Fritidsstyrelsen alternativt Park-och idrottsstyrelsen, inspekterar Villagatsbadet. Män i överrockar och hattar. De står på en brygga i Arbogaån. I bakgrunden ses Västerbron. Från vänster: Evert Kjellberg, Olle Pettersson ("Bellman"), Karl Fredriksson, Martin Sköld, Robert Karlsson, Folke Pettersson, Harald Larsson ("Hajan"), Olle Kjellberg och Randolf Eimir. Reinhold Carlssons text till denna bild: Den 13 maj 1953 gjorde fritidsstyrelsen sin sedvanliga inspektionsresa till stadens olika fritidsanläggningar. Här är styrelsen samlad vid Villagatsbadet. Styrelsen besökte också Landskogsbadet för att se om det fanns möjligheter att utvidga den då populära badplatsen (se bild AKF-09455). Fritidsstyrelsen beslutade att göra en studieresa till Mönsterås. Syftet var att bese den semesterby som fanns där. Önskemålet var att anlägga något liknande vid Hällarna.
Från 299 kr
En typisk massebild, där man direkt lägger märke till hans pedagogiska förmåga: han ställer upp 6 redskap på jämna avstånd på en bräda mot en vägg, så de tydligt framträder. Han vill så tydligt som möjligt visa hur redskapen ser ut. Spaden är av uråldrig typ, vilken ännu användes in på 1900-talet, innan fabriksgjorda med hela metallblad slog igenom. Denna spade är järnskodd genom att ensmidd "hylsa" med skarpa kanter är trädd på skaftet. Upptill avslutas järnskoningen med en utstickande ögla på var sida. Genom öglans hål är en spik slagen in iträet, vilket håller järnskoningen på plats. Att kunna smida sådana järnskoningar i gårdens smedja tillhörde den tidens allmänbildning. Skaftet är breddat upptill och försett med en greppvänlig valk baktill och inte genombrutet som på moderna spadar. Skaftet är rakt och dess enkla formgivning elegant. Greparna användes främst vid arbete med gödsel och släke. Den vänstra är av modernare slag med smidda horn, möjligen kluvna ur ett och samma järnstycke. Fästet sitter baktill längst nere på träskaftet, där en genomgående nit och en järnring längst ner håller hornen på plats. Skaftet är rätt långt och något böjt och dess avslutning upptill är likt en gaffels, inte en spades. Greparna 2, 3 och 4 är alla gjorda av trä med järnskodda horn fästade med nitar. Greparna är välarbetade med tappade och pluggade slåar. Själva skaftets nedre del utgör det mellersta hornet. Skaften och hornen är kraftigt böjda, vilket innebär att man varit tvungna att leta efter självvuxna ämnen att tillverka dem av. Grepe nr 5 är något annorlunda genom att hornen är platt avsmalnade utan järnskoning. Den är heller inte lika böjd som de övriga. Den är också den största av greparna.
Enligt påskrift porträtt av fröken Anna Wiström, Öjebro. Tolkat vara Anna Wiström, född i Öjebro backekvarn 1844 som dotter till byggmästare Gustaf Wiström och dennes maka Brita Lisa Svensdotter. Här porträtterad något av 1860-talets år. Hennes mor avled redan 1855 och lämnade maken ensam med sju barn. Trots vad som var brukligt gifte han inte om sig utan tycks ha klarat föräldraskapet utan hustru eller med hjälp av varken stadigvarande hushållerska eller ens piga. Åren gick till synes sin gilla gång för familjen. Först i november månad 1869 bröt Anna upp för att flytta till Lommaryd i Jönköpings län, där hon som mamsell kom att ingå i kyrkoherdeparet Wiströms hushåll, rimligtvis släktingar till Anna. Efter ett år i Linköping var hon tillbaka i Öjebro lagom till årskiftet 1976/77. Fortfarande som mamsell men nu hos en äldre syster och hennes make i Solbergakvarnen. Ännu en lång period löper i Annas liv utan att källorna anger något anmärkningsvärt, förutom en kort notis om att hon vistas i Ramstorp i Bjälbo utan att vara skriven i socknen. En förklaring kommer 1895, då hon verkligen skriver sig i Bjälbo och tar tjänst, eller troligtvis fortsätter sitt arbete, som hushållerska hos hemmansägare Adolf Fritz Peterstrand i Ramstorps västergård. Denne var sedan en tid änkling men även till åren kommen för lantbruksarbete. År 1902 sålde han därför gården och bröt upp för ett mindre ansträngt liv i Skänninge. En hushållerska ansåg han sig alltjämt behöva så Anna flyttade med. I stadens gård nummer 10 framlevde de vidare till Annas bortgång den 17 mars 1913.
