"En stilla och försynt man utan egentligt intresse för den militära tjänsten, vartill hans sjuklighet även torde hava bidragit". Så porträtteras Otto Dahlberg i Stenhammar/Stenbocks militärhistoriska verk över Kungliga Andra livgrenadjärregementet (I 5) i Linköping. Till Dahlbergs försvar delade han sin bristande håg för det militära med många svenska män i ett samhälle där yrkesval och karriärmöjligheter var begränsade. Den militära banan stod emellertid i någon form öppen för många. Verkets vitsord må varit väl hårda, ty särskilt sjuklig torde Dahlgren inte varit. Han nådde nära sin 75-årsdag. Född i Linköping 1837 som son till domkyrkosysslomannen Per Dahlgren och hustrun Lovisa Charlotta Borin. Fadern utnämndes sedermera till kyrkoherde i Ekebyborna församling med bostad i Nässja, där även sonen Otto kom att bo till 40-årsåldern. Efter en kort tid som gårdsägare i Kristberg bosatte sig Otto en tid i Norrköping och vidare i Motala. Sista delen av sitt liv tillbringade han emellertid i Stockholm, där ha avled som ogift 1912. Här porträtterad omkring 1865.
Från 299 kr
Porträtt av Ebba Rudebeck. Dotter till kyrkoherden i Vist och sedermera i Stora Åby, Petter Eric Rudebeck och dennes maka Sigrid Gustava Brydolf. Makan/Modern avled i barnsäng 1841 och kvarlämnade fadern med den då 5-åriga dottern Ebba och hennes sex syskon. Fadern kom som brukligt och så hastigt seden stipulerade att gifta om sig. Han behövde inte söka den nya hustrun med någon större insats. Demoiselle Beata Charlotta Duvaer hade tjänstgjort i familjens hushåll i nära 10 år när paret eklaterade den nya alliansen. För Ebbas del kom vuxenlivet att dröja. Efter fadrens död flyttade hon med svärmodern och sina kvarboende syskon till släktingar i Sandby rusthåll i Hagebyhöga socken. Först till sommaren 1873 fann hon livspartner i köpmannen Hugo Hjalmar Napoleon Blomqvist, ägare av Hamra Mellangård i Västra Stenby. Bröllopet stod i Hagebyhöga kyrka i slutet av juli månad och därefter installerade hon sig i makens gård söder om Motala. Några egna barn följde inte med äktenskapet men paret tog till sig den i Västra Stenby och utomäktenskapligt födda Anton Hjalmar som fosterbarn. Gossens far tillkännagives inte i kyrkans rullor men hans dopnamn Hjalmar, likt Ebbas make, väcker frågor och kanske svar på adoptionen. Efterhand flyttade familjen till Mjölby och vidare till Karlstad. Efter makens bortgång i början av 1900-talet flyttade Ebba till Linköping. Här avled hon i sviterna av en hjärnblödning, då boende på dåvarande adressen Drottninggatan 43. Här portätterad omkring 1865.
Fru Hulda Bergentz porträtterad omkring 1865. Bördig från uppländska Ununge och en tid boende i Stockholm, var det sannolikt för henne och i Östergötland hon uppfattade sitt mest minnesvärda levnadsskede. Modern, Sara Maria Hagtorn, hade 1836 gift om sig med Carl Fredrik Ridderstad, senare medutgivare och vidare ägare till tidningen Östgöta Correspondenten. Styvfaderns engagemanget förde famlijen till Linköping år 1840. Fru Hagtorn/Ridderstad avled redan 1844 men Hulda och hennes syskonskara hölls intakt inom familjen även efter Carl Fredrik Ridderstads hastiga omgifte med Emilie Amalia Widoff. Upplysningsvis kom det sistnämnda äktenskapet bära sonen Anton Ridderstad, grundare av Östergötlands museum. För Huldas del väntade vid tiden eget giftemål med kamrer Carl Bergentz. Paret kom att bo på ett flertal adresser i Linköping. Den sista tillsammans var dåvarande Nygatan 32, där maken avled vid nyåret 1864/65. Makarna hade 1848 respektive 1850 fått barnen Carl och Anna. Hulda flyttade efterhand till Stockholm men skulle återkomma till länet och Norrköping. Där avled hon 1903, då boende i kvarteret Lärkan.
