Brukblandning gjordes i två etapper. I den övre laven blandades kalk och sand, i den nedre hälldes vattnet på och man rörde länge så det blandades väl och att bruken blev seg. Det var ganska vanligt att kvinnor deltog i brukblandningen. Hans Dahlby, 43 år, syns längst fram t h och hustrun Johanna Katarina, 45 år t v, där bakom 3 av sönerna samt en okänd person. Det här är stället alldeles nere vid Nybro norr om vägen. Manbyggningen på bilden tillhör grannfastigheten, Dahlbys hade ett litet stenhus som ännu finns kvar. Den lilla ladugården har halmtak, inte ag. Vindskivorna med "vingar" i toppen är typiska för Lau.
Från 299 kr
Det var vanligt att man muntrade upp sig med allehanda lekar och små tävlingar i samband med otendagen, eftermiddagskaffet vid slåttern. Här drar man hank. Det gick till så att två personer satte sig mitt emot varandra med fötterna mot varandras sulor. Sedan fattade man tag i en käpp och höll den mitt över fötterna. På en given signal drog man i käppen och tog spjärn mot motståndarens fötter. Den som orkade dra så hårt att den andre lyfte rumpan från marken vann. En mycket enkel skämtlek. Karlarna på bilden tycker att det är roligt, medan kvinnorna riktar intresset åt annat håll!
Smedjan står som ett bakbygge till flygelns snickarbod, det finns en inre dörr mellan dem. Smedjan verkar med sitt vildlagda flistak vara äldre än flygeln, men det är troligen tvärs om: en av magasinsloftets vädringsluckor är igensatt när smedjans tak kom att dölja den. Smedjan har utåtgående dubbeldörrar, vilket är typiskt. Smedjor och vagnbodar var de enda byggnaderna med utåtgående dörrar iom att dörrarna inte fick ta upp utrymme invändigt pga av alla saker och redskap innanför. Ursprungligen hade smedjan luckor i stället för fönster. Snickarbodens blyinfattade fönster är återanvänt från manbyggnadens vardagsstuga, när dess fönster moderniserades på 1800-talets mitt. I förgrunden skymtar bruklavar.
Oskar (J O) Larsson Fie och troligen sonen Emil föser jord, den tidens schaktredskap. Vid plöjning och harvning hade man en tendens att dra med sig jorden utåt åkerns kanter, men här verkar man jämna till någonting mitt på. Kanske har man grävt bort en stor sten och fyller ut efter den. Oskar och Emil har sedvanlig klädsel. Det är svårt att avgöra var de arbetar. Landskapet är öppet, en bandtun men inga byggnader syns. Längst bort skymtar en naken höjdsträckning, som skulle kunna vara Lausbackars östra sida.
Det har gått 5 år sedan de förra bilderna togs, se Bild 625 och 626, och den gamla bulbyggnaden är riven. I stället har man byggt en ny fähusdel lik den övriga ladugården. Taket är täckt med halm, s k bindtak, det gängse taktäckningsmaterialet i början av 1900-talet, agen tog definitivt slut vid Lausmyrs uppodling omkring år 1900. Tröskhuset ser ruckligt ut, dess tid var förbi. Dasset är påfallande likt det på Botels Hanssons part. Ladugården står ännu kvar och till det yttre oförändrad så när som på taket, vilket är täckt med pannplåt.
Masse har tagit en fin överblicksbild av Husarve från stora landsvägen. Från vänster ser vi gårdens smedja i bulteknik, därefter manbyggnaden, brygghusflygeln, bulmagasinet, grishuset och sist ladugården, vars fähusdel är i sten och laddel i bulteknik, något som var ganska vanligt. På ladans gavel skymtar något bygge, som inte finns kvar idag. Längst till höger ser man lite av uthusbyggnaderna på Bönde Olssons och Hults, se Bild 695-702. Vi ser också tunarna i landskapet och att man delvis har börjat med slantunar av sågat virke längs med landsvägen.
Namnet "Fie" är en förvanskning av "Fide", "Fite", som betyder fuktig strandäng. Fie är socknens sydligaste gård liggande mot det stora sund som fanns mot När på sten- och bronsåldern, så här fanns för länge sedan vidlyftiga strandängar. Man uppför en ny manbyggnad, inte för att den gamla är dålig, utan för att den är gammalmodig. Det visar att det fanns rätt goda resurser, det var ekonomi i lantbruket. Sedan handlade det naturligtvis också om ägarnas initiativkraft. Just Emil Kristiansson tycks ha varit mycket energisk och mycket noga med att följa med sin tid och han skaffade nya maskiner och annat, se andra bilder.