Lundberg i "Alperna", botanisk trädgård öster om prästgården. Spänstigheten och ungdomligheten han besatt ända till sin död tillskrev han själv allt det friluftsliv han idkat särskilt i sökandet efter sällsynta växter. Somliga hade väl svår att förstå L:s intresse för spiritism, men f. ö. hördes aldrig några andra omdömen om filantropen än "den snälle L". Se: Kjell Kolthoff: "Mitt liv i naturen". Skara Gilles årsbok 1970, sid 21 om skräddareåldermannen B. Lundberg. En söndag då Bernhard L. lämnade prästgården efter Gustava, kom ett par av vägens vandringsmän uppför prästgårdsbacken, hälsade och undrade om det möjligen gick att få något ätbart. Lundberg var sent ute, men sade åt dem att ta för sig i skafferiet, om det fanns något. Efter gudstjänstens slut var matgästerna försvunna, så också söndagsköttbullarna. Men potatis och "krösamos" fanns förstås! Som exempel på hur "prästen" Lundberg sällan försummade att ge "vetenskapsmannen" Lundberg tillfälle att göra observationer och samla, kan berättas om ett dop i Mäloset. Så snart förrättningen var över fick Gustava hjälpa sin make att rulla upp byxorna och ta på honom stövlar för att han skulle kunna ge sig ut på Kroksjöns mader och stränder. Till Jenny Lundberg (maka till Jonas L. Töreboda) yttrade B. L. en gång : "Du ska inte gå till kyrkan för att höra mig predika. Det är nog bättre att du går ut i naturen och tar emot den predikan som där bjuds". Vid sin avskedspredikan uppehöll sig L. vid livet efter detta och berörde tydligen också de "kontakter" han haft med de hädansovna. Reprofotograf: Gunnar Berggren.
fotografi
Porträtt av damimitatör Charles Leidberg i scendräkt. Under flera år uppträdde Karl (Carl) Johan Lidberg (Liedberg/Leidberg) som så kallad "damimitatör" på varietéer och marknader.
Foto av syster Hulda hos Kassman i Norrköping sittande vid ett bord (enligt text skriven i albumet).Text på framsidan: "Skulle ärmarna vara vida kan du ju låta en kappsömmerska sy in dem, det är ju bättre än att de äro för trånga. Du använder väl vita kragen för jag har ej satt något på kragen. En glad Pingst". Text på baksidan: "Kära syster, jag skickar nu dräkten, hoppas du blir belåten. Jag har sytt den efter en ny modern modell, min dräkt är ju gammalmodig. Tycker du ej om kragen så kan du ju till ett annat år sätta på ...krage, men dessa äro så moderna. Skulle du ej vilja ha den får jag öfvertaga och du får mitt tyg istället. Skulle kjolen vara för trång så släpp ut i sidorna, men han är så vid åt mig så jag tror han ska räcka till. Jag kan ej bli ledig i pingst vi får främmande så vi träffas väl hemma i sommar. Här ser du syster sitter i salen och dricker kaffe. Det är bra men nog ser du vem det är, hälsningar Hulda".