Detta ställe kom till 1892 då möbelsnickaren Johan Lingvall född 1853 från Fole, gift 1888 med Margareta Maria Bolin född 1867 från Hallsarve, uppförde manbyggnaden på ofri grund tillhörigt kyrkan. Genom skiftet övergick denna mark till Karl Danielsson Fie, som ägde mark vid Gumbalde och av Karl fick man köpa fri tomten. Dottern Anna Lingvall född 1894 övertog stället 1920, gift 1919 med Oskar Pettersson född 1889 från Hallsarve på När. De köpte 1921 10 tunnland jord av Vilhelm Karlsson Sunnkörke och senare ytterligare jord och skog och bedrev jordbruk. Deras dotter Ellen Pettersson född 1921 ärvde stället 1951, gift med Ingvar Olsson född 1920 från Bjärges drev gården vidare till 1985 samtidigt som Ingvar var klockare i Lau. 1980 tog yngsta dottern (?) Anne-Marie Olsson född 1957 över fastigheten, vilken hon alltjämt innehar tillsammans med sin man Göran Storm. På bilden ser vi manbyggnaden, ett modernt snickarglädjehus stående på en låg källarvåning i sten. Huset har en välarbetad veranda i tidens stil. Taket är troligen belagt med papp.
Ambrotyp som fångat regementsläkarna Anders Jacob Cnattingius, Carl Anton Wetterbergh och Reinhold Bergman. Enligt uppgift är bilden tagen vid den militära övningsplatsen Malmen utanför Linköping. Cnattingius föddes i Normlösa som son till kontraktsprosten Johan Anders Cnattingius och dennes maka Maria Elisabet Schollin. Efter studier i Uppsala nådde han medicine doktorsgrad 1841 och kort därefter tillträdde han tjänsten som stadsläkare i Skänninge och bataljonsläkare vid Första livgrenadjärregementet i Linköping. Från 1862 till sin död var han bosatt i Örebro för sitt arbete som regementsläkare vid Närkes regemente. Wetterbergh var bördig från Jönköping och inledde 1831 sin första högre tjänst som bataljonsläkare vid Smålands regemente. Från 1837 var han regementsläkare vid Jämtlands fältjägarregemente, för att 1847 tillträda samma tjänst vid Första livgrenadjärregementet i Linköping. Han är vid sidan av sin läkargärning känd som skriftställare under pseudonymen "Onkel Adam" och utgav bland annat barntidningen Linnéa. Bergman avlade sin doktorsexamen 1855 och tillträdde samma år tjänsten som stadsläkare i Söderköping och vidare Linköping. Från 1858 även bataljonsläkare vid Första livgrenadjärregementet i Linköping och från 1861 samma tjänst vid stadens Andra livgrenadjärregementet.
Bernhard Aurelius föddes in i en släkt med påfallande många kyrkomän. Född i ett prästhem i Gamleby påbörjade han sina högre studier vid Linköpings gymnasium och gick därefter vidare för teologisk utbildning vid Uppsala universitet. Där avlade han examen 1860 och prästvigdes året därpå. Därefter följde tjänst som vice pastor i Risinge, Vånga, Stora Åby och Vreta kloster, innan han år 1867 erbjöds platsen som komminister i Hannäs. Efter tre år i den befattningen öppnade sig en ny möjlighet för honom. I Åsbo hade den åldrige kyrkoherde Borre avlidit och i oktober månad 1870 installerade sig Aurelius som församlingens nya prästman. Precis inflyttad gifte han sig med Sigrid Elisabet Matilda Peterson, bördig från Vreta kloster. Äktenskapet kom upplysningsvis att bära sex barn, varav fyra överlevde barnåren. Ur ett herdaminne får vi även veta något om de karaktärsdrag Aurelius bar. Där lovordas han som en synnerligen god präst med ett föredömligt uppträdande mot församlingsborna, vilka särskilt uppskattade hans drag av frid, godmodighet och låga anspråk. Dock kunde han enligt en församlingsbo vara "lite sinksammer på predikstoarn å ve husförhöra", men det får vi förmoda att de flesta hade överseende med. Bernhard Aurelius avled i Marstrand i samband med en badresa sommaren 1881.
