Jakob Alfvegren lär ha byggt detta hus redan 1885, det är mycket tidigt för den här typen av snickarglädjehus. Det syns att Jakob var byggnadssnickare och det var kanske det som gjorde att han följde med sin tid och därför var tidigt ute med ett modernt hus till sig och familjen. Ett annat årtal säger 1895, vilket verkar mera rimligt även om trädgården ser rätt uppvuxen ut. Huset har alla moderna attribut med liggande panel, spåntak, lövsågade dekorationer runt fönster och vindskivor, en öppen veranda och tom hängrännor och stuprör på framsidan. Jakob var född 1858 mitt över vägen och byggde här upp ett mindre lantbruk vid sidan av sitt byggnadssnickeri. Han var också spelman. Han gifte sig 1884 med Maria Alberina Levin född 1857 från Gerum och de fick två barn. Sonen Rudolf Alfvegren född 1890 tog över gården 1918. Han blev gift 1912 med Hulda Johanna Svensson född 1890 i Västerhejde och det var kanske de som köpte in merparten av jorden till gården. De fick två barn, varav dottern Hildegard Alfvegren född 1915 tog över 1949, gift 1940 med Charles Henry Hansson född 1914 från Robbenarve i Garde. De fick tre barn, men inget tog över gården, utan den såldes till guldsmeden Bengt Söderlund. Han sålde den avstyckade gården 1969 som fritidsfastighet till Sten Lindbom från Stockholm. På bilden ser vi en stolt Jakob Alfvegren posera utanför sitt hus!
Från 299 kr
Rantzaumonumentets avtäckning. Stenen invigdes av prins Carl den 26 juni 1938 till minne över danske fältherren Daniel Rantzau som stupade här 1569, men också för att stenen "i alla tider kunna bära vittnesbörd om att fred råder och alltid skall råda mellan Danmarks och Sveriges folk." som prinsen sa i i sitt invigningstal. Närvarande var prins Harald av Danmark liksom högre svenska och danska militärer. Stenen är omkring tre meter hög och en meter bred. Själva reliefen med Ranzaus bild är ca en halv meter hög och placerad så att han ser mot Varbergs fästning. Den latinska inskriptionen nedtill betyder "Skilda öden vid skilda tider" (Diverso tempore diversa fata). På grund av det strategiska läget vid Varbergs fästning har klippan flera gånger under historien använts för att ställa upp artilleripjäser vid belägringar av slottet. Under 1800-talet kallades platsen för "Daniels klippa" och 1861 lät Leonhard Fredrik Rääf där hugga in ett kors och namnet Daniel Rantzow (alternativ stavning); nu vid monumentets fot. Redan 1913 kom idén upp att resa en monument över Rantzau men föll i träda tills byggmästare A. Tell i Kungsbacka återupptog saken. En insamling skedde 1936 i Danmark och Varbergs stad ordnade med platsen. Vid invigningen uttryckte Varbergs stadsfullmäktiges ordförande, riksdagsman Sven Larsson, att staden med stor glädje emottog minnesstenen och lovade att vårda den väl.
En sekund av livet på och runt Stora torget i Linköping. Fotografiet togs omkring förra sekelskiftet och trots sin klumpiga utrustning tycks fotografen hanterat den obemärkt och gav oss ett för tiden intimt ögonblick i människors vardag. En vandring i bilden stannar vid mannen till vänster som blickar ut över torget invid sin bycicle, kanske en Gripen tillverkad i staden. Sökte han månne någon bekant eller var han bara ute och finåkte? Rakt mot betraktaren möter oss två myndiga herrar i höga stövlar och kravatter. Något väcker deras intresse mot hållet av Jonn O Nilsons pampiga hus. Närmast utbyter väninnor tankar och de tycks förtroliga, fotografen får inget höra. På torget i bakgrunden reser sig skacklar mot himlen och markerar en blygsam torghandel. Vid ett av salustånden skymtar en försäljerska som hastigt stillar hungern. Undra vad hon fick till livs.
