Kommunistisk diskussion. 1948. År 1917 splittrades den svenska arbetarrörelsen när vänsteropposition i det socialdemokratiska arbetarepartiet bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, dit majoriteten av ungdomsförbundets medlemmar anslöt sig. 1921 antogs namnet Sveriges kommunistiska parti, som skulle komma att representera den svenska kommunismen. År 1929 kom den största splittringen i partiets historia då Karl Kilbom och större delen av medlemmarna uteslöts av Komintern, och flera medlemmar lämnade partiet. Karl Kilbom bildade tillsammans med Nils Flyg ett eget SKP det så kallade socialistiska partiet. Sverige hade nu ett SKP i Komintern och ett utanför. Det SKP som stod utanför komintern kom att vara verksamt fram till år 1948 då det upplöstes, dessförinnan hade partiet blivit nazistiskt år 1943. Det kominterntrogna SKP bytte 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna. Detta namn hade det sedan till 1990 då "Kommunisterna" ströks och det nya namnet blev Vänsterpartiet. Kommunisternas största valframgång var när SKP fick 10,3 % i andrakammar-valet 1944, samt 11,2 % i kommunalvalet 1946. Kommunisterna hade även stort inflytande i de svenska fackförbunden med styrelsemajoritet i flera fack-avdelningar. En annan nyckelhändelse inom svensk kommunism är Ådalshändelserna som fick stort inflytande på Svensk arbetsmarknad samt metallstrejken 1945 som omfattade 120 000 arbetare. I dagens Sverige representeras kommunism av uttalade mindre kommunistpartier som Kommunistiska Partiet och Sveriges Kommunistiska Parti som har en marxist-leninistisk ideologisk politik. Även om vänsterpartiet 1990 till namnet upphörde vara kommunistiskt fortsatte flera medlemmarna i partiets ledning att kalla sig kommunister fram till 2005, och även därefter uttalade sig trogna de kommunistiska idéerna. Reportage för Arbetarbladet.
Från 299 kr
Porträtt av Sofia Nilsson. Hon var född på Bergsgården i Råberga strax öster om Linköping. Fadern var rättare på gården vilket rimligtvis tryggade hennes uppväxt. Andra tider skulle emellertid stunda. Rättaren insjuknade och blev sängliggandes. Snart var han och hans maka skrivna på socknen. Det kunde betyda lite av varje men aldrig till den noterades fördel. Sofia flyttade redan som flicka till Skärkind för pigtjänst på Eggeby östergård. Efter att ha prövat lyckan på gårdar i Gistad och Lillkyrka inflyttade hon till Linköping 1853. Från 1858 var hon piga i vaktmästareänkan Sandbergs hushåll och när dennes dotter Clara vidare bildade egen familj med handlaren Carl Jacob Jacobsson följde hon henne. Sofia blev hushållet trogen förbi sin matmors död 1914 och tjänade vidare dennes dotter Anna till sin egen bortgång 1928. flickebarnet Clara Jacobsson. Dotter till köpmannen i Linköping, Carl Jacob Jacobsson och dennes maka Clara Maria Sandberg.
Soldattorpet Ekelid från väster med ladugården till vänster i bild och torpstugan delvis dold av trädet till höger. Här genom ett fotografi daterat 1902, då ännu landsvägen mellan Kisa och Åtvidaberg delade torpets bebyggelse. Bostaden disponerades vid tiden av livgrenadjären Anders Gustaf Wik och hans då nyblivna hustru Alma Karolina. Indelningsverket var nu avvecklat men som tidigare inskriven var Wik fortsatt knekt till sitt militära enledigande , för hans del 1908. Makarna bodde dock kvar i Ekelid tills deras respektive bortgång 1959 och 1960. Dessförinnan var Wik med att bildade hembygdsföreningen i Oppeby och tillsammans med hustrun och deras barn skänktes i stort alla familjens inventarier som ett minnesmärke över livet på Ekelid. År 1961 skänkte Riddarhusdirektionen byggnaderna i Ekelid till Oppeby hembygdsförening, som sedan dess fungerar som föreningens hembygdsgård.
Fröken Jenny och Aurore Stålhammar utanför "stora byggningen" på Salshult, färdiga för avresa till prästdottern Ellen Telanders bröllop, hösten 1907. Fröken Jenny Stålhammar var fosterdotter till major Jon och fru Stålhammar och upptogs av dem redan som litet barn. Hon bodde på Salshult ända till hemmets upplösning, varefter fröken Aurore och hon bildade eget hem i Vetlanda Pukaregård, där Jenny dog 1928. Fröken Jenny var den som förestod hushållet på Salshult och hon skildras som en mycket förnämlig husmoder. Hon hade en hel del gamla recept på god mat, som hon emellertid inte var villig lära ut. Dessutom kände hon bygden och framför allt Salshult på sina fem fingrar. Fröken Aurore Stålhammar bebor ännu 1931 egen villa i Pukaregården i Vetlanda.
En domarring, anläggning 5, som undersöktes i samband med en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Domarringen var fyra meter i diameter och längs kanten fanns tre resta stenar ställda i en halvcirkel. Vid undersökningen syntes avtryck efter ytterligare två större stenar som ingått i konstruktionen. Mellan de större stenblocken fanns en välbevarad kantkedja av mindre stenar. Stenarna bildade närmast raka sidor mellan de större stenblocken så anläggningen hade en femsidig form. I anläggningen gjordes fynd av brända ben, keramik, ett järnbeslag, harts och ett opar oidentifierade järnföremål. Inom domarringen fanns även en brandgrop spom innehöll brända ben, ett kamfragment av horn, en kniv och ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en individ som var mellan 18 och 64 år. Datering 320-430 e.Kr.
