Skioptikonbild från institutionen för fotografi vid Kungliga Tekniska Högskolan. Använd av professor Helmer Bäckström som undervisningsmaterial. Bäckström var Sveriges förste professor i fotografi vid Kungliga Tekniska Högskolan 1948-1958. Bilden visar en sida i Codex Argentus (Silverbibeln) skriven på det numera utdöda språket gotiska från början av 500-talet. Ursprungligen hade Silverbibeln minst 336 blad men av dessa är 188 stycken kända. 187 av sidorna förvaras på Carolina Rediviva i Uppsala och det 188:e bladet återfanns 1970 och förvaras i domkyrkan i den tyska staden Speyer. (På bilden står skrivet Uffilebibeln, Upsala, Svedberg och Nordlund.)
Från 299 kr
Schnelldampfer Bremen sjösattes i juli 1903. Hon startade en tradition som blev typisk med små lätta fartyg i andra världskriget, de blev döpta efter tyska städer. Trots att de inte var moderna skepp när första världskriget bröt ut användes de flitigt. Många gick förlorade, andra klarade sig även igenom andra världskriget, men då inte som krigsskepp. Bremen användes som Atlantskepp mellan 1904-14 och användes för olika uppdrag i Östersjön efter det. Hon förlorades när hon träffades av en mina nära Windau den 17 december 1915, när hon skulle hjälpa en torpedbåt som även den träffats av en mina.
Lokomotor som användes vid Furillen kalkbruk, Demag 2452. Den tillverkades 1939 för tyska krigsmakten och användes vid Vemork vattenkraftstation, som ligger vid Rjukan i Norge, där tungvatten tillverkades för användning i framställning av konstgödsel. Tyskarna däremot hade andra planer. Ett sabotage planerades för att förstöra tillverkning av tungvatten då det befarades att Tyskland skulle använda det för att tillverka en atombomb. "Plan B" bestod av att placera sprängmedel i växellådan på detta lok för att sen sänka färjan "Hydro" vid transport på sjön Tinnsjön. Sabotagets huvudplan lyckades och sprängmedlen i loket togs aldrig bort. När sen loket kom till Furillen Kalkbruk efter kriget och skulle revideras upptäcktes sprängmedlen.
Skolor. Lärare och elever vid elementarskolan fr.o.m. höstterminen 1893 t.o.m. vårterminen 1896? Lärarinnor och lärare: Föreståndarinna Fröken Anna Köllerström, lärarinna i tyska och engelska m.m. fru Amelia von Mosczinsky, lärarinna i kristendom och läsning m.m., fröken Olga Svensson, lärare i historia m.m., först kandidat K.O. Mood, sedan pastor Stenberg, därefter badkamrern Vallinder, Mösseberg. Magister J.A. Fast, lärare i matematik, naturkunnighet och geografi i de högre klasserna samt kristendom i 1:a klassen. Elever: i VI klassen: Hildur Pettersson, Ester Holmblad, Märta Kilander, Elna Helander. IV klassen: Ingrid Kilander, Olga Forss, Hilma Ericson och Inez Hanson.
Hovfotograf Walter Olson, Kalmar, tillsammans med två tyska SA-män vid ett monument nära Sommerbachskopf i Tyskland. Monumentet är ett gravkomplex på den 931 m höga Sommerbachskopf, byggt av handelsråd Oskar Will, ägare till Venus vapenfabrik, till minne av hans söner Hugo Will 1914 och Fritz Will 1914 som dog i första världskriget. Den byggdes av byggmästare Lange från Mehlis och företagen Bieräugel från Zella St Blasii och Günther och Wendel från Suhl. Begravningen ägde rum den 22 augusti 1915 med stort deltagande från befolkningen. Gravkomplexet har en bred trappa och en matt, starkt lysande sandstenspyramid, som bär bibelversen krönt med eklöv: Ingen har större kärlek än denna, att han ger sitt liv för sina vänner. . Ev. Joh 15 v. 13 Vila i frid., inskriptionen med de fallnas namn och en relief som visar lejonet från Thermopylae syns. 1998 totalrenoverades graven av staden Zella-Mehlis.
