Granbomska gården kallade samtiden fastigheten Storgatan 54 i Linköping. Uppkallad efter handlarfamiljen som från mitten av 1800-talet drev artikelbutik från platsen. I samtid med bilden upplyser tidningen Östgöten hösten 1896 att man flyttat rörelsen till gatuhuset väster om bildens hörn mot Apotekaregatan. Det något anonyma huset kvarstår in i vår tid -granne med Stenhusgården- men med en förenklad fasad. Den som då stod på Storgatan såg firmans huvudsakliga inriktning i texten "Glas, Porslin och Lampaffär". Av vad som lediggjordes med flytten, och i övrigt rymdes, räknar nämnda tidningsartikel upp en förvånansvärd mängd verksamheter i gården; Pianifabriken C G Söderbergs Eftr, Webers ångbageris filial, Lina Hallbergs cigarrhandel, Maria Åbergs blomsterhandel och en skohandel samt en ölkrog. Männen på trappan är oss okända men någon Granbom är trolig. Defekt.
Från 299 kr
En sekund av livet på och runt Stora torget i Linköping. Fotografiet togs omkring förra sekelskiftet och trots sin klumpiga utrustning tycks fotografen hanterat den obemärkt och gav oss ett för tiden intimt ögonblick i människors vardag. En vandring i bilden stannar vid mannen till vänster som blickar ut över torget invid sin bycicle, kanske en Gripen tillverkad i staden. Sökte han månne någon bekant eller var han bara ute och finåkte? Rakt mot betraktaren möter oss två myndiga herrar i höga stövlar och kravatter. Något väcker deras intresse mot hållet av Jonn O Nilsons pampiga hus. Närmast utbyter väninnor tankar och de tycks förtroliga, fotografen får inget höra. På torget i bakgrunden reser sig skacklar mot himlen och markerar en blygsam torghandel. Vid ett av salustånden skymtar en försäljerska som hastigt stillar hungern. Undra vad hon fick till livs.
Denna soliga aprildag har Masse tagit en bild av Hanssons ladugård, vars spåntak verkligen är lappat många gånger med både spån, bräder och pappbitar. Det ser ut att vara lite fattigt på gården, men den var också liten och säkerligen svår att försörja sig på. T v syns tröskhuset och inne i vinkeln ladportarna. Därefter följer en hoimd, hörum, med lucka i väggen, sedan ett fähus troligen för både kor och hästar och därefter två dörrar, den ena till kanske ett hönshus och den andra kanske till ett lammhus, se baksidesbilden 1041. Längst t h är det nog en vagnbod. Johan Hansson 45 år sitter i hatt på storgården och håller på med något snickeri med långa bitar som lyser vita. T h har han gott om ved.
En vårkväll har masse gått ner och tagit denna härliga bild av Olssons ställe. I bildens mitt ser vi bostadshuset med vardagsfarstun och till höger Oles snickarbod. Till vänster står en äldre bod, kanske i bulteknik, något höjd i senare tid och försedd med spåntak, okänt vad den använts till. Längst till vänster står ladugården med fähus i den högra delen och lada i den vänstra. Här har Ole byggt en väderkvarn av märkligt slag! Kvarnen har en hätta som automatiskt vrider upp sig i vind med hjälp av den åt höger utstickande vindhästen. 6 vingar är helt unikt. Det finns en klar likhet med Södergrens kvarn och frågan är vem som har påverkats av vem, eller om det var Ole som rentav byggde båda, se Bild 614. Till höger om ladugården står en liten bod.
Gödseln är utkörd på åkern och lagd i små högar från vagnen. Kvinnorna sprider ut den med moderna grepar (?), båda med vänsterhandsfattning. Det var ett rätt tungt och tidsödande arbete att sprida ut gödseln jämnt över hela åkern. Eftersom arbetet utförs i juli, har åkern sannolikt legat i träda och skall nu besås med höstsäd. Kvinnorna är troligen t v Johan Karlssons fru Hedvig 42 år när bilden togs och t h dottern Rosa Johanna Maria 20 år. De är klädda i den tidens kvinnoarbetskläder med grova förkläden. Men de har hattar i stället för huvuddukar. I bakgrunden ses gården vid Kauparve, det är den parten som ligger intill Käldvägen alldeles under Lausbackars sydligaste del. Man ser att den gamla ladugårdslängan i bulteknik t v har agtak, medan de nyare t h troligen har halm- resp spåntak. Något av manbyggnaden och flygeln syns t h. I bildens högra kant skymtar en liten väderkvarn, en stolpkvarn som har tillhört Hallsarve, sedan länge riven.
