Motiv från 1898 års industriutställning i Linköping. Bland utställarna i läroverkets gymnastiksal var främst möbelindustrin representerad men bland 62 demonstratörer visades även prov på sko- och sadelmakeri, musikinstrument, stenarbeten och till och med velocipeder med mera. En avdelning visade fotografier och i sammanhanget möjligtvis den publicerade bildens största värde. Den visar prov på ytterst få kända fotografier av den drivne amatörfotografen Oskar Lindsten. Genom utställningens prislista vet vi att han medverkade i utställningen vid sidan av storheter på området som Swen Swenson och Didrik von Essen. Han har tacksamt satt sitt namn på fotografiet och sannolikt förekommer fler av hans verk mot utställningslokalens bortre vägg. Om denne Oskar Lindsten är känt att han var anställd vid Stillströms måleri och att han vid sidan av sitt egentliga arbete verkade som fotograf. Som sådan visade han återkommande vad tiden kallade "ljusbilder" i Linköping med omnejd. Med hjälp av en egentillverkad gasljusbelysning ska hans förevisningar varit spektakulära. I en återfunnen notis i Östgöten 1897 talas det till och med om "en och annan rörlig bild". Trots att Lindsten flitigt omnämns i tidens lokalpress och tycks varit väl känd är som nämnts hans fotografiska kvarlåtenskap närmast okänd. Skäl kan vara att han redan vid dryga 30 år avled i sviterna av lungsot och att han, som Östgöten skriver, "var den siste af sin slägt".
Från 299 kr
En månne umbärlig information i sammanhanget är att amatörfotografen Fritz Lovén tidigt gjorde sina försök med plastnegativ. Det äldre och beprövade materialet som bas för negativ var annars glas, och man kan förstå att lockelsen till ett mer lätthanterligt fotograferande var stor. En baksida med de tidiga plastnegativen är att de inte sällan bleknat och att återgivningen blivit oklar. Här är ett exempel, daterat 1905, som trots sina brister visar en unik vy mot ett sällan återgivet hus i Linköping. Idag skulle huset burit adressen Kungsgatan 24 men låg en stycke in i kvarteret, trots sitt präktiga yttre närmast som ett gårdshus. Även byggnadens sneda orientering mot Kungsgatan kan tyckas märklig, men förklaras av ett äldre gatunät där dagens Klostergata här vek för en mer västlig sträckning. Huset uppfördes vid 1800-talets mitt av rådman Adolf Fredrik Nordwall. Om denne handlare och i Linköping beklädd med en mängd förtroendeposter kan skrivas mycket. Här begränsar vi hans levnadsteckning med sin vinnande kamp att genomdriva avveckling av den otidsenliga avlöningen i jord för stadens styrande och borgarskap. Att sköta ett lantbruk tog både krafter och tid från de huvudsakliga uppgifterna. Sällan var man heller som handlare eller i annan yrkesutövning särskilt väl skickad för jordens bearbetning. Processen kom dock att ta sin tid. Först vid respektives frånfälle tillfördes jorden stadskassan.
Enligt påskrift porträtt av prosten Westergren i Konungsund. Fotografiet är vanskligt att datera och jämförbara porträtt saknas. Icke förty torde bilden föreställa Magnus Westergren. Född i Kuddby 1803 återvände han efter studier i Uppsala till hemorten för en tjänst som församlingens adjunkt. Året var då 1829 och här blev han kvar till 1833 då han bröt upp för samma tjänst i Klockrike. Efter några år i församlingen erbjöds han posten som vice pastor i Konungsund på Vikbolandet. Han inflyttade sommaren 1839 och blev under sin första period i socknen kvar till 1847. Mellan sistnämnda år och våren 1850 bistod han som pastorsadjunkt domprost Lars Laurenius i Linköping och var bosatt i dennes domprostgård. I maj månad 1850 ingick han äktenskap med Eva Fredrika Rundeberg och de nygifta flyttade till Styrstad där Magnus erbjudits tjänsten som komminister. Som varande en kyrkans man utan egen församling att leda fick Westergren likt sina ämbetsbröder inte sällan vänja sig vid ständiga flyttar i sökandet efter en stadigvarande tjänst eller avancemang. Därutav blev Ledberg nästa hemvist för makarna, där församlingen stod utan komminister sedan frånträdande Jacob Öster lockats till Östra Harg. Våren 1863 var de emellertid tillbaka i Konungsund. Socknens kyrkoherde Juringius hade dött, nu behövde vakansen tillsättas och Domkapitlet utsåg den redan beprövade Westergren. Hans tid som församlingens kyrkliga ledare blev lång, från nyss nämnda 1863 till sin död 1886. Hans barnlösa äktenskap hade dess för innan nått sin ände vid makans bortgång 1877.