Den från värmländska Visnum bördige Hugo Wänerman inflyttade till Linköping 1887. Det främsta skälet torde varit erbjudande om tjänst som adjunkt vid stadens läroverk. Han skulle i dagarna för den nya tjänsten fylla 35 år och enligt källorna var det hans första akademiska arbete efter den examen han avlagt i Uppsala nästan 15 år dessförinnan. Orsakerna till detta, som här inte är platsen att närmare gå in på, förklaras rimligen av annan utkomst som dittills varit honom till belåtenhet. Även hans vidare väg mot äktenskap var maklig, men på årets sista dag år 1900 kom det att ske i Asby kyrka. Bruden, Karolina Fredrika Du Rietz från Tångby, hade även hon väntat, fyllt 50, men giftemålet var uppenbarligen ändå förhastat, ty redan året därpå upplöste de äktenskapet utan att ha varit skrivna på gemensam adress. Ny möjlighet för Wärnerman att knyta hymnens band uppstod i änkefru Paulina Bengtssons plötsliga uppenbarelse i deras gemensamma grannskap i Linköping. I februari månad 1905 hade hon från Stockholm kommit till staden, och följande år stod vigsel mellan dem. Paulina var till åldern yngre men likväl bortom möjlighet för fler barn än sina bägge söner från ett tidigare äktenskap. Dessa var vid tiden emellertid tonåringar och snart utflugna. Makarna Wärnerman bodde i förstone invid Stora torget men flyttade i början av 1910-talet till ett då nyligen uppfört bostadshus i hörnet av Drottninggatan-Hamngatan. Deras äktenskap varade till Hugo Wänermans död den 12 juli 1923.
Vy över planen framför Linköpings domkyrka med blicken vänd mot nordväst. Till vänster gymnastikhuset till stadens läroverk, uppfört under åren 1880-81. I fonden den så kallade Konsistoriegården med säte för domkapitlet. Husets östra del uppfördes ursprungligen som skolbyggnad, så kallad trivialskola, under 1820-talets senare del. Tidigare skall här legat ett äldre stenhus, vars grundmurar i delar bär upp huset. I sin år 1834 utgivna "beskrifning öfver Linköping", ger oss författaren Jacob Philip Tollstorp en kort karaktärisering av byggnaden, vilken här presenteras i följande utdrag; "På stället stod förut ett gammalt stenhus, der biskop Brask stundom skall hafva bott". Vidare; "Detta hus är med omsorg byggdt, innehåller vackra och glada lärorum. I öfra våningen är en större sal, der skolungdomen emottages och afskedas, äfven begagnas det vid hvarje högtidlighet deri alla classerna kunna deltaga, liksom till sången. Ynglingarnas antal är vanligen omkring 200". Slutligen en intressant uppgift om gymnastikhusets föregångare; "Gymnastiksalen är belägen på vestra sidan om skolhuset och blef färdig till hösten 1824, för en summa af 7000 R:dr b:co". Konsistoriegården förlängdes under 1870-talet för att inrymma stiftsbiblioteket. Odaterad bild från 1890-talet eller kort därom.
Linköpings fasta brandkår framför stadens dåvarande brandstation i den vad tiden kallat fröken Westrings gård invid Ågatan. I grunden fast brandkår hade staden haft sedan år 1891, då sex man anställdes mot en årlig lön av 100 kronor. Man hade tidigare stött sig mot en frivillig brandkår, som en tid avlösts av en värnpliktig, och som år 1881 landat i en organisation gemensam med polisen. Efter de svåra stadsbränderna i Sundsvall och Umeå 1888 krävde brandförsäkringsbolagen att brandberedskapen ytterligare måste skärpas i landets trästäder, och i Linköping skapades den ovan ständiga brandkår. Efter Maria Sofia Westrings död 1872 hade Linköpings stad erhållit gården som donation för bildande av ett så kallat arbetshus för stadens fattiga. Stadsfullmäktige kom vidare att döma ut gården såsom varande olämplig för ändamålet, och valde istället att låta en i sammanhanget skapad fond växa för en bättre lösning. Efter reparationsarbeten på gården kom den istället att från 1892 fungera som stadens brandstation, och var i funktion tills ny och mer ändamålsenlig station stod klar 1915. Upplysningsvis lät den nämnda fondens medel vänta på sig. Först 1928 beslutades att medel skulle utlösas som del i byggkassan för uppförandet av Hjälmsäters ålderdomshem.