En stolt Per Olsson 57 år poserar utanför sitt nya hem. Men nytt verkar det inte riktigt vara. Huskroppen t v är otvivelsaktigt ny och byggd med långsidan mot landsvägen, så som man gjorde från 1800-talets slut och framåt, inte med långsidan mot ladugården, så som den gamla manbyggnaden här på platsen gör, det halva huset bakom och t h om Per Olsson. Den gamla låga manbyggnaden t h ser ut att vara en 1700-tals parstuga, med brygghus i bulteknik och en bodlänga med oregelbundet takfall, allt ganska ålderdomligt. Men det verkar inte vara något fel på de gamla byggnaderna, skicket ser ut att vara gott. Platsen var alltså bebyggd när Per Olsson med familj flyttade hit. Hur gick det till? Vilka bodde här förut? Vart tog de vägen?
Det är synd att det inte finns något årtal för den här bilden. Lauboken uppger att den nya manbyggnaden skulle vara uppförd 1929, men Masse slutade fotografera 1922, han tog nästan inga bilder efter 1918. Så detta stora och ovanliga hus måste vara byggt tidigare, troligen senast 1919. Det ser också helt nytt ut, man verkar inte ha hunnit flytta in, inga livstecken syns i fönstren och sockeln är ännu inte putsad. Gården är heller inte färdigstädad efter bygget. I regel brukar ett bakbygge innehålla brygghus, men här står det att byggnaden t v hyser brygghuset och en smedja, den sistnämnda säkert vid hitre gaveln. En liknande manbyggnad uppförde Emil Kristiansson på Fies södra part 1914, se Bild 735, 737.
Här ser vi det stora ladugårdskomplexet bakifrån. Bjälkändarna med ankarträn tyder på att ladugården är äldre än spåntakstiden. Troligen har den varit en riktigt lång agtäckt ladugård, innan man på 1880-talet tog bort hela taket och gavelspetsarna och gjorde nytt tak täckt med spån, sammanbyggt med de vinkelställda uthusdelarna. I mitten har det nog funnits ett portlider, där har man inrett ytterligare ett fähus, nu finns det tre stycken stora och ett litet längst till höger. Man har bytt ut en bit av spåntaket. Det var något man gjorde nästan varje sommar när man hade tomt på en bit av loftet, så det inte kom någon spik i höet. Då rev man det utslitna spåntaket på denna del och sopade ihop det på loftsgolvet. Gödseln skall troligen användas till de åkrar som skall höstsås. Den avgnagda halmstacken ser ut som en stor hydda. Längst t h ser man manbyggnadens tak, där man håller på att lägga på papp eller plåt.
Nöigärde var ett litet fiskeläge längst in i Lausviken en bit söder om Botvide, det finns ännu två bodar kvar men fisket är sedan länge borta. Fiskeläget användes mest för strandfiske efter abborre, gädda och flundror, sik och lax på höst och vinter. Skulle man fiska strömming och torsk var det Nabbu som gällde. Här syns två rätt nya bodar i resvirke och en gammaldags bulbod som har något så ålderdomligt som en s k mittsula, stolpen på gaveln som bär upp nockåsen. Den ålderdomligaste boden är dock den längst t h, vilken som byggnadstyp går tillbaka till äldre järnålderns kämpgravshus! Både i förgrunden och uppe vid bodarna ligger s k släkdöiar, högar av tång som skall ligga och brinna ihop som gödsel, för att sedan köras ut på åkrarna som gödning.
Masse står på storgården och tar en bild av gårdens folk med manbyggnaden och brygghuset i bakgrunden. Manbyggnaden är en parstuga med brutet tak och frontespis, troligen byggd på 1830-talet. Den är lite asymmetrisk, vilket kan tyda på att salen t h är tillbyggd något senare. Taket har ursprungligen troligen varit täckt med falar eller tegel, men här ser det ut att vara spån. Brygghuset t h är troligen yngre än manbyggnaden. Den innehöll sannolikt brygghus på den hitre gavel och drängkammare på den andra, möjligen med en källare i mitten. Manyggnaden verkar vara i gott skick och det är svårt att förstå att man strax efteråt rev den. Personerna är troligen från vänster: sonen Oskar Olsson, 22 år, styvmodern Sofia Katarina född Jakobsson från Galls på När, 40 år, sonen Anton Olsson, 19 år, fadern Petter Olofsson, 47 år, dottern Berta Olsson, 16 år.
