Oskar (J O) Larsson Fie och troligen sonen Emil föser jord, den tidens schaktredskap. Vid plöjning och harvning hade man en tendens att dra med sig jorden utåt åkerns kanter, men här verkar man jämna till någonting mitt på. Kanske har man grävt bort en stor sten och fyller ut efter den. Oskar och Emil har sedvanlig klädsel. Det är svårt att avgöra var de arbetar. Landskapet är öppet, en bandtun men inga byggnader syns. Längst bort skymtar en naken höjdsträckning, som skulle kunna vara Lausbackars östra sida.
Från 299 kr
Torsk skulle man traditionellt bara fiska i månader med "r" i, men här har man fiskat dem mitt i sommaren! Fie Anna Catarina Andersdotter Laurin, 71 år, sitter med brickan i knäet och skär huvudena, fenorna och inälvorna ur torsken. Huvudena togs till vara och fylldes med levrarna och kokades till nationalrätten "tåskbåddar". Även kroppen koktes ofta, småtorsk stekes, liksom filéer, men det var inte lika vanligt. Det ser lite vådligt ut med porslinsskålen balanserande på kanten, men i den la Ann-Kaisä säkerligen levrarna. Hon har många kärl omkring sig, så fångsten har nog varit god. Ann-Kaisä har vanliga arbetskläder och den sedvanliga duken på huvudet.
Soidet är förfallet, i förgrunden har det rasat in i den s k källaren där tjäran rann ut vid bränningen. Själva soidet ser ut som en stor stenlagd tratt med hål längst ner, det skauge, ögat. Därifrån rann tjäran ner i en urholkad och urborrad stock till en tapp i stockens ände och därifrån fyllde man spann med tjära som sedan hälldes i tunnor. Ett soide pyrde i flera dygn och skulle passas noga likt en mila så det inte brann upp. Detta soide restaurerades på 1970-talet och man brände där en gång under Vanges Lasse Bendelins i Burs ledning. Soidet ligger mellan Smiss och skjutbanan.
Efter rötningen skulle linets torkas. Det kunde göras i särskilda torkhus, s k bastur, men också på en ugn ute i det fria. Här har Masse arrangerat en arbetsbild en snöfri dag i Helgmillum (mellan jul och nyår) där linet torkas på ugnen. Vidare brakas linet närmast ugnen med hjälp av ett särskilt redskap som krossar linets stjälkar. Därefter skäktas linet med ett skäktträ likt en machete mot en liten stolpe så att man slår sönder stjälkarna. I nästa moment häcklas linet, då det dras genom en häckla försedd med en mängd långa järnpiggar, så att stjälkarna dras bort från linfibrerna.
Delägarna i Tranänget arbetade i lag, troligen var och en med sin bit av änget, men ändå samordnat med de övriga till en rejäl fest. Man började slå redan kl 4 på morgonen. Kl 7 kom kvinnorna och började räfsa. Kl 10 var det förmiddagskaffe och mitt på dagen middag. Omkring kl 17 skulle arbetet vara avslutat och då hölls otendag med kaffe och mycket brännvin men utan fylleri. Man tävlade i olika gotländska lekar, hade roligt och det hela avslutades med kimbning av klockaren i kyrktornet. JO Larsson och Johan Ahlström var bröder, så det var naturligt att familjerna samarbetade.
Två pojkar sladdar med ett par stutar och ett par hästar. Uppenbarligen är djuren mycket fogliga, stutar ansågs som särskilt snälla. Att blanda dragare var inte ovanligt, tom hade man särskilda ok, så att en stut och en häst kunde gå i par. Pojkarna skulle kunna vara Rudolf Larsson t v 13 år och Emil Larsson t h 15 år, söner till J O och Elisabet Johanna Larsson Fie. Men det är inte Fies stutar. De sladdar troligen söder om gården med Lausbackar i bakgrunden.
Masse kallar denna vackra byggnad för lammhus, men den innehöll många funktioner, det finns fyra dörrar. Den hitre dörren verkar onödigt bred för att vara till ett lammhus, snarare till russ. Utrymmet intill skulle kunna ha varit en hoimd, men varför dörr då? Den nya dörrarna gick kanske till en vagnbod och längst bort var det kanhända lammhus. Det är vedtravar mot gaveln, något utrymme tjänade möjligen som vedbod. Men det är bara en grov gissning. Halmtaket avslutas på sedvanligt sätt med breda vindskivor med den dekorativa avslutningen upptill. Och en fågelholk som på nästan alla äldre uthus.