Motiv ur linköpingsfotografen Didrik von Essens samling som länge var oigenkänt men som lyckligtvis lokaliserats. Berga slott i Linköping innan det kunde bära så stolt epitet. "Slottets" kärna består av bildens huskropp som uppfördes av färgaren Jakob Widoff 1832. Färgarens dotter kom att gifta sig med tidningsmannen Carl Fredrik Ridderstad och så långt i historien användes huset som sommarviste för ägarna. Med makarna Ridderstads son Anton Ridderstad som ägare, följde förändringens vindar. Vid mitten av 1880-talet hade den historieintresserade militären grundat Östergötlands fornminnes- och museiförening och i hans planer fanns vidare att förlägga ett Östergötlands museum på gårdens ägor. Av detta blev som bekant en annan lösning men längre bar tanken att vid Berga skapa ett östgötskt friluftsmuseum, vari det ännu existerande Berga minnespark var en del i. Men slottet då! Jo, både ägaren, hans samlingar och idéer tarvade en större och mer ståndsmässig byggnad på platsen. År 1896 lät han därför bygga ut sommarbostaden till den slottsliknande byggnad som ännu består. Bilden är odaterad men 1894/95, möjligen 1896, är tänkbart som en beställning kort före ombyggnaden.
Enligt påskrift porträtt av fröken Tilda Wiström, Öjebro. Tolkat vara Mathilda Wiström, född i Öjebro backekvarn 1843 som dotter till byggmästare Gustaf Wiström och dennes maka Brita Lisa Svensdotter. Här porträtterad något av 1860-talets år. Hennes mor avled redan 1855 och lämnade maken ensam med sju barn. Trots vad som var brukligt gifte han inte om sig utan tycks ha klarat föräldraskapet utan hustru eller med hjälp av varken stadigvarande hushållerska eller ens piga. Vid sidan av byggmästare var fadern även kvarnägare i byn. En annan av ortens många ägare och delägare i kvarnrörelser hette Johan Andersson och hans son Wilhelm var jämngammal med Mathilda. I den lilla kvarnbyn blev de naturligtvis tidigt medvetna om varandra. Med åren uppstod tycke och i juli månad 1868 skred de till altaret i Herrberga kyrka. Till en början arrenderade Mathilda och maken av bägge deras fäder men redan året efter giftemålet förvärvade det unga paret en egen kvarn. För familjen i Solbergakvarnen tycks livet vidare gått sin gilla gång. Mellan åren 1872-1884 välsignades paret sju friska barn. Av dessa kom äldsta dottern Maria bli kvar i föräldrahemmet som hemmadotter. Mathilda avled 1919 och maken 1921.
Porträtt av en kvinna med en lite udda livshistoria. Född i Stockholm 1809 blev Carolina vidare fosterdotter till grosshandlaren och finske undersåten, tillika ogifta, Johan Fredrik Sederholm. Sommaren 1828 inflyttade mademoiselle Carolina Sederholm från Stockholm till Ekenäs slott i Örtomta. Omständigheterna och möjligheterna kring flytten är oklar men på slottet blev hon enligt källorna en omedelbar del av godsets ägare, Svante Banér och dennes maka Mariana Victoria Nordenbjelke. Redan året därpå flyttade hon likväl till det närliggande godset Mauritzholm. Ägan arrenderades vid tiden av friherrinnan och änkefrun, jämväl Svante Banérs mor, Carolina Matilda Banér. I hushållet fanns även hennes son Eskil Banér, och kanske var det inte en tillfällighet att han senare samma år tog över driften av den något avsides belägna gården Hjälmsäter. Hur som stundade vigsel mellan Eskil Banér och Carolina Sederholm i oktober månad 1832. Eskil löste ut sin bror Svante och blev 1834 ensam ägare till Ekenäs. Carolina var nu friherrinna över godset Ekenäs vittfälliga ägor. Långt senare, efter hennes makes död 1889, var omständigheterna andra och hon avled i kronsik hjärtlidande 1897 skriven på sin äldste sons gård Ås i Örtomta socken.