Här har vi en fin överblick över gårdens byggnader sedda från granngården Husarves potatisland. Alla byggnader finns kvar än idag, ett pannrumshus har blivit tillagt där man ser flovedstravarna mellan flygeln och bodlängan. Flygeln har blivit moderniserad genom att man byggt på det något så man fått in vädringsluckor till loftet, vilket användes som spannmålsmagasin. Man har rivit gavelspetsens stenvägg och gjort en ny i trä i stället. Troligen innehöll flygelns bortre del ett brygghus av den kraftiga skorstensstocken att döma och den hitre delen en drängkammare. Bodlängan har en bakdörr, vilket kan betyda att det här fanns ett grishus med tillhörande grisgård utanför. På ladugården ser man hur den nya delen ännu inte hunnit bli färdigmålad och färdigputsad. I den äldre delen ser man tydligt de nyinsatta fönstren, vilka finns kvar än idag. I mitten ses portlidret och portarna längre bort går till ladan.
Tröskhusen låg nästan alltid som en vinkelbyggnad till ladugårdslängan och ofta låg laddelen åt vänster sett från gården, som här. Den här sortens tröskhus med 4 st trekantspelare som bar ett stort sadeltak var i regel tillagda i senare tid till ladan. De äldre tröskhusen var runda eller flerkantiga med toppiga agtak likt det som finns på Bottarve i Vamlingbo och de var fristående med endast en axel gående in i ladan. Dessa nyare tröskhus hade väldigt ofta faltak likt det här på Sunnkörke. Det är skarvat som faltak över 4 m i höjd alltid är och falarnas ändar är inte justerade till samma längd, det brydde man sig inte om på uthus. Vandringshjulet är här bortrivet och tröskhuset fungerar som vagnbod och redskapsbod. Bodlängan t v har innehållet många funktioner, men okänt vilka. Någon bod var säkert dass, något lammhus eller grishus. Smedja var det inte, den låg som fristående byggnad väster om gården, den finns kvar ombyggd till sommarstuga!
Masse har tagit två bilder av uthusen och satt ihop. Längst till vänster står en mycket gammal bulbod, den kan ha varit en strandbod tidigare. Taket har skjutit ut mycket längre utanför ingångsgaveln från början än vad det gör på bilden, se det utstickande hammarbandet på gavelns högra sida. Det är ett mycket ålderdomligt tecken. Om boden varit vedbod eller hönshus eller något annat är oklart. Sedan ser vi ladan och ladugården med portlider. Ladugården har haft en båsrad till höger respektive till vänster om dörren, med plats för 1-2 hästar, 2-3 kor, 1-2 ungdjur och någon kalv. Skjulet till höger tycks ha varit delat i två delar. Den vänstra skulle ha kunnat vara hönshus, den högra kanske dass. Kvinnorna har inte gått att identifiera, men de borde vara dottern Elin och modern Hanna.
Denna präktiga ladugård byggdes 1896 i en för bygden främmande stil, hög och bred med mängder av högsmala fönster stående två och två i små nisher. Liknande ladugårdar finns vid Kyrkeby i Etelhem och Skote (?) i Lojsta. Foderloftet har nästan samma höjd son fähusdelen. Stora spåntak täcker ladugården. Utbygget mitt på är troligen ett tröskhus med magasinsloft, något av det största i sitt slag på hela Gotland, tyvärr sedan länge rivet. T v ser ladugården ofärdig eller riven ut. Det beror troligen på att grannpartens ladugård var sammanbyggd med denna ladugård och när denna revs blev gaveln stående så här en tid. På Bild 792 visas grannpartens ladugård, men det går inte att se ifall de var sammanbyggda.
Det här är nog den längsta flygelbyggnad som funnits i Lau. Vad som funnits i den är oklart. Närmast manbyggnaden låg nog en drängkammare och därefter ett brygghus, det är dessa utrymmen som hade de båda skorstenarna. Sedan följde två hus med små fönster invid dörrarna. Det ena kan ha varit snickarbod, den andra kan också ha varit något slag av hantverksutrymme. Hela det stora loftet har varit sädesmagasin, det ser man på de jämnt utplacerade vädringsluckorna. Flygeln verkar vara uppförd i en enda etapp och den ser ut att vara i gott skick. Märkligt nog revs de yttre 2/3 bort 1928 och resten byggdes om. På gaveln ses ett dass. På gården står ett stort brunnshus.