Interiör från makarna Brändströms våning i Linköping. Paret Edvard Brändström och Anna Vilhelmina Eschelsson inflyttade till Linköping under senare delen av 1896. Med sig hade de barnen Elsa, Per och Erik, varav de bägge äldre syskonen var födda i S:t Petersburg där faderrn tjänstgjort som militärattaché. Skälet till familjens ankomst till Linköping var Edvard Brändströms utnämning till överstelöjtnant vid Första livgänadjärregementet. I april månad 1898 avancerade han till regementets överste och chef, och det var i det sammanhanget familjen flyttade från sin första adress i staden till stadsvåningen invid Drottninggatan. Genom levnadsbeskrivningar över dottern Elsa Brändström är det känt att makarna lät sina barn undervisas av både franska och tyska guvernanter. Bilden kan därför tolkas visa de äldre barnens studerkammare. Från väggen blickar kung Oscar II fordrande mot skrivborden. Bild från omkring sekelskiftet 1900.
Bror Berger, flygplanskonstruktör. Skådespelaren Bror Berger byggde ett ensitsigt monoplan med ideer från franska och tyska förebilder 1911. Kroppen och förarplats var tillverkat av träspant. Ratt och reglage tillverkade av engelska Dower och med motor på 50 hk, en fransk REP. Planet havererade under första provflygningen pga. att vingkonstruktionen var felaktig. Delarna av planet är bevarade på Tekniska museet. Berger byggde planet med hjälp av pengar från fabrikör och bageriägaren Paul Drewes och källarmästare Kristian Svensson på Blanchs café. det var 9,60 meter långt och 2 meter brett. Vingarna var klädda med balongväv som impregnerats med oljefärg och gummi.De hade en gemensam axel och var vridbart med rattstången snett bakåt eller snett framåt. Det styrdes med pedaler som påverkade rodret. Propeller av ask och valnöt.
Leopold III, 1901-83, kung av Belgien 1934-51, son till Albert I. Inrikespolitiskt ville L. minska spänningen mellan flamländare och valloner och utrikespolitiskt eftersträvade han belgiskt oberoende. Vid andra världskrigets utbrott blev L. överbefälhavare för de belgiska styrkorna, men kapitulerade 28 maj 1940 för det tyska angreppet. Kapitulationen liksom L:s beslut att stanna kvar i det tyskockuperade Belgien utsattes för skarp kritik och 1945-50 dominerades Belgiens politiska liv av frågan om L:s återinträde som monark. Trots att 58% av väljarna i en folkomröstning 1950 uttalade sig för L., abdikerade denne till förmån för sonen Baudouin, som tillträdde 1951. L. förmäldes 1926 med prinsessan Astrid av Sverige (död 1935), med vilken han hade barnen Joséphine-Charlotte (f. 1927), storhertiginna av Luxemburg, Baudouin I (1930-93) och Albert II (f. 1934), kung från 1993. År 1941 ingick L. morganatiskt äktenskap med Lilian Baels (1916-2002), som erhöll titeln prinsessa av Réthy. Paret fick tre barn. http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=239880
'Djävulsrocka upphängd på kaj. 12 män står framför den upphängda rockan. I bakgrunden ytterligare 1 man och lyftkran. Sjätte mannen från höger håller i en liten monterad djävulsrocka som föddes fram ur den döda rockan. :: Under bilden finns utförlig text på tyska: :: Texten till bilden: En djävulsrocka blir utställd. Fr. 990. New york. En ofantlig djävulsrocka fastnade i ankare och ankartåg till en fiskebåt. Ett kustbevakningsfartyg kom till undsättning och dödade den enorma fisken med 22 skott. Djävulsrockan vägde mer än 5000 skålpund. På den enorma ryggen finns egendomliga märken. Efter dess död föddes en lite djävulsrocka fram, dess längd var 20 cm. Moderdjävulsrockan och den lilla ska ställas ut offentligt. Bilden visar den stora och den lilla djävulsrockan, utställningsförberedda.'