Alfred Olsson och Jakob Karlsson lägger nytt spåntak på snickar- och vedboden. Deras part hade tillgång på skog och därför kunde man lägga trätak. Man ser att boden i grunden är en bulbyggnad, riskallarna och bandändarna sticker ut. Den har senare panelats in och höjts. Den har inga fönster, skulle man se något fick man ha dörrarna öppna. På nocken sitter en fågelholk. Det ser man på nästa alla uthusbyggnader i socknen, de sitter fastspikade på gavlar, nockar och på alla möjliga ställen. Ursprunget är att man plundrade bona när ungarna var nykläckta. Halstrade starungar ansågs som en delikatess!
Smiss Elisabet Vedin och fostersonen Artur Karlsson har varit nere vid Nabbu med häst och vagn och hämtat hem strömming, vilken bla kan ligga i den flätade korgen på flaket, det bör finnas plats för mera fisk bakom lämmarna. Det var vanligt att man fiskade många dagar i rad, på våren och hösten ibland i flera veckor, om vädret var tjänligt. Då fick kvinnorna och ev drängar, gamla gubbar och barnen sköta det dagliga på gården. Bakom vagnen står troligen Elisabets man Christian Petter Persson. I bakgrunden ses intressanta byggnader. Den vänstra skulle kunna innehålla smedja och snickarbod, den högra källare eller linbastu. KOLLA BILDER På GåRDEN!
En rörande bild över kvinnorna som rätt finklädda och med hattar på huvudena väntar på sina karlar. Till vardags såg de säkerligen inte ut så här. Att ta hand om fisken var ett smutsigt arbete, kläderna blev lätt nedsölade, så då var det arbetsförkläde och duk som gällde. Masse har troligen bett kvinnorna komma ner till Nabbu och då klädde de upp sig när de skulle fotograferas. Något som stämmer är att ett par kvinnor stickar. Man fick aldrig gå sysslolös och t ex strumpor stickade man medan man gick, eller som här väntar. Många har samlats i den nybyggda boden, vilken man nog var stolt över.
Jakob Karlsson kostar på en totalrenovering av den förfallna väderkvarnen, se Nr 289! Kvarnen är en traditionell stabbkvänn, stolpkvarn. Den består av en kraftig jordgrävdstolpe, vilken avslutas med en järntapp. Denna tapp går in i en bjälke, som kan snurra runt tappen. Hela kvarnhuset hänger på bjälkens ändar. Genom att dra i kvännhästen, den utstickande "svansen" på kvarnens baksida, kan man dra kvarnen upp i vind. Stolpen och bjälken avtecknar sig som ett mörkt T på bilden. Här lagar mankvarnhusets stomme. Pga motsol i bilden, är det svårt att se ansiktena på personerna, så de har ännu inte kunnat identifieras. Nr 2 och 3 från vänster skulle kunna vara Alfred Olsson och Jakob Karlsson.
Masse har ställt föremålet ifråga på en bräda mot en putsad vägg, så det skulle framträda så tydligt som möjligt. Brädan ligger på två arbetspallar, s k kränkar. Vändplogen är asymmetrisk och består av en fot med en snedställd vändskiva som vänder jordkokan upp och ner. Framför vändskivan sitter en kniv som skär genom grässvålen så att vändskivan kan komma åt att vända jordkokan. I foten sitter två uppåtgående käppar, sammanbundna med en styrstång. Vid vändskivans överkant sitter en dragstång fästad i käpparna. Vändplogen infördes 1840 på Gotland och innebar en stor förändring av jordbearbetningen.
Kyrkoherde Carl Magnus Wezén på äldre dagar. Likväl skulle han komma att leva åtminstone i närmare 30 år efter att fotografiet togs. Född 1832 i Böckestad västergård strax öster om Linköping, kom han efter teologiska studier och påföljande karriär som kyrkoman att från 1878 bli kyrkoherde i Västra Husby församling. Från 1861 var han gift med prästdottern Maria Charlotta Theodora Cnattingius. Äktenskapet upplöstes med hustruns död i lungkatarr 1896 men Carl Magnus kom som antydds få ett långt liv som till slut nådde sin ände den 19 december 1928. Han var då på sitt 97:e levnadsår.