Vykort, "Halmstad Utställningen." visade entrén med tre högsmala valv. Halmstadsutställningen 1929 ägde rum 20 juni–5 augusti och invigdes av kung Gustaf V. Utställningen arrangerades på initiativ av Halmstads hantverks- och industriförening i syfte att visa upp vad Halland hade att erbjuda inom hantverk, industri och konst. Utställningsområdet byggdes upp kring Högre Allmänna Läroverket som en ny trästad och arkitekt var Uno Forthmeiier. Läroverkets salar användes för utställningar. På annexets vindsvåning visades den moderna halländsk konsten och de sex deltagande konstnärerna bildade därefter Halmstadgruppen. Nöjesfält och utskänkningsställen fanns på området som kvällstid lystes upp av 5000 lampor. Stadsträdgårdsmästaren Gunnar Svensson hade anlagt grönområden och rabatter. Staden passade också på att marknadsföra sig som en badort tillsammans med Tylösand för att locka turister.
Denna part av Bjärges låg förut alldeles intill Bergmans part och dessa två bildade tillsammans en sluten gårdsmiljö med byggnaderna placerade i en fyrkant, precis som uppe vid Bjärges Jakobssons och Melanders före skiftet, se Bild 568, 555 och 563. Denna part tillkom på 1760-talet genom en delning av Lilla Bjärges och skiftades ut till den här platsen 1870. Manbyggnaden ligger i en svag backsluttning, vilket har gjort det möjligt att gräva ut en källare under vardagsstugan i husets högra del, i övrigt har huset bara en sockel. En snickarglädjeveranda har nyligen tillfogats, liksom ett brygghus t h. Där emellan har man byggt ett plank som vindskydd. Mot stårgården står ett spjälstaket med traditionella dubbelgrindar med rombrutig överdel. T h om grinden står troligen ett brunnshus. Framför flovedstraven ligger en del virke, t v om grinden ligger stänger och t h om vedtraven står bruklavar och t v skymtar en brukkärra. Det är troligen om- och tillbyggnader av ladugården på gång! Träden är sannolikt popplar, vilka var omtyckta planteringsträd på 1800-talets andra hälft. Popplarna är borta sedan länge, på lillgården står det päronträd i stället. Annars är det mesta sig likt.
Båtsmannen var en soldat i flottan och var krigsplacerad i Karlskrona, där man också utbildade sig. 5-6 gårdar i varje socken bildade en s k rote, vilken skulle stå för ett båtsmanstorp, vilket inte var särskilt populärt. Det fanns standardritningar med minimimått på hur ett båtsmanstorp med ladugård skulle se ut, men man fick bygga större, men det gjorde nästan ingen rote. Båtsmanstorpen kom därför att bli nästan exakt lika över hela ön. Det bestod av en manbyggnad i sten under faltak i enkelstugans form innehållande farstu, vardagsstuga och ett litet kök. Ladugården under fal- eller agtak innehöll ett fähus med plats för en ko, kalv, gris och några höns i ena halvan och lada i den andra. Glans torp är just ett sådant, troligen byggt på 1830-talet, då torpet beboddes av båtsman Per Kjortel och hans hustru Cajsa Stina Fröjström. I roten ingick Bjärges, Gannor, Hallbjäns, Kauparve och Mattsarve. När båtsmansorganisationen upphörde kom båtsmanstorpet att tillhöra Bjärges Melanders part. Här står Lars Georgius Jakobsson Glans, 68 år, och hans hustru Anna Catarina född Bolin från Garde, 65 år. De är vardagsklädda med förkläden och vegakeps respektive duk.
"Skelettdelar av säl från ishavslera i Västergötland. Funna den 28 nov. 1922 vid brunnsborrning, ungefär 1 mil söder om Lidköping, Norra Härene socken, Rotegårdstomt. Benen lågo på ett djup av omkring 12 meter under markens yta i blågrå lera av såpartad konsistens. Under skelettet bildade lerlagren ytterligare en nära 10 meter djup bädd, vilande på grus. (Borrhålets diameter var ung. 45 cm.) Skelettdelarna utgöres av högra lårbenet, främre delen av högra bäckenet med ledskål, två ländkotor, tre bröstkotor, övre delen av två bakre vänsterrevben samt några bitar av revben m.m. Enligt bestämning utförd av professor Henrik Munthe i Stockholm o amanuens E. Dahr i Lund, tillhöra dessa ben med all sannolikhet grönlandssäl, Phoca groenlandica. Lårbenets längd c:a 9 cm, anger att sälen varit mellan 1 1/4 och 1 1/2 meter lång. Preparatet visar även prov å den lera, som omgav benen och i vilken skalfragment av ishavsmusslan Yoldia arctica genom slamning anträffats. Djuret levde i det ishavssund, som vid istidens slut - sannolikt för omkring 10.000 år sedan - sträckte sig över det nuvarande mellansvenska låglandet och på vars botten den varviga leran, inbäddande rester av döda ishavsdjur, avsatte sig. De på Kinnekulle högst belägna strandmärkena (efter det forna ishavet) ligga nära 130 meter över den nutida havsytan eller 85 meter över Vänerns yta och c:a 60 meter över den trakt, där valfyndet gjordes".
fotografi
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.