Tomten S:t Per 9d i Linköping har en spännande men komplicerad bygg- och ägarhistorik som dessvärre inte ryms att ordrikt beskrivas inom ramen för denna presentation. Fastighetens gatuhus och bildens i funktioner utvidgade bodlänga kom till i slutet av 1800-talet utmed vad som planerades bli en förlängning av Apotekaregatan. Av gatuavsnittet på platsen blev istället Kapellgatan, som vidare blev Teatergatan. Fastighetens byggherre torde varit Domkyrkoförsamlingen, alternativt Stiftet, som hade behov av en ny tjänstebostad. En av dessa kyrkans arbetstagare som tidigt flyttade in i bostaden var likvagnskarlen Johan Wilhelm Petersson och kanske skvallrar bodens utformning om förvaring av hans främsta arbetsredskap. Som en hjälp med bodens orientering ber vi bildens betraktare att lyfta blicken över längans takås och där notera den mer bekanta Elsagården, den fastighet arkitekt Axel Brunskog för egen del lät uppföra som kontor och bostad. Upplysningsvis ägdes bildens tomt en kort tid av en dotter till Brunskog, men vad som eventuellt kom ut av detta lämnas därhän. Foto 1946.
Från gårdsplanen till det forna torpet Limningsängen i Berg. Trädgårdens högvuxna fruktträd gav ställvis skugga som lurade kamerans optik, dock inte utan resultat av det lilla gårdshuset. Och det var nog huset som fått personal från Östergötlands museum att göra sig ärende till Berg, åtminstone till nedslaget i Limningsängen. Vi kan inte så gått veta, ty inget övrigt kring platsen blev skrivet. Andra källor ger emellertid besked, åtmonstone att spekulera kring. Fotoåret 1947 var torpet sedan länge friköpt från huvudgården Brunneby och ägaren Karl Vilhelm Bengtsson hade bedrivit snickerirörelse från platsen men var nu avliden. Virkesupplagen minner ännu om honom. Ny ägare var Gustav Regnér och kanske står han invid stugan. Regnér titulerade sig lagerchef och bodde centralt i Linköping. Limningsängen var rimligtvis tänkt som sommarbostad eller möjligtvis exploatering.
Denna soliga vårförmiddag har Masse avbildat manbyggnaden och brygghusflygeln. Han har ställt sig så att den andra flygelns skorsten syns mellan byggnaderna. Längst till höger skymtar smedjan. Här ser man att manbyggnaden är ganska smal och saknar sockel. Det skulle kunna innebära att den är äldre än tidigare angivits och vara byggd av av Johan Mattsson när denna part etablerades omkring 1830. På Gardells tid kan huset ha moderniserats genom att höjas, få tidsenliga fönster och utdraget tak. Köksbakbygget med vardagsingång uppförde säkerligen Nilssons. Brygghusflygeln har brant tegeltak och bör vara uppförd på Mattssons tid, kanske omkring 1860. Brygghusdelen närmast gaveln har en baksidesingång. På vindsvåningen hade man spannmålsmagasin, vilket syns på vädringsluckan. Vid gaveln står en märklig liten byggnad med flistak. Troligen var den en källare.
Masse har varit i Lau över nyår och tagit denna bild av lammhuset i milt och fint väder. Det är osäkert vilket av de båda delarna som är lammhus. Den lägre lite ålderdomligare delen skulle kunna vara det, lammen behöver ingen stor dörr. Den större dubbeldörren skulle kunna gå till ett russhus. I mitten sitter en stor lucka till en hoimd. Lammhuset, om det nu är det, ser övergivet ut och fungerar kanske som vedbod. Det står en huggpacke utanför och runt trädet står en mängd kasserade saker som två högbockar till fasadarbeten, en höhäcksgavel, en staketbit, grenar och stänger. T h ses grinden som stänger av storgården, man hade ju ofta djur gående löst på gårdsplanen.
