Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Från 299 kr
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
ANTIKVITETER,FÄRGHANDEL,EXOTIC ZOO
Inregistrering av antikviteter, Bryggeriet
Köpmangatan norrut, 1970-tal
Dagsnäs slott, 1700-talsparken
fotografi
Vårkumla kyrka.
Martins antikviteter Bord, skåp och stolar Inredning
Rumsinteriör med antikviteter. Kassör Rudolf Söderlindh.
"Täby i ""Rannsakningar efter antikviteter 1667"""
Exteriörbild av Alebo Pensionat i Södra Unnaryd. Byggnadens centrala del har en bred indragen balkong i två våningar där en klätterväxt slingrar sig. Till höger i bild står en blommande syrenbuske. Avsett för vykort. I Alebo finns det en källa vars vatten med hög järnhalt har ansetts vara hälsobringande och äga läkande egenskaper. Källan började användas som hälsobrunn redan i början av 1700-talet. Vattnet blev särskilt känt för sin kraftiga verkan mot anemi ("blodbrist") och reumatism. 1889 byggdes här ett badhus och 1897 uppförde man Brunnshotellet invid källan, inrymd i ett smalt åttakantigt brunnshus. I badhuset fanns fyra rum med badkar, två duschrum och ångbad. Det fanns ett annat rum för massage samt ett litet rum för uppvärmning av vattnet. Av badboken från 1889 och 1890 framgår att här erbjöds karbad, gyttjebad, tallbad, ångskåp, saltbad och dusch och från 1892 erbjöds även ett mineralbad. En badläkare gav varje patient ordinationer utifrån åkomma. Mellan åren 1896 och 1899 kulminerade aktiviteten här på Alebo hälsobrunn och badanstalt. Brunnsdrickningen ägde rum mellan klockan sju och åtta på morgonen. Gästerna fick då sätta sig två och två på en speciellt avsedd gungbräda och dricka vattnet. Teorin var att vattnet skulle fördelas bättre i kroppen och få mer effekt om man rörde på sig samtidigt som man drack. Badhuset såldes 2021 men såväl källa som pensionat är fortfarande i bruk.
Rumsinteriör med tavlor och antikviteter. Kassör Rudolf Söderlind
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.