Torsk skulle man traditionellt bara fiska i månader med "r" i, men här har man fiskat dem mitt i sommaren! Fie Anna Catarina Andersdotter Laurin, 71 år, sitter med brickan i knäet och skär huvudena, fenorna och inälvorna ur torsken. Huvudena togs till vara och fylldes med levrarna och kokades till nationalrätten "tåskbåddar". Även kroppen koktes ofta, småtorsk stekes, liksom filéer, men det var inte lika vanligt. Det ser lite vådligt ut med porslinsskålen balanserande på kanten, men i den la Ann-Kaisä säkerligen levrarna. Hon har många kärl omkring sig, så fångsten har nog varit god. Ann-Kaisä har vanliga arbetskläder och den sedvanliga duken på huvudet.
En räcktun var en gles tun med liggande trolar, använd där få djur gick på ett stort område eller där djur bara betade en kort tag. Man kunde ha 2 till 5 räckar på höjden. Här står tunen längs med en liten väg mot en åker. Bilden är tagen längs vägen som går upp på backarna från den stuga Masse bodde i och upp förbi Jakob Söderlunds ställe. Åkern tillhör Smiss Karlssons och är idag sedan länge igenvuxen med ene. I bakgrunden skymtar Smiss, Smiss vät t v och Lausviken längst ut.
Första åren med betor lär de efter upptagningen ha rensats med rotborste. Men snart nöjde man sig med en skrapning på sidorna. Att ta upp betorna för hand, rensa och nacka dem var ett mycket tungt och ofta kallt och vått arbete. Se Bild 160! Här tar sonen Rudolf, 22 år, Oskar (JO), 56 år, Elisabet Johanna, 50 år och dottern Emilie, 26 år upp betor på åkern mitt emot gården. I bakgrunden syns kyrkan och till vänster om den Oskars födelsegård vid Bjärges.
Här vill Masse visa hur en åker ser ut när den har plöjts med en modern vändplog. Bilden är tagen så solen ger släpljus, tiltorna framträder genom skuggning. Förplöjningen är de längsgående fårorna och motvändningen de tvärsgående. Åkrarna var förr uppdelade i mindre åkerstycken vilka kallades "tvärar", vilka i regel skiljdes från varandra genom små diken. Bilden är tagen mot Lausbackars västra sida med Hallbjäns kvarn på backkanten och Hallbjäns södra part skymtande t v. Bandtunar skiljer beteshagar och åkrar från varandra och skiljer också mellan olika markägare.
Här ser vi det mycket gamla huset från andra håller. Baksidan är blind, här finns bara en dörr, vilken kan ha gått till ett minimalt kök på husets baksida, iom att man lagade mat över öppen eld, behövde man inte kosta på sig ett fönster. Möjligen kan det vara ett igensatt fönster längst bort mot hörnet tillhörigt vardagsstugan. Salen hitåt har bara ett fönster på gaveln. Så fönsterfattiga var bostadshusen för 250-300 år sedan. Väggarnas bular är hellängdare utan skarvar, vilket också är ett mycket gammalt tecken. Dörrposterna fungerade här som mötare, stående stolpar där bularna skarvades.
Här ser vi manbyggnaden från gården bakom ett litet spinkigt spjälstaket med grind-likt staket, se stigen! Huset har en vardagsingång via en tillbyggd köksfarstu. Taket är täckt med papp på för tiden modernt vis med lodstående vådor. En källarvåning utan sockel kan tyda på att huset är höjt. Ett brunnshus syns t v, det verkar som någon form av byggnad över brunnen var ganska vanlig i Lau för 100 år sedan. T h ser det ut att vara vedbacke. Är hundkojan använd eller skall den bli ved?
Denna part av Mattsarves 4 parter ägdes i början av 1700-talet av Per Michelsson. Han kom från Liffride och var ingift här 1712 med Christin Jonsdotter från Olof Jonassons part, den part som köptes upp av Lars Hansson, se Bild 991. Troligen kom den här parten till när Christins födelsepart delades mellan henne och systern Catarina några år in på 1700-talet. Per och Christin fick 5 barn, varav äldste sonen Jon Persson född 1717 blev näste ägare. Han gifte sig 1745 med pigan Gertrud Nilsdotter från Maldes på När och de fick två söner. Gertrud dog tidigt och Jon gifte om sig 1758 med Cararina Rassmusdotter född 1725 från Liffride, men de fick inga barn. Äldste sonen från första giftet Jon Jonsson tog över parten. Han gifte sig 1778 med Catarina Tomasdotter född 1746 från Hablingbo. Jon och Catarina byggde ett nytt hus i sten 1791 som de fick 20 års skattebefrielse för. De fick inga barn, varför de sålde gårdsparten omkring 1800 till Per Persson född 1767 från Dalbo på När. Per Persson var gift 1793 med Engela Olofsdotter född 1771 från Bertels i Hablingbo. Deras enda barn Lena Cajsa född 1795 gifte sig som 19-åring 1814 med Lars Larsson född 1791 från Gumbalde. Av deras 5 barn blev det äldste sonen Per Larsson född 1819 som blev näste ägare, gift 1850 med Maja Stina Mattsdotter född 1821 från Hallsarve. De fick 3 barn och det blev dottern Catarina född 1850 som med sin man Jakob Petter Ödahl född 1849 från Hallbjäns som tog över. Jakob Petter var egentligen kommen från Autsarve i Garde, men när hans mor blivit änka, gifte hon om sig och kom till Hallbjäns. Catarina och Jakob Petter gifte sig 1870 och de fick 6 barn. Äldste sonen Johan Petter Ödahl född 1873 blev näste ägare, gift 1909 med den 16 år yngre Ebba Eugenia Katarina Mårtensson född 1889 från Nybygget. De fick två barn samt tog sig en fosterdotter. Sonen Mauritz Ödahl född 1912 ärvde gårdsparten 1947. Han var gift med ? och de fick sonen Per-Ullmer 1965. Styvsonen Lars-Erik Ödahl född 1958 tog över parten och har en mindre lammbesättning här, merparten av marken är utarrenderad. På bilden ser vi troligen Jakob Petter 55 år med dubbla käppar, hustrun Catarina 54 år och dottern Hulda 22 år. Manbyggnaden är troligen det hus som Jon och Catarina byggde 1791, senare höjt och försett med källare och moderna fönster omkring 1870 och vid förra sekelskiftet spåntak.