Det var inte bara manbyggnaden och brygghuset som var ålderdomligt på denna part, det var delvis uthusen också. Fähuset t v i bulteknik med agtak är riktigt gammalt, så här smala och låga var ladugårdarna på 1600-talet. Troligen är den en rest av en större ladugårdslänga. Den innehöll två fähus, eftersom dörrarna är smala är det nog fråga kohus, möjligen kan det ena vara lamm- och grishus. I senare tid har man lagt in små fönster invid dörrarna. Utanför ligger en höhög. Men vad "lådan" är för något är inte lätt att veta, en bruklave? Tröskhuset är en ung byggnad med halmtak, sannolikt byggd på den plats där bulfähusets förlängning stått. Man ser att vandringshjulet ännu är kvar.
Ladugården verkar vara enhetligt byggd, trots att det är agtak till vänster och halmtak till höger. Det slutna utseendet och att gavlarna är byggda i sten ända upp till nocken tyder på hög ålder. Den vänstra delen består av två fähus med hoimdar, hörum på var sida om en genomkörsel, fähusens gödseldörrar syns tydligt. T h om portlidret ligger ladan, som har ett fintuktat flisgolv av stora ark. Gaveln har två vindögon, synnerligen små ljusöppningar, på varje våningsplan. Tröskhuset har ett skjul tillbyggt längs långsidan, något som var vanligt, man fick genom den befintliga väggen mycket utrymme med en liten insats. Reinhold Levander bodde troligen vid Bolarve i Garde och brukade gårdsparten extensivt därifrån, vilket nog är anledningen till att det ser lite övergivet och rassligt ut.
Samma dag som Masse var hos Bergman och fotograferade manbyggnaden och gårdsfolket, se Bild 569, så tog han en bild av grannparten från den s k Äutakarn mellan parterna. Bilden är tagen från öster alldeles utanför Bergmans tomt med en fantastisk vy över hela Olssons part. Här ser man den långa ursprungliga ladugården fran 1870 med sitt halmtak. Intill står tröskhuset, som troligen nyligen fått ett märkligt brutet spåntak. Där intill bodlängan, se Bild 577. T h om ladugården skymtar den översta delen av taket till ladugårdslängan mot vägen. Manbyggnaden är en stor parstuga från 1873, bakbygget innehållande kök, skafferi och två kamrar är något yngre, brygghusflygeln är nybyggd. Bak på tomten står en smedja. Mellan flygeln och åkern ligger en grönsaks- och fruktträdgård.
Det är dags att ge sig iväg ut för nattens fiske. Några båtar har redan kommit ut, andra lastar ännu i fiskedonen. Alla verkar fiska samtidigt, vilket var rätt brukligt. Man fiskade jämt när vädret var gott och det inte var något akut med skörd e dyl. Fisk var basmat som åts till de flesta av dagens måltider, särskilt strömming. Man saltade in tunnvis med fisk för årets behov. Man visste aldrig när man kunde komma ut nästa gång för vädret, så det gällde att passa på. Dessutom var man flera i ett båtlag och då måste man hjälpas åt, det gick inte an att någon hade annat för sig. I regel hade man också strikta roller i båten som man inte bytte, var och en måste utföra sin uppgift. Se Nr 409.
Hovkamreraren Gustaf Adolf Stockhaus i linköpingsfotografen Rydholm ateljé omkring 1865. Stockhaus var då i 75-årsåldern och kunde blicka tillbaka på ett innehållsrikt liv. Han såg dagens ljus redan 1792 som son till bruksinspektor Pehr Stockhaus och hustrun Charlotta Norberg. Fadern var vid tiden knuten till Hagby bruk i Nora. I vuxen ålder kom Stockhaus att delvis gå i faderns spår. Sin första tjänst utanför föräldrahemmet var som bokhållare vid Baggå bruk i Skinnskatteberg. Därefter följde arbete som bruksinspektor vid Gladhammars koboltgruva, varefter han via en tid i Västrum flyttade till Malma säteri i Västra Ryd, Östergötland. I samband med detta hade han 1828 ingått giftermål med Christina Maria Dandenell. Hustrun avled emellertid redan 1830 i sviterna av nedkomsten av makarnas första och enda barn. Ny hustru fann Stockhaus 1832 i Maria Wilhelmina Göhle. Makarna bodde på Malma tills de på ålderns höst sålde gården för ett något enklare hem i Tranberga i Torpa socken. Här slutade de sina dagar 1877 respektive 1878.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.