Lars Alström kör på vägen intill Lau kyrka med skvackvagn, det är inte uppenbart att det är fråga om gödsel han skall köra. Sidolämmarna, de s k fjälarna, ligger troligen på vagnbotten och kanske ligger en grep t v om L.A. Han kör i riktning mot hemmet som han byggt 1905 på Sunnkörke grund just där vägen mot Lausmyr går. Lars Alström är 55 år gammal på bilden. Han kör med hästar i tvåspann plus att ett föl går bredvid. Han är klädd i arbetskläder med träskor. Miljön bilden är tagen i är intressant. De omkring 1880 planterade askarna på kyrkogården har vuxit sig ganska stora. I bakgrunden t h skymtar sockenmagasinet. Det stod förut på södra sidan om vägen mitt för stigluckan, men flyttades till denna plats 1897 när skolan byggdes. Man ser att magasinet är det gamla i bulteknik, men att det har fått papptak med lodstående vådor och det står på höga stenplintar. Landsvägen är förvånansvärt smal och liten.
Masse har stått inne på lillgården och tagit en bild mot ladugårdskomplexet. I förgrunden ses det nya spjutspjälestaketet med de nya järngrindarna och dess stolpar, ett par små päronträd skymtar i nederkanten. På storgården syns ladugården, som precis har fått nytt foderloft med halmtak, bräderna är ännu inte målade och den lagade putsen under loftet har ännu inte kalkats. Fönstren till fähusen och de nya portarna där sattes troligen i redan 1906. Tröskhuset är kvar, men man har satt igen öppningen mellan stenpelarna, kanske har man här gjort en vagnbod. Man har också byggt på tröskhuset med ett foderloft med spåntak. Vid tröshusgaveln står en bodlänga med okända funktioner, gissningsvis grishus, lammhus, hönshus och dass. T h skymtar ett stort hus med många funktioner som fähus och snickarbod.
En vårkväll har masse gått ner och tagit denna härliga bild av Olssons ställe. I bildens mitt ser vi bostadshuset med vardagsfarstun och till höger Oles snickarbod. Till vänster står en äldre bod, kanske i bulteknik, något höjd i senare tid och försedd med spåntak, okänt vad den använts till. Längst till vänster står ladugården med fähus i den högra delen och lada i den vänstra. Här har Ole byggt en väderkvarn av märkligt slag! Kvarnen har en hätta som automatiskt vrider upp sig i vind med hjälp av den åt höger utstickande vindhästen. 6 vingar är helt unikt. Det finns en klar likhet med Södergrens kvarn och frågan är vem som har påverkats av vem, eller om det var Ole som rentav byggde båda, se Bild 614. Till höger om ladugården står en liten bod.
Masse har tagit en bild av dessa hus som stod i vinkel mot ladugården, tröskhuset längst till höger slöt an mot ladugårdens lada. Småbodarnas ålder är svar att avgöra, det går inte att se om de är inpanelade bulhus eller om de är byggda av resvirke. En sektion av spåntaket har förnyats, då bör bodarna ha varit omkring 30 år och då är vi nere på omkring 1885 och det är i tidigaste laget för resvirkesbyggnader i Lau. Men dasset på gaveln är nog i resvirke. Vad övriga småhus använts till är oklart, en del har säkerligen varit vedbod, se Bild 896. Dörren med svaip tyder på en fähusdel, kanske gris- eller lammhus. Framför står en modernitet, en slåttermaskin!
Här ser vi Lars Olssons (Olofssons) ladugård. Den har troligen haft agtak en gång, men senast omkring 1890 blivit ombyggd med foderloft och spåntak. Just att taket blivit så dåligt och lappats överallt med nya istuckna spån, visar att taket (och hela foderloftet) bör vara minst 25 år gammalt. Det var vanligt att man provisoriskt lagade spåntak så här, då kunde det hålla 5-10 år till. Annars bytte man ut en sektion i taget, vilket man kan se på ett spåntaks mörkhet. Ladugården innehöll lada längst till vänster, bara ladportarna är med här. Därefter följer en hoimd, luckan syns i väggen ovanför fjäderharven, och tillhörande kohus. I mitten med dubbeldörrarna var det nog stall med hoimd till höger. Längst till höger var det kanske ungnötshus, grishus mm.