Porträtt av Elisabeth "Betty" Mörner. Född i Blädinge socken 1837 som dotter till greve Nils Gustaf Mörner och hustrun Eva von Platen. Fadern gick bort i Elisabeths barndom och hon kom tidigt att bli inneboende hos släktingar på godset Dagöholm i Lerbo. När familjen vidare bröt upp från Dagöholm för ny tillvaro i Nyköping och senare Bettna, följde Elisabeth med och blev kvar i hushållet tills hon ensam flyttade till Stockholm. Man skrev då 1874 och i huvudstaden skulle hon förbli till sin död 1911. Hon avled som ogift, skriven på Brahegatan.
Ödekyrkan i Krokek som den togs sig ut 1923. I sin glans dagar ersatte kyrkobyggnaden ett kapell från 1500-talet. Uppförd 1747 efter ritningar av självaste biskopen Andreas Rhyzelius. Byggnadsmaterialet tog man till största delen från det gamla nedlagda klostret intill. Söndagen den 28 april 1889 skulle kyrkan, som brukligt vid kall väderlek, värmas upp inför stundande högmässa. Just denna gång antände olyckligtvis gnistor från kaminen kyrktaket. En våldsam brand bröt ut och byggnaden förstördes bortom möjlig återuppbyggnad. Länge stod emellertid kyrkan som ruin relativt intakt. I omgångar har ruinen monterats ned och idag består den av meterhöga grundmurar.
Dåvarande Nygatan 28 i Linköping. Stadsgårdens huvudbyggnad hade sin gavelfasad mot Sankt Larsgatan och det var således den som mötte de som gjorde sig ärende till Trädgårdstorget. Fasaden annonserade "Brita Johnsons Modeaffär". Hon hade flyttat till Linköping från Jönköping 1905 och efter en tid öppnat butik i fastigheten. Hennes främsta artiklar var damhattar. En annan affärsidkare i gården var Werner August Källström. Skylten vid hans ingång visar vägen till hans spannmålsaffär. Bilden är odaterad men uppskattas till tiden omkring 1915. Ungefär 20 år därefter skulle här resas Åhléns Tempo-varuhus, sedermera och för yngre Linköpingsbor mer känt som platsen för Hennes & Mauritz.
Anna Linder med, vad som tolkas, Maria Wising i famnen. Anna föddes i Linköping 1867 som dotter till domprosten Carl Vilhelm Linder och makan Ulrika Wallenberg. I vuxen ålder lärare vid stadens elemantarläroverk för flickor och efter vidare studier seminarieadjunkt och lektor vid läroverken i Landskrona och senare Kalmar. Från 1927 åter boende i Linköping. Flickan Maria Wising skulle i sitt liv bli mer känd som Maj von Dardel, som i sitt första äktenskap var gift med Raoul Wallenberg (den äldre) och således mor till diplomaten Raoul Wallenberg (den yngre).
I rik kulturbygd och med ett vackert läge invid sjön Järnlunden ligger Hallstad säteri. Som så ofta för en gammal gård bär den på en komplicerad historia som här skulle föra för långt att redogöra för. Mer ovanligt är att gården i äldre tid ståtade med två mangårdsbyggnader, båda resta under 1700-talet, en rent av tidigare. I början av 1830-talet övergick det gamla säteriet i bondesläkt och något senare delades gården i två enheter. Bilden visar den troligtvis något äldre mangårdsbyggnaden som vid fototillfället 1951 stod under renovering.
Upprinnelsen till den tragiska tågolyckan i Malmslätt 1912 stod att finna närmare 90 mil från olycksplatsen. Tåg n:r 2 från Berlin mot Trelleborg aviserade försening varvid tåg n:r 12 från Köpenhamn skulle gå före. Tåget från Berlin kom emellertid i rätt tid till Sverige och därefter följde en rad missförstånd mellan personal vid järnvägen. Söndagen den 16 juni, 13 minuter över fem på morgonen, anlände tåg n:r 12 i full fart till Malmslätts station. På samma spår men i motsatt riktning stod tåg n:r 751 i väntan på fortsatt färd söderut. Kollisionen blev oerhörd. 22 personer miste livet, bland dessa August Strindbergs dotter Greta.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.