Gräsgårds kyrka är en kyrkobyggnad i Gräsgårds socken , Växjö stift. Kyrkan är församlingskyrka för Sydölands församling på Öland. Gräsgårds kyrka består av ett rektangulärt kyrkorum med kor och utbyggd sakristia i öster, torn i väster och vapenhus i söder. Stilmässigt tillhör kyrkan exteriört och interiört en historicerande blandstil. Äldsta delarna av kyrkan är från cirka 1100-talet. Av den medeltida kyrkan kvarstår västtornet; även i östmuren återfinns medeltida murar. 1823 fogades salkyrkan till tornet. 1884 - 1886 tillkom vapenhuset, tornets övre del förhöjdes och försågs med lisener och rundbågefriser, och den nuvarande tornöverbyggnaden tillkom; den ersatte en 1700-talslanternin. Exteriört präglas kyrkan helt av den stilmodernisering som då genomfördes. De vitputsade, sadeltäckta byggnadskropparna genombryts av rundbågiga fönsteröppningar; ingångar i väster och i vapenhuset leder in i kyrkorummet. Även kyrkans inre vittnar om renoveringen vid slutet av 1800-talet, om än något av det enhetliga i renoveringen har gått förlorad i och med senare förändringar. Tunnvalvet har gördelbågar; läktare, orgelfasad, predikstol, altaruppsats och andra inventarier har nygotisk prägel. Läktarunderbyggnad installerades 1980 . (Uppgifterna är hämtade från WIkipedia)
Gården ses från åkern i sydost. Manbyggnaden är uppförd 1791. Den har fått ett nytt tak, som gjorts flackare än det gamla och dragits ut över gavlarna. Ett bakbygge i trä tyder på att kammaren gjorts om till kök som behövt mera plats. Bakom manbyggnaden och trädet t h skymtar den ännu inte rivna grannpartens manbyggnad, samt båda parternas flyglar. Grannparten revs året därpå. Ladugårdens gavel med lucka och agtak är av sedvanlig typ från 1800-talets andra hälft. Tröskhuset med sitt faltak kan vara tillbyggt. Man har satt portar i tröskhuset, vilket kan betyda att vandringen är bortriven och att man inrett tröskhuset till något annat. Boden i resvirke med spåntak kan inte vara särskilt gammal fast den ser lite tagen ut. Någon synnerligen liten byggnad skymtar t v om boden. Det här är typisk gruppering av byggnaderna på den gotländska gården. Lars Petter Hallander var född 1871, kom från den rivna södra parten av Hallbjäns. Han och hans fru Viktoria Hansdotter från Botvide köpte Bjärges 1903. Lars Petter drunknade redan 1907 och året efter sålde Viktoria parten till August Melander och hans hustru Matilda.
Brita Christina Larsdotter (1805-1888) från Halvands i Garde var gift med båtsman Lars Ahlsten Glömsker. När hon blev änka gifte hon om sig med Nils Larsson Ahlström född 1806 från Gyle i Ala. De bosatte sig här 1852, var de bodde förut är inte känt, möjligen vid Bönde. De fick tre barn, varav dottern Helena Maria (1840-1902) tog över. Hon gifte sig 1863 med Anders Petter Andersson Häglund (1835-1920) från Hemmor. De fick 4 barn, men ingen tycks ha tagit över. Efter Anders Petters död revs gårdplatsen bort. Bilden är tagen från gamla Bjärgeskvior, som gick från kastalruinen snett upp över backarna mot kapellet vid Bjärges. Bakom bandtunar ser vi manbyggnaden, brygguset och ladugården. Manbyggnaden är 1700-talsmässig, en parstuga något mindre än genomsnittet. Baksidan är blind som det brukar vara på 1700-talshusen, längs väggarna på baksidan stod sparlakanssängarna och då kunde man inte ha fönster där, bara till kammaren mitt i huset. Fönstren är av 1800-talstyp. Före spåntaket hade huset sannolikt faltak. Brygghuset är ett reveterat bulhus eller ett pinnmurshus, vilket sistnämnda har tunna stenväggar i bulfälten i stället för bular. Det ser ut som om man har pinnat upp hela gavelspetsen med sten också. Faltaket och den höga skorstenen är ursprungliga. I bakgrunden skymtar ladugården med sitt faltak.
