ingalill bodde kvar på Solhemsgatan med sin svärfar som granne. När hennes hälsa började svikta och hon hade svårt att sköta huset sålde hon det och flyttade till ett nytt HSB hus på Fallströmsgatan. Där fick hon en modern tvårumslägenhet. Huset på Solhemsgatan revs av de nya ägarna. Hennes glädje för utflykter fortsatte. En dag bjöd hon min syster på picknick i bergen ovanför huset. Där bjöd hon på medhavd korv och bröd. Hon gillade att planera kalas och kräftskiva för sina systrar och syskonbarn. En gång var det även filmvisning av Åkes filmer. Men hon fortsatte även med resor. Vid jul och midsommar åkte hon gärna till pensionat runt om i Sverige. Med PRO-föreningen och Hjärt- och Lungsjukas förening åkte hon ofta till olika semestermål så länge hälsan tillät. Med telefonens hjälp höll hon kontakt med släkt och vänner livet ut. Hon dog i februari 2002 i sin lägenhet lugnt och stilla.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.