Enligt påskrift porträtt av fröken Tilda Wiström, Öjebro. Tolkat vara Mathilda Wiström, född i Öjebro backekvarn 1843 som dotter till byggmästare Gustaf Wiström och dennes maka Brita Lisa Svensdotter. Här porträtterad något av 1860-talets år. Hennes mor avled redan 1855 och lämnade maken ensam med sju barn. Trots vad som var brukligt gifte han inte om sig utan tycks ha klarat föräldraskapet utan hustru eller med hjälp av varken stadigvarande hushållerska eller ens piga. Vid sidan av byggmästare var fadern även kvarnägare i byn. En annan av ortens många ägare och delägare i kvarnrörelser hette Johan Andersson och hans son Wilhelm var jämngammal med Mathilda. I den lilla kvarnbyn blev de naturligtvis tidigt medvetna om varandra. Med åren uppstod tycke och i juli månad 1868 skred de till altaret i Herrberga kyrka. Till en början arrenderade Mathilda och maken av bägge deras fäder men redan året efter giftemålet förvärvade det unga paret en egen kvarn. För familjen i Solbergakvarnen tycks livet vidare gått sin gilla gång. Mellan åren 1872-1884 välsignades paret sju friska barn. Av dessa kom äldsta dottern Maria bli kvar i föräldrahemmet som hemmadotter. Mathilda avled 1919 och maken 1921.
Porträtt av en kvinna med en lite udda livshistoria. Född i Stockholm 1809 blev Carolina vidare fosterdotter till grosshandlaren och finske undersåten, tillika ogifta, Johan Fredrik Sederholm. Sommaren 1828 inflyttade mademoiselle Carolina Sederholm från Stockholm till Ekenäs slott i Örtomta. Omständigheterna och möjligheterna kring flytten är oklar men på slottet blev hon enligt källorna en omedelbar del av godsets ägare, Svante Banér och dennes maka Mariana Victoria Nordenbjelke. Redan året därpå flyttade hon likväl till det närliggande godset Mauritzholm. Ägan arrenderades vid tiden av friherrinnan och änkefrun, jämväl Svante Banérs mor, Carolina Matilda Banér. I hushållet fanns även hennes son Eskil Banér, och kanske var det inte en tillfällighet att han senare samma år tog över driften av den något avsides belägna gården Hjälmsäter. Hur som stundade vigsel mellan Eskil Banér och Carolina Sederholm i oktober månad 1832. Eskil löste ut sin bror Svante och blev 1834 ensam ägare till Ekenäs. Carolina var nu friherrinna över godset Ekenäs vittfälliga ägor. Långt senare, efter hennes makes död 1889, var omständigheterna andra och hon avled i kronsik hjärtlidande 1897 skriven på sin äldste sons gård Ås i Örtomta socken.
Reprofoto av linköpingsorginalet "Springare-Gusta". Omkring förra sekelskiftet var han genom sin egendomliga klädsel och uppträdande en välkänd figur i staden, dock utan att ligga ordningsmakten till last. Sitt smeknamn fick han genom särdraget att allt som oftast ta sig fram springande. Sommartid sprang han gärna medsolsvarv runt sjön Roxen med start och mål på Stora torget. Runt just den sträckan hade han namngivit ett knappt 100-tal platser med minst sagt märkliga namn som, "Tre lorte högt", "Tre lorte lågt", "Nittinie grader min polhöjd i lågt lufttryck" och "Hallå" för att nämna några som bevarats till eftervärlden. Uttrycket "Rystadskravel" får vi förmoda var exempel på hans omdöme av ortsbor. Bakom hans ryktbarhet fanns naturligtvis en människa av kött och blod. Arkiven ger oss oförblommerad fakta. Hans egentliga namn var Gustaf Ferdinand Andersson och han föddes i Lofta socken 1858 som son till stalldrängen Anders Petter Andersson och hans maka Emma Gustava Gustafsdotter. Efter en rad omflyttningar hamnade familjen från år 1875 i Linköping. Gustaf Ferdinand blev kvar i föräldrahemmet tills modern gick bort som änka 1905. Därefter togs han in i stadens fattigvårdsinrättning och kvarblev där till sin död 1924.