Detta är bruden Anna Jakobssons (Jakobsdotter?) barndomshem, där hon växte upp med föräldrarna Jakob Larsson och Maria Larsdotter, 4 syskon, farbrodern Lars och kanske också farfar och farmor Lars Jakobsson och Anna Olofsdotter. Anna gifte sig vid 27 års ålder med Hallsarve Vilhelm Karlsson, 28 år, och flyttade till hans gård. Vilhelm förekommer på en mängd Massebilder och Anna skymtar också på några. Denna part av Kauparve liksom grannparten flyttade upp från Kauparvegrannlaget neråt Hallsarve genom ett skifte mellan parterna. Manbyggnaden och flygeln på bilden uppfördes 1870. Men boplatsen var nog egentligen gammal. Här lär det ha legat en till två gårdar på medeltiden som hette Hannare (Hanarve?) respektive By och de sista murarna av dessa revs när Kauparve flyttade hit upp. Markerna bakom gården heter ännu By ängsbackar. Man kan se att manbyggnadens tegeltak förlängts i senare tid för att bli moderiktigt. Snickarglädjeverandan bör vara rätt ny på bilden.
Rågen skars med lie. Det var viktigt att slå med jämna tag, så man kunde lägga av den skurna rågen jämnt och snyggt med alla strån liggande parallellt. Efter varje karl gick en kvinna som tog hand om den skurna rågen. Hon tog ett fång och band ihop det med en näve strån till en kärve, skäupä på gotländska. Skäuparna ställdes sedan upp i rader på åkern för att torka. Här ser man att arbetet är lite högtidligt, kvinnorna är ganska finklädda och har särskilt fina hattar, medan karlarna är mera vardagligt klädda. Damerna snyggade kanske till sig särskilt för fotografen? Personerna är Christian Petter Persson, 68 år, t v av karlarna. Vidare hans hustru i andra äktenskapet Elisabet, 43 år, t h av kvinnorna. T v står Elisabets mor Eva Sofia Jacobsdotter, 72 år, som flyttade till Smiss när hon blev änka. T h står fostersonen Artur Fredrik Karlsson, 18 år. Bilden är tagen på åkern väster om gården mot Käldvägen.
Här sitter Petter Boberg 80 år gammal på trappan till den lilla manbyggnaden, vilken han sålde efter det att bilden togs. Stället verkar lite övergivet, den nyare byggnaden till vänster innehållande brygghus, snickarbod mm (?) verkar aldrig ha blivit riktigt färdigställd och stod här oanvänd. Trädgården är obefintlig så när som på någon buske och träd, vilket var vanligt förr även på välmående gårdar, se de flesta bilder av manbyggnader eller gårdsmiljöer. Bostadshuset är en inpanelad bulstuga innehållande två rum, en liten vardagsstuga till vänster med kanske ett obetydligt kök på baksidan och en "sal" till höger, en s k ofullständig parstuga. Byggnadstypen var vanlig på mindre gårdar under 1700-talets andra hälft och levde kvar hos fattigare människor under hela 1800-talet. Huset stod kvar till 1923, då Gunnar Jakobsson rev bort det och byggde ett nytt. Huset till vänster finns ännu kvar, men hela boplatsen är flyttad närmare vägen, den låg förr längre ut.
Detta lilla hus är en mycket liten parstuga med ett rum på varje gavel, en farstu på framsidan mot landsvägen och en vardagsingång på baksidan genom en liten farstukvist direkt till köket. Huset är ett pinnmurshus: en enkel bulstomme håller samma tunna väggar av småsten och bruk, utvändigt klädda med brädpanel. Taket är täckt med spån. T v skymtar den lilla bulladugården, se Bild 751. Denna boplats kom till omkring 1875 när Lars Lyander född 1850, son till båtsmansdottern Greta Cajsa Bofred på När, gift 1878 med Johanna Alström född 1853 från Buttle byggde här. De fick sonen Edvin 1885, gift med Elna Maria Lindholm från Tveta. Edvin blev lokförare och bodde i Västerhejde. Lars dog tidigt och Johanna bodde kvar i huset till sin död 1937, då Edvin och Elna ärvde det. Fastigheten köptes till sommarbostad 1950 av Gösta Pettersson i Stockholm. Nya ägare Anette och Göran (?) Lövgren... Vem flickan är på bilden är inte känt. Kanske en sondotter till Hanna.