Industriloket används idag (2019) vid Bläse Kalkbruksmuseum. Tillverkades av DEMAG 1942 med nummer 2452 för användning i Norge vid tungvattenstillverkningen av tyska armen. Den grupp som skickats av motståndsrörelsen för att sabotera den tillverkningen, använde detta lok som en "Plan B" och placerade sprängmedel i växellådan för att spränga färjan "Hydro" som trafikerade sjön Tinnsjön (Rjukan) om "Plan A" hade misslyckats. Plan A lyckades och antingen så fanns inte tid eller så glömdes sprängmedlen i loket bort och blev kvar där. Efter kriget såldes den för användning vid kalkbruken på Furilden, Gotland. Där skulle loket renoveras och man hittade då sprängmedlen. Den var i drift till 1974 vid Furillens Kalkbruk. Sen 1991 är den i använding vid Bläse Kalkbruksmuseum. Förutom tidigare nämnda nummer har även andra beteckningar använts: DFB 2472, ML50, ML55, ML70 och DM 2452/1941. Motor i loket var Man 50 vid tillverkning.
fotografi, skeppsporträtt
Ur Emily Jobsons (f. Matton fotoalbum). Ateljéporträtt av Alma Gerlach, dotter till handlanden A J Lindgren. Alma gifte sig med ingenjör Hugo Gerlach 1883 den 20 februari. Gerlach var en för Varberg betydande man decennierna kring sekelskiftet 1900, ursprungligen verksam inom stenhuggaribranschen. När Alma vid endast 29 års ålder avled 1891 lät han uppföra en gravvård över henne som av lokalpressen 1894 beskrevs ingående och ansågs vara "Hallands dyraste och vackraste". Sockelstenen var Sörviksten och den svarta graniten från Sågaretorp, båda Gerlachs egna stenhuggerier. Poleringen skedde däremot i Stuttgart och järnhägnaden var också tillverkad i Tyskland; Hugo Gerlach föddes i tyska Reppen. Tidningen skrev: "Men det var en mycket god kvinna som fick sin vilostad här under och hon förtjänade att ej genast bli bortglömd. En donation å 2000 kronor för välgörande ändamål inom staden bär hennes namn." I Emily Jobsons album sitter makarna Gerlachs visitkort tillsammans med bankdirektör Harry Bagge och hans hustru Hilma. Året efter Almas död gifte Hugo Gerlach om sig med deras 15 år yngre dotter Hilma Anna Leontina Bagge (f. 1869).
2002-01-30,AS. Cristian Wilhelm Albert von Boeckmann, eller och Chr. W. Böckmann. Det kan röra sig om samma person eller en förväxling mellan två olika personer. De har t.ex. olika födslouppgifter. För von Boeckmann står det 23/1-1823 medan det för Böckmann står20/5-1821. Men jag håller mig till de uppgifter som finns om von Boeckmann. Han hade ett antal olika ateljer i Göteborg och senare även i Stockholm. Den första ateljen startade han den 15 november 1859 enl. annons i GHT, men han var missnöjd med platsen och sökte nya lokaler och den 1 oktober 1861 öppnar han en ny på Korsgatan 10. 1864 öppnar han en i Marstrand, men dessa såldes av efter ca 1 år och tydligen så startar han ateljeer i Stockholm och driver dessa parallellt med den i Göteborg. Men det går inte så bra för honom och 1868 går han i konkurs och troligen lämnar han Sverige för det finns inga anteckningar om honom i tyska församlingens handlingar om att han avlidit. Intressant att veta kan vara att "gossen" James Bourn finns med både i Göteborg och Stockholm. Senare blev han en av de stora porträtt- fotograferna. Källa: Göteborgs Fotografer, Ateljéer och yrkesmän 1840-1910. Rundqvist Boktryckeri, Göteborg. ISBN 91-630-7742-6.