Av tiden gulnat porträtt av fru Aurora Åkerhielm. Född 1821 på godset Munkvrak, nuvarande Hjälmarsholm, som dotter till baron Eric Georg Philip Åkerhielm och dennes maka friherrinnan Henriette Sofia Juliana Lagercrantz. Från våren 1833 var familjen bosatt i Vårdsbergs säteri i östgötasocknen med samma förled för att år 1835 flytta till Askeby. Under perioden i Vårdsberg avled modern i sviterna av förmodad nervfeber. I övre tonåren inledde Aurora, som del i förväntad uppforstran av tidens adelsfröknar, en rad vistelser hos respekterade familjer i länet. Makarna Stockenström/ Söderholm tog en tid mot henne i Landeryd följt av Horn/von Schewen i Söderköping. Från 1844 hittar vi henne hos komminister Westerdahl i Hällestad för vidare boenden hos makarna Linzon/Berndes i västgötska Hova följt av en sejour hos godsägare Hedengren med maka på Riseberga säteri i Närke. Hennes sista stopp på bildningsresan blev i gruvkassör Nordströms hushåll i uppländska Film socken åtföljt av en kortare tid hos kyrkoherde Schram i Vendel. I april månad år 1856 inflyttade Aurora till Ekebyborna socken i Östergötland. Om inte förr blir skälet tydligt redan vid midsommartid då hon gifter sig med Erik Sondén, som vid tiden arrenderade Egeby södergård. Från år 1860 var paret emellertid bosatta i Norrköping där maken tjänstgjorde som inspektor vid stadens spinnhus (kvinnofängelse) och senare som kamrer vid Drags fabriker.
Interiör från kontoret, 5 april 1946. Tekniska AB Svea grundades år 1899 av flera stora företagare i Gävle, bl.a. konsul Oscar Flemming, fabrikören Gustaf Adolf Sjöström, grosshandlare J. A. Westergren och bryggaren Wadman. Fabriken uppfördes på Ruddammsgatan 15 i centrala Gävle. Tekniska AB Swea sålde sina varor i norra och mellersta Sverige. Som mest producerades ett hundratal artiklar. År 1912 köpte Lars Westerberg företaget. Han hade redan en kemisk-teknisk fabrik, grundad 1876, som låg på Nygatan 10. Tekniska AB Svea flyttade till hans lokaler. Han sålde vidare företaget år 1920 till importaktiebolaget Carl Ohlin. År 1926 flyttade Svea till en annan lokal på Södra Skeppsbron 20 i Gävle och i samband med detta införlivades Sasol AB, grundat av Birger Fogelberg, som var chef i Tekniska AB Flora, och doktor H. Cederberg. Företaget existerade 1913-1926. Man skulle producera tekniska och farmaceutiska artiklar och hade sina lokaler i Hagaström utanför Gävle. Den främsta produkten var ett desinfektionsmedel, Sasoll. Efter flera ägarbyten ägdes både Svea och Sasol under 1980-talet av företaget Gävle Industritjänst. Det är oklart vad som hände företaget vare sig efter 1980-talet. År 1979 dokumenterade Länsmuseet Sveas lokaler med en mängd bilder inför rivningen av deras produktionsbyggnad på Södra Skeppsbron i Gävle. Gävle Stadsarkiv har Tekniska AB Sveas övriga arkivhandlingar.
Johan Julin. (26/12 1881 - 29/12 1961). Julin skulle egentligen exercerat, men reste istället till U.S.A. med en två år yngre brors (åldersbetyg) flyttningsbetyg. Denne bror, Karl, utvandrade året därpå och dog senare i Amerika. Julin var i U.S.A. 1902 - 1921. Besökte Sverige 1910. 1902 reste han med "Vita stjärnlinjens" OCEANIC. Egentligen en lastångare, i vilken man iordningställt stora "hytter" för de resande, en för kvinnor, en för ungkarlar och en för familjer. Mindre hytter fanns också, men de var betydligt dyrare. På däck delades maten ut ur stora kopparkärl. Resan gick Göteborg - Hull. Därifrån med tåg till Liverpool och vidare över Atlanten till New York. I N. Y. fanns ett emigranthem, där man försökte hjälpa invandrarna till rätta. i allmänhet lånade man pengar till resan och skickade sedan hem. J. arbetade som dräng, forkarl i någon slags transportfirma, industriarbetare och stallskötare. 2920 - 1916 hos en miljonär, som bodde i stan under vintern. Varje morgon under denna årstid åkte J. in med mjölk, smör, ägg och kött från gården och hade sedan med sig varor tillbaka till personalen. Den sista tiden med bil. (Whaterburg?) 1925 köpte J. sin första bil, en öppen Ford. 1931 bytte han till Chevrolet (bild nr A145230_57). Reprofotograf: Gunnar Berggren.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.