Beslag till remtyg? Fornfynd från båtgrav. Ett trearmat toppbeslag av förgylld brons med en runt kanten pånitad bård av niello-inlagt silver. Djurornamenten gjutna och efteråt något uppskurna, silverbården däremot har ett mönster, som har skurits i det tunna silverblocket sedan detta anbringats på bronsbelsget: där silverbeslaget nu är skadat syns nämligen hur verktyget ibland skurit ned även i bronsen. Alla försänkta fält och cirkellinjer på silvred har en gång varit helt utfyllda med niello. Mitt på beslaget ett försänkt runt fält utan förgyllning, vilket helt täckts av toppknappen. För dennas stift är uttaget ett stort hål i entrum och intill detta finnes hål efter tre små järnstift, varmed toppbeslaget varit fästat: ett stift sitter kvar. Ett liknande stift finnes vid ytterändan av varje arm. Beslaget är starkt förböjt och har flera huggmärken, varav ett tvärs över en arm gående torde vara gjort med finare eggredskap, möjligen ett svärd, andra sannolikt med en spade. Armarnas längd (från centrum räknat) 6,5 cm; bredd vid ytterändarna 1,8 cm, beslagets tjocklek 0,1 cm.
Från 299 kr
Fynd från båtgrav i Nabberör, från vendeltid. Ett trearmat toppbeslag av förgylld brons med en runt kanten pånitad bård av niello-inlagt silver. Djurornamenten gjutna och efteråt något uppskurna, silverbården däremot har ett mönster, som har skurits i det tunna silverblocket sedan detta anbringats på bronsbelsget: där silverbeslaget nu är skadat syns nämligen hur verktyget ibland skurit ned även i bronsen. Alla försänkta fält och cirkellinjer på silvred har en gång varit helt utfyllda med niello. Mitt på beslaget ett försänkt runt fält utan förgyllning, vilket helt täckts av toppknappen. För dennas stift är uttaget ett stort hål i entrum och intill detta finnes hål efter tre små järnstift, varmed toppbeslaget varit fästat: ett stift sitter kvar. Ett liknande stift finnes vid ytterändan av varje arm. Beslaget är starkt förböjt och har flera huggmärken, varav ett tvärs över en arm gående torde vara gjort med finare eggredskap, möjligen ett svärd, andra sannolikt med en spade. Armarnas längd (från centrum räknat) 6,5 cm; bredd vid ytterändarna 1,8 cm, beslagets tjocklek 0,1 cm.
Före utblåsningen av kokarens innehåll till massabingarna sänktes trycket till ett eller annat kg/cm övertryck.Den utblåsta svalesyrlighetshaltiga ångan leddes till någon av råsyrebehållarna, vars innehåll därvid förstärk- tes till koksyra.Bilden visar hur de båda bröderna Lothson (förste och andre kokare) med vattenslangar spolar ut kvarblivna rester ur kokaren. >> I massabingarna, som var försedda med silbotten, skedde en första tvättning av massan.När vattnet sjunkit undan, transporterades massan vidare till si- leriet via bandtranportör i bingens botten och därpå följande skoptranspor- tör.Vid tiden omkring 1920 måste ännu placeringen av massan på transportban- det ske för hand.En "massaösare" var en gång nära att förlora livet, när blåsning av misstag påbörjades till den binge, där han befann sig.Normalt skulle alltid massaösaren vara ur bingen, oavsett till vilken binge blåsningen skedde.I taket ovan kokaren syns de båda luckor från de ovanlig- gande flisbingarna, genom vilka den huggna vedflisen tappades ned i kokaren via påsatta kåpor av väv.När taket i kokeriet en gång höjdes, förlorade bingarna delvis sin trattform, vilket nödvändiggjorde handarbete, när bingarnas innehåll inte var så stort.
Att se världen den fotograferande människan Tekniken har alltid styrt vad och hur vi kan fotografera. Med museets samlingar som utgångspunkt gör vi i denna utställning nedslag i fotografins utveckling i Sverige från 1840-talet och in i modern tid. Utställningen visades 25 oktober 2017 19 augusti 2018 I utställningen Att se världen den fotograferande människan, visar vi ett urval ur våra samlingar. Allt ifrån kameror och övrig utrustning till bilder från olika tider. Du kan fotografera dig själv i en fotoateljé av modell 1890 eller se in i den mänskliga kroppen med hjälp av röntgen. Du kan också lära dig mer om de verktyg som fotografen Lennart Nilsson använde för att utforska den mikroskopiska världen. För 175 år sedan spreds fotografin över världen och var då en dyr och svår teknik med få användare. Fotokonsten blev stegvis mer tillgänglig för att idag vara någonting som de flesta av oss ägnar oss åt dagligen. I samband med att utställningen öppnade släpptes även boken Att se världen svensk fotografi under 175 år
Apoteksmuseet i Hälsohögskolan i Jönköping. Utställningen producerades 1982 av Jönköpings läns museum i samarbete med dåvarande Munksjöskolan. Vid den tiden bedrev Jönköpings läns landsting vårdutbildningar i byggnaden. Utställningen visar en apoteksinteriör med en typisk apoteksofficin försäljningslokal - på landsbygden vid sekelskiftet 1900. Inredningen är hämtat från det gamla apoteket i Vrigstad i Småland. Inredningen med inventarier och litteratur skänktes 1968 till Jönköpings läns museum av apotekare Åke Rapp i Sävsjö. En betydande del av samlingen är också skänkt till länsmuseet av apotekare Åke Martin i Jönköping 1982. Apotekens officiner försäljningslokaler var ofta dyrbart inredda. Det gällde framför allt apoteken i de större städerna. På landsbygden var inredningen enklare. Ett fullständigt utrustat apotek skulle vara försett med officin, materialkammare, tinkturkammare, laboratorium och stötkammare samt källare och drogkammare. I utställningen visas hyllrader med ståndkärl efter ståndkärl i en bestämd ordning, vidare recepturen där många piller och mediciner tillreddes samt hur giftskåpet var märkt och inrett. Officinen var apotekets ansikte utåt. Apoteket i Vrigstad öppnades 1845 som filialapotek till Lejonet i Jönköping. 1870 blev det ett självständigt apotek för att 1911 bli medikamentsförråd då apoteket flyttade till Sävsjö. När inredningen i Vrigstad byttes ut i början av 1950-talet skänktes den i sin helhet med ståndkärl och allahanda burkar till Jönköpings läns museum.