2002-01-30, AS. Cristian Wilhelm Albert von Boeckmann, eller och Chr. W. Böckmann. Det kan röra sig om samma person eller en förväxling mellan två olika personer. De har t.ex. olika födslouppgifter. För von Boeckmann står det 23/1-1823 medan det för Böckmann står20/5-1821. Men jag håller mig till de uppgifter som finns om von Boeckmann. Han hade ett antal olika ateljer i Göteborg och senare även i Stockholm. Den första ateljen startade han den 15 november 1859 enl. annons i GHT, men han var missnöjd med platsen och sökte nya lokaler och den 1 oktober 1861 öppnar han en ny på Korsgatan 10. 1864 öppnar han en i Marstrand, men dessa såldes av efter ca 1 år och tydligen så startar han ateljeer i Stockholm och driver dessa parallellt med den i Göteborg. Men det går inte så bra för honom och 1868 går han i konkurs och troligen lämnar han Sverige för det finns inga anteckningar om honom i tyska församlingens handlingar om att han avlidit. Intressant att veta kan vara att "gossen" James Bourn finns med både i Göteborg och Stockholm. Senare blev han en av de stora porträtt- fotograferna. Källa: Göteborgs Fotografer, Ateljéer och yrkesmän 1840-1910. Rundqvist Boktryckeri, Göteborg. ISBN 91-630-7742-6.
1899-07-02 Levererad av William Lindbergs Verkstads- och Varfs AB som Kimito till Åbo Skärgårds Ångbåts AB, Finland. Trafik på traden Åbo - Hangö. 1916-03-22 Rekvireras av Ryska flottan som mintransportfartyg med kapacitet för 40 minor. 1918-04-22 Beslagtas av Tyska marinen i Helsingfors hamn som krigsbyte. Återlämnas till Finland. 1922-08-03 Såld till Rederi AB Norrleden, Ljusterö för 900.000 FIM och omdöpt till Norrleden I. Trafik på traden Stockholm - Vaxholm - Bergshamra. 1923 Ombyggd vid Bergsunds Mekaniska Verkstad för 39.025 kr. Lastrummet under däck byggs om till en stor salong samt tre hytter och överbyggnaden förlängs. 1925-03-27 Såld till Waxholms Nya Ångfartygs AB, Vaxholm för 95.000 kr och omdöpt till Sunnan. Insatt på traden Stockholm - Saltsjöbaden - Dalarö (Vadviken). 1926 Extrabåt. 1947 Trafik på traderna Stockholm - Dalarö - Ornö - Utö och Stockholm - Stavsudda - Möja. 1948-05 Flyttas till traderna Stavsnäs - Runmarö - Sandhamn - Harö och Stavsnäs - Nämdö - Mörtö. 1948-10-18 Flyttas till traden Stockholm - Elmsta. 1949 Åter trafik från Stavsnäs 1951 Grundstöter vid 18-tiden strax intill Hasselö brygga på tur från Sandhamn mot Stavsnäs. Fartyget orkar helt enkelt inte backa ut från bryggan i den hårda stormen som råder vid olyckstillfället, utan driver med sidan in mot land. För att inte riskera en värre olycka tvingas man till slut köra med stäven före upp på land för egen maskin. De 10-tal passagerarna tar sig i land utan missöden och körs senare till Stavsnäs av Haröfiskaren Gunnar Andersson. Fartyget flottas dagen efter kl. 09.00 av Transportbolagets Tyr och går sedan för egen maskin in till Stockholm för översyn och reparation. 1952-02 Upplagd vid Hammarbyverken. 1956 Skrotas nedanför Skurubron i Nacka. (Skärgårdsbåtar.se)
Museifartyget Pommern 1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg 1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut. 1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg. 1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget. 1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin 1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen. 1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi. 1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad. 1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum. 1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare. 2003 POMMERN fyllde 100 år.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.