Här har Masse byggt upp bilden på ett fantastiskt sätt. Spitsplogen står med stöd aven liten käpp, så man tydligt ser dess form. Gräset utgör en diskret bakgrund förplogen. Plogen omramas av en vedbod med grenhögar och vedtravar och bakom dessa står ett par träd, varav det större är en oxel. Spitsplogen är ett sk sulårder som man från bronsåldern och framåt använt för brytning och luckring av åkerjorden, både på åkerns längd och bredd, varefter man harvade. Spitsplogen är symmetrisk och föser jorden åt båda sidor. Den består av järnskodd fot som fyser i marken. Den är fäst vid en böjd dragstång av självvuxet virke samt en lite styrstake baktill. Spitsplogen fortsatte att användas även efter det att vändplogen slagit igenom och då främst vid uppdragande av rader till potatis och senare till upptagning av dessa. Se Bild nr 9 och 12! Bilden är tagen på Jakob Karlssons, Fäi-Jakås, gård. Vedboden är ett bulhus klätt med bräder. Taket är täckt med spån. På nocken sitter en en fågelholk, något som förr var vanligt på hus och i träd. Bilden visar också en stor grenhög med ris och två s k flovedsstaplar, ved för den kommande vintern liggande på tork. Grenar högg man i bitar, även ganska grova sådana, medan floveden var så pass grov att den måste sågas, vilket tog längre tid. Ris och smågrenar samt tjocka bitar eldades i öppna spisen, medan medelstor rakvuxen ved användes till järnspisen och kakelugnen. Det gick åt stora mängder och ved var ofta en bristvara.
Om detta ställe har det hittills inte gått att få några uppgifter. Det måste ha legat neråt Nybrohållet tillsammans med de andra småställena, eftersom Masse tagit upp det under Kauparve. Bilden antyder ett platt och öppet landskap så som det var där nere förr. Längst till vänster skymtar ett annat litet hus. Om det går att identifiera kan man kanske dra slutsatser. Det här är en boplats för mindre bemedlade, rent fattigt skulle man kunna säga. Herrn i vita (!) skjortärmar och frun står framför en rätt skräpig boendemiljö, eller så har man dragit hem en väldig massa ris och bråte att elda med. Den lilla manbyggnaden är säkert ett 1700-tals bulhus, en enkelstuga med ett enda bostadsrum på gaveln och förmodligen ett minimalt kök i bortre vänstra hörnet. Ladugården i bulteknik under agtak består av en fähusdel till vänster och en laddel till höger. Ladportarna står på glänt så man kan se lite igenom ladugården. Något hänger på tork över en stång. Hur var det att leva här? Vem var Nils Närström?
Manbyggnaden är en parstuga med sal t v, kammare i mitten och vardagsstuga t h bakom köksbakbygget. Det yttre bakbygget ser ut som att man flyttat dit ett litet hus och ställt emot. Stället kom till genom att skolmästare Ahlströms son, se Bild 583-585, Lars Ahlström först arrenderade lite jord och sedan köpte denna tomt 1905 och byggde upp det här stället på äldre dar. Lars Ahlström född 1843 från Bjärges var gift med Anna Catarina Persdotter från Bönde. Deras dotter Maria Ahlström tog över stället efter faderns död. Hon gifte sig 1932 med Reinhold Jakobsson från granngården Botels, men hade redan 1929 sålt fastigheten till Hjalmar Jakobsson från Hallsarve. Han i sin tur sålde den 1933 till Karl-Johan Smedberg, som 1935 sålde den till Albert Hallgren från Hallbjäns, som 1940 sålde den till sin bror Lennart Hallgren född 1912. Han gifte sig 1940 med Edit Larsson född 1918 från Botvide och de fick sonen Bernt Hallgren 1941. Bernt gifte med Sonja Nilsson född 1939 från Visby och de fick två barn. Bernt och Sonja sålde fastigheten 2005 (?) till Evert Jakobsson från Hallsarve, som efter något år sålde den till en fastlandsfamilj för fritidsboende.
Bernhard Aurelius föddes in i en släkt med påfallande många kyrkomän. Född i ett prästhem i Gamleby påbörjade han sina högre studier vid Linköpings gymnasium och gick därefter vidare för teologisk utbildning vid Uppsala universitet. Där avlade han examen 1860 och prästvigdes året därpå. Därefter följde tjänst som vice pastor i Risinge, Vånga, Stora Åby och Vreta kloster, innan han år 1867 erbjöds platsen som komminister i Hannäs. Efter tre år i den befattningen öppnade sig en ny möjlighet för honom. I Åsbo hade den åldrige kyrkoherde Borre avlidit och i oktober månad 1870 installerade sig Aurelius som församlingens nya prästman. Precis inflyttad gifte han sig med Sigrid Elisabet Matilda Peterson, bördig från Vreta kloster. Äktenskapet kom upplysningsvis att bära sex barn, varav fyra överlevde barnåren. Ur ett herdaminne får vi även veta något om de karaktärsdrag Aurelius bar. Där lovordas han som en synnerligen god präst med ett föredömligt uppträdande mot församlingsborna, vilka särskilt uppskattade hans drag av frid, godmodighet och låga anspråk. Dock kunde han enligt en församlingsbo vara "lite sinksammer på predikstoarn å ve husförhöra", men det får vi förmoda att de flesta hade överseende med. Bernhard Aurelius avled i Marstrand i samband med en badresa sommaren 1881.