Oskar Jakobsson var son till Bjärges-mor Stina Jakobsson född Nilsdotter, se Bild 555-560. När gården styckades vid skiftet och revs, byggde Oskar, 39 år, och hans fru Laura, 36 år född Löfgren från Hemmor, detta torpställe vid Folkedarvevägen och kallade det "Fridhem". Det var ett vanligt namn vid förra sekelskiftet, kanske inspirerat av prinsessan Eugenies sommarresidens söder om Visby med detta namn. Huset är byggt i den tidens enkla stil med liggande troligen röd panel, vita foder och gröna fönsterbågar och dörrar. Taket är klätt med papp i lodstående i vådor på ett underlag av spån. Tegelskorstenen är tjärad. Det hela ser nytt och prydligt ut. Märkligt nog är Oskars och Lauras Fridhem sedan länge borta, bara några fruktträd återstår. Oskars och Lauras två barn Sven och Helfrid flyttade till Visby och Laura flyttade dit efter Oskars död. Ingen tog över "Fridhem".
Till brudparet Elin och Anton Olsson Anderse förärades denna port framför Lau kyrka till sitt bröllop denna dag. Det syns att det var en blåsig dag! Folk är på väg till kyrkan för att vara med om vigseln. Här ser man hur kyrkans gavel inte är färdigbyggd ända upp i sten, utan ifylld med provisoriska bräder, vilka måste ha förnyats åtskilliga gånger sedan kyrkan tillkomst på 1220-talet. Kanske blev inte heller taket färdigt, det är för flackt. 1958-60 byggde man upp det som fattades av gaveln med hålsten och putsade med cementputs. Tornet/takryttaren kom till på 1700-talet och byggdes märkligt nog lite utanför väggen. 1960 gjorde man en ny lite nättare takryttare. Åkern framför kyrkan heter Stavgardsakarn. Stavgard är ett vanligt namn på järnålderns helgedomar, vilket visar att denna plats använts mycket länge för socknens behov.
Kauparve var före partsklyvningens tid Laus största gård jämsides med Fie. Båda gårdarna delades sedan i 5-7 parter. 1870 genomfördes ett skifte vid Kauparve, då två parter vid den tätt liggande bebyggelsen nedanför Lausbackars sydöstra ände blev ålagda att flytta. Denna gårdspart samt grannparten flyttades då upp på backrönet vid Kotorget där ena vägen går mot När och den andra mot Lau kyrka. Denna boplats var nog egentligen inte ny. På medeltiden låg här kanske gårdarna By och Hanarve och ruiner efter den sistnämnda gården sägs ha funnits kvar ännu vid detta skifte. På bilden ser vi den stora manbyggnaden i parstugeform med källare, hög bostadsvåning samt vindsvåning under brutet tak med frontespiser. Köksbakbygget kom till efter 1906 och verandan vid sekelskiftet. Flygeln innehållande drängkammare och brygghus med sädesmagasin på loftet byggdes 1870 och är numera inredd till den liten permanentbostad.
Det här är en typisk ladugård för mindre bemedlade. Den innehöll troligen ett litet föhus i mitten för kanske 2 kor, 1-2 kalvar, en gris och några höns. Till höger ser det genom luckan ut att vara en hoimd, ett hörum, men det tog nog bara halva husdjupet. Till vänster var det lada, men utrymmet användes nog till diverse ändamål, inte bara till förvaring av sädeskärvar eller efter tröskningen halm. Byggnaden är en bulbyggnad, sannolikt byggd när detta ställe kom till på 1830-talet. Man har samlat på sig ved. En kärra av vanlig modell står framför ladan. Sådana drog man för hand, tex när man gick till stranden för fiske eller till åkern, den fungerade som en större skottkärra.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.