Det hade först meddelats att ett tåg n:r 2 från Berlin via Trelleborg var inhiberat på grund av att en ångfärja försenats och därför skulle tåg n:r 12 från Köpenhamn via Malmö gå före. Färjan kom emellertid i så god tid att tåg n:r 2 kunde avgå och skulle möta tåg n:r 751 i Bankeberg. Kontorsbiträdet Eriksson i Malmslätt överlämnade till kontorsbiträdet Kjellson och gav då denne underrättelse om ett telegram. I signaltornet där växlarna ställdes om jobbade stationskarlen Carlsson. Anledningen till att han omlagt växeln på det sätt han gjorde var en av det senare stationsbiträdet given order, att tåg n:r 751 skulle fortsätta och möta tåg n:r 2 i Bankeberg. Stationskarlen fick uppfattningen att det var tåg n:r 12 som skulle möta i Bankeberg, då han trodde att tåg n:r 2 blivit inställt. Det senare meddelandet att tåg n:r 2 trots allt utgått från Trelleborg hade aldrig delgivits stationskarlen. Växlarna hade, vilket framgick av undersökningen, aldrig kontrollerats av stationsbiträdet Kjellson. Då stationskarlen gick ner från ställverket såg han tåg n:r 12 på ingående 10 meter från det andra loket. Ögonblicket därefter kom kollisionen med tåg n:r 751.22 personer omkom och 12 skadades. Bland de omkomna fanns August Strindbergs dotter Greta von Philp. Hennes man Henry von Philp överlevde.
s/s "Drottning Victoria", III klass salong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
s/s "Drottning Victoria", I klass röksalong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst i marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
s/s "Drottning Victoria", III klass salong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 T/C 1939 till SVENSKA MARINEN. Hjälpkryssare Återlämnad 1945 till SJ Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
Bygget av KFJ , Kil - Fryksdalens Järnväg Entreprenörens lok "Odin" tillverkat av Jung 106/1891 Bemærkninger: Lokomotivet er leveret 27.07.1891 til Gunnerson & Hoffmann, København. Viborg - Ålestrup Banen åbnede 1893. Formentlig var kontrakten inklusive Odense Stations flytning. Banen blev udliciteret 1909 og åbnedes 1912. Hvilken Gunnerson, der var tale om, er i øjeblikket uklart. Der kan være tale om A. P. Gunnerson eller sønnen K. L. Gunnerson. I bogen om Fryksdalsbanen skrives i øvrigt A. P. Gunnersen og K. L. Gunnerson. Lokomotivet videre virksomhed i Sverige er ukendt. Det er muligt, at lokomotivet kom til Sverige allerede 1910. Hvorfra en trykprøven i 1915 i Danmark stammer fra, vides ikke. Fejlskrivning? Anlægsperioden for dobbeltsporananlægget noteret inden, vi vidste, at lokomotivet kom til Sverige? Normalt ville et lokomotiv jo være ved et arbejde i hele anlægsperioden? Måske har Gunnersen lånte lokomotivet af Hoffmann, og da det måske blev prøvet i Sverige1915, har Hoffmann bogført den svenske prøve i kedelbogen, der var blevet i Danmark, idet han regnede med, at lokomotivet kom tilbage. Niels Munch Källa: IBK Forskningsafd. v/Bent Hansen.
s/s "Drottning Victoria" Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
Grimskär är en mindre holme i Kalmarsund utanför Kalmar. Tidigare kallades ön Stegelholmen och var sannolikt en avrättningsplats där brottslingar steglades, det vill säga fästes på ett hjul på en påle, i avskräckande syfte. Namnet Grimskär lär komma från ett inseglinsgsmärke i form av ett grinande huvud på en påle. På 1560-talet anlades på Grimskär en skans, vilken i 1611 års krig under överste Lars Bubbs befäl verksamt hindrade danska flottans rörelser. Skansen byggdes om 1622-23 och förstärktes ytterligare år 1688 samt ingick sedermera som en viktig del i de storartade förslag till Kalmars befästande, som uppgjordes under senare hälften av 1700-talet. På holmen byggdes 1837 en fyr. Fyren byggdes om och förbättrades 1865 och 1879 till en kombinerad fyr och lotsutkik. 1931 lades lotsverksamheten ner och 1940 ersattes fyren av en ny fyr i Kalmarsund. Ett år senare revs det gamla fyrtornet. 1943 anlades en underjordisk minstation under skansen. Stationen hade 11 mans besättning som samsades på 50 m². Minorna var utlagda i Kalmarsund och färjan mellan Kalmar och Färjestaden passerade dagligen, besättningen ovetandes om denna minering, tills den sista färjan avgick den 30 september 1972, samma dag som Ölandsbron invigdes. Bernt Ohlson var chef för minstationen mellan 1965 och 1985. Minstationen avvecklades 1988. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.