Enligt påskrift porträtt av fröken Tilda Wiström, Öjebro. Tolkat vara Mathilda Wiström, född i Öjebro backekvarn 1843 som dotter till byggmästare Gustaf Wiström och dennes maka Brita Lisa Svensdotter. Här porträtterad något av 1860-talets år. Hennes mor avled redan 1855 och lämnade maken ensam med sju barn. Trots vad som var brukligt gifte han inte om sig utan tycks ha klarat föräldraskapet utan hustru eller med hjälp av varken stadigvarande hushållerska eller ens piga. Vid sidan av byggmästare var fadern även kvarnägare i byn. En annan av ortens många ägare och delägare i kvarnrörelser hette Johan Andersson och hans son Wilhelm var jämngammal med Mathilda. I den lilla kvarnbyn blev de naturligtvis tidigt medvetna om varandra. Med åren uppstod tycke och i juli månad 1868 skred de till altaret i Herrberga kyrka. Till en början arrenderade Mathilda och maken av bägge deras fäder men redan året efter giftemålet förvärvade det unga paret en egen kvarn. För familjen i Solbergakvarnen tycks livet vidare gått sin gilla gång. Mellan åren 1872-1884 välsignades paret sju friska barn. Av dessa kom äldsta dottern Maria bli kvar i föräldrahemmet som hemmadotter. Mathilda avled 1919 och maken 1921.
Torpet Storängen när sommaren stod för dörren 1922. Hemman under Bjärka Säby och beläget på godsets stora ängsområde söder om slotten, därav torpets namn. Storängen finns upptagen i socknens äldsta förtecknade husförhör från 1792 men är sannolikt ännu något äldre. Den som kopplar platsen närmare fototiden finner torparparet Anders Fredrik och Brita Sofia Andersson på platsen från år 1881. Med en barnaskara endast välsignad med döttrar kom här en räcka drängar ha tjänst, som brukligt i korta perioder. Efter nära 40 år på torpet avled Anders Fredrik och en ny ordning i Storängen blev nödvändig. Den fanns i Karl Erik Bovin som sedan 1911 varit gift med det äldre torparparets dotter Ester Johanna. Tillsammans hade de fem barn, varav tre söner, och med dem upphörde behovet av drängar. Istället tycks torpets extra utrymmen erbjudits personal med tjänst närmare huvudgårdens behov. Den gamla torparänkan Brita Sofia bodde kvar till sin död 1929, möjligtvis i undantagsstugan som skymtar till vänster om torpet. Som en sista upplysning kan berättas att Ester Johanna var avliden vid fototillfället. Barnsängsfeber hade tillstött efter nedkomsten av makarnas sistfödda i september 1920.
Porträtt av fröken Maria Siegbahn. Född i Ölmstad församling 1804 som dotter till ingenjören tillika skolinspektorn Clas Erik Siegbahn och makan Anna Christina Liedbeck. Från november månad 1822 finner vi henne som demoiselle i häradsprosten Sandvalls hushåll i Järsnäs prästgård. Redan påföljande vår flyttade hon till Adelöv där kyrkoherdeparet Liedzén-Brun öppnat sitt hem. Därefter följde ett par decennier med liknande uppehällen på platser i Jönköpings län som här inte är platsen att närmare redovisa för. Vi stannar istället till vid nådens år 1847. Först då fick fröken Siegbahn östgötsk anknytning när något fick henne att som mamsell ta tjänst vid Renstad säteri i Svanshals. Nästa anhalt i länet för Maria blev Ödeshög där en yngre bror arrenderade Hedins färgeri, följt av flytt till ännu en bror, denne kyrkoherde i Skeda. Man skrev då år 1863 och här blev hon kvar tills broderns död 1892 och därmed tvingades hon flytta från tjänstebostaden. Sina sista år i livet tillbringade hon i Linköping. Där avled hon den 25 april år 1900.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.