Masse har gått bakom uthusen och tagit denna bild. T v ser vi magasinet från 1904, en ren magasinsbyggnad var mycket ovanligt då. Därefter skymtar manbyggnaden. Sedan följer ladugårdens södra del med tröskhuset vinklat in åt gården, där öppningen är förbyggd. På ladan har man brutit ner hela dess gavelspets och fört samman denna ladugårdsdel med trösk- och halmhuset, dessutom har man tagit upp en port. I vinkel bakåt står ett stort halmhus? Ändå har man en jättestor halmstack utanför, vilken ser ut att sväva, men det beror på att djur gnagt i sig den nedre delen.
Langstigvagnen har namnet efter de låga men långa stegliknande lämmarna på vagnens sidor. Denna typ av vagn användes ofta när man körde in skupar, sädeskärvarna, vilka man i viss mån kunde stapla och då behövdes inte höga lämmar på vagnen. Sådana lass var ganska lätta och då kunde man både ha en lång vagn och ändå bara behöva en dragare. Här hos Fie Danielssons ser man att vagnen är förberedd med skaklar till enhäst som dragare. Lägg märke till mängden ved och ris på torkning för vinterns behov.
Två pojkar sladdar med ett par stutar och ett par hästar. Uppenbarligen är djuren mycket fogliga, stutar ansågs som särskilt snälla. Att blanda dragare var inte ovanligt, tom hade man särskilda ok, så att en stut och en häst kunde gå i par. Pojkarna skulle kunna vara Rudolf Larsson t v 13 år och Emil Larsson t h 15 år, söner till J O och Elisabet Johanna Larsson Fie. Men det är inte Fies stutar. De sladdar troligen söder om gården med Lausbackar i bakgrunden.
Bandtunar var inte så särskilt långlivade. Stören murknade i marken, liksom bandarna av ene som man knöt ihop tunen med, längst höll sig trolarna. Snö, regn och storm slet i tunarna, en rejäl storm kunde kasta omkull dem. Djuren kliade sig och bråkade med dem. Därför måste de sättas om ganska ofta, till skillnad mot en stentun som höll mycket länge. Trolar kunde man till stor del återanvända och även lång stör som kundespetsas om. Här har ett avsnitt av en bandtun rasat. I bakgrunden ses hässjor för ärt / böntorkning.
Denna sena augustikväll skall ovan nämnda karlar ut på drivgarnsfiske. De har förutom näten med sig klåbbår, en sorts flöten, segel och filtar, kläder och matsäck. Det var det vanliga att man rodde/seglade långt ut till havs, la näten och band ändan i båten, så att näten hängde efter båten som en lång svans, det kallades rakfiske eller ligga på rak. Sedan la man sig och sov i båten medan den drev, vilket kunde vara lite äventyrligt, man kunde bli påseglad av ett fartyg. Nästa dag drog man näten och rodde i land, eller bara synade dem och låg kvar till sjöss.
Masse tycks ha haft bra kunskap om Lau innan han började fotografera 1902. Det märks att han valde att fota hotade byggnader och företeelser först om han kunde. Ändå försvann en del under den tid han var ute med kameran innan han hann ta någon bild. Här på Smiss har han förevigat ett liten enkel men mycket ålderdomlig byggnad, en lambgift som bara består av ett brant troligen halmtak. Så här fast mycket större såg bostadshusen ut på äldre järnåldern! Uppenbarligen användes den ännu som lambgift 1903, vilket den inte gjorde några år senare, se Bild 1050.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.