En typisk massebild, där man direkt lägger märke till hans pedagogiska förmåga: han ställer upp 6 redskap på jämna avstånd på en bräda mot en vägg, så de tydligt framträder. Han vill så tydligt som möjligt visa hur redskapen ser ut. Spaden är av uråldrig typ, vilken ännu användes in på 1900-talet, innan fabriksgjorda med hela metallblad slog igenom. Denna spade är järnskodd genom att ensmidd "hylsa" med skarpa kanter är trädd på skaftet. Upptill avslutas järnskoningen med en utstickande ögla på var sida. Genom öglans hål är en spik slagen in iträet, vilket håller järnskoningen på plats. Att kunna smida sådana järnskoningar i gårdens smedja tillhörde den tidens allmänbildning. Skaftet är breddat upptill och försett med en greppvänlig valk baktill och inte genombrutet som på moderna spadar. Skaftet är rakt och dess enkla formgivning elegant. Greparna användes främst vid arbete med gödsel och släke. Den vänstra är av modernare slag med smidda horn, möjligen kluvna ur ett och samma järnstycke. Fästet sitter baktill längst nere på träskaftet, där en genomgående nit och en järnring längst ner håller hornen på plats. Skaftet är rätt långt och något böjt och dess avslutning upptill är likt en gaffels, inte en spades. Greparna 2, 3 och 4 är alla gjorda av trä med järnskodda horn fästade med nitar. Greparna är välarbetade med tappade och pluggade slåar. Själva skaftets nedre del utgör det mellersta hornet. Skaften och hornen är kraftigt böjda, vilket innebär att man varit tvungna att leta efter självvuxna ämnen att tillverka dem av. Grepe nr 5 är något annorlunda genom att hornen är platt avsmalnade utan järnskoning. Den är heller inte lika böjd som de övriga. Den är också den största av greparna.
Det här är en av Masses viktigaste bilder! Den visar synnerligen väl hur Lau såg ut för 100 år sedan! Det är ett helt annat landskap än idag. Nu växer det låg snårig skog över hela den öppna ytan fram till Gumauskas ställe i mitten och vidare bort till höger. Vi ser att vägen går på krönet av ancyllusvallen och det gör den faktiskt än idag! Den öppna ytan tillhör skifteslaget/allmänningen. Här syns inga tunar. Vem betade här? Borta vid husen anar man tunar. Vi ser många intressanta boplatser och byggnader. Längst t v står en oxel och t h om den anar man långt bort en husgavel. Det är troligen brygghuset på Bergmans part nuvarande Haase/Wahlströms. Sedan ser vi Laurin/Ahlströms lilla ställe som Lau kommun köpte 1912 till fattigstuga. Manbyggnaden var säkert ett inpanelat 1700-tals bulhus med köks- och brygghusbakbygge i sten, se Bild 1131. T h om fattigstugan syns manbyggnaden med bakbygge och brygghus t v vid Bjärges västra part, nuvarande Kerstin Olssons. Sedan följer en bod, kanske dass eller vedbod till fattigstugan. Därefter ser man kyrkan och t h om den en ladugård, sannolikt tillhörig fattigstugan, se åter Bild 1131. T h om ladugården franträder nästan hela Öbergs ställe, nuvarande Gumauskas med både manbyggnad med bakbygge och ladugård, se Bild 615-617 och 597. Huset med långsidan synlig är Allmänningen Jakobssons torp, nuvarande Klints. Huset långt bak t h är Bjärges Anderssons, senare Lau friförsamling av Sv Missionsförbundets, nuvarande Helanders stuga och precis t h därom skymtar dess små uthus, se Bild 607 och 608. Längst th ser vi Bjärges norra part Melanders, nuvarande Tjernelds ladugårdar. Det var synd att Masse tog så få överblickbilder av bygden, för en sån här bild berättar väldigt mycket.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.