man, porträtt, fotografi, photograph@eng
Från 299 kr
hundar, kanot, batt, slädar, fotografi, photograph@eng
porträtt, fotografi, photograph@eng
En man som sitter vid en gånggrift. Gånggriften är en megalitgrav som består av stora stenblock, vilka är ställda så att de bildar en gravkammare och en tvärställd gång som leder in till kammaren. Sett uppifrån bildar kammare och gång ett "T". Gravkammaren omges ofta av en hög, som dock relativt ofta är låg och bara runt 1/3 av kammarens höjd som invändigt ofta är närmare 2 meter eller mer. Gånggrifterna ersatte dösarna och byggdes runt 3350-3200 f.Kr. varefter de användes under några sekler, men fynd har visat att man spontant eller periodvis ofta har använt gravkamrarna under senneolitikum och stenålderns slut vilket är detsamma som hällkistornas tid. Därtill har man sporadiskt gjort begravningar i högen eller i kammaren samt dess gång ända fram till järnåldern. I främst kammaren har man hittat obrända skelettdelar och en del enklare föremål från den primära perioden som sträcker sig till c:a 2900 f.Kr. samt spridda fynd från efterföljande perioder. De största gånggrifterna i Sverige ligger på Falbygden, ett område mellan Vänern och Vättern, runt Falköping. Den största, Ragvalds grav i Karleby socken i Falköpings kommun, har en 17 m lång kammare och en 13 meter lång gång. Många gånggrifter på Falbygden har en kammare som är runt 10 m lång. Den största gånggriften utanför Falbygden finns i Snöstorp i södra Halland och den har en kammarlängd på knappt 7 m. I Karleby finns ett stråk av tretton gånggrifter vilket löper parallellt med radbyn Karleby långa. På Falbygden finns 127 säkra gånggrifter samt 77 osäkra men sannolika gånggrifter, vilket ger summan 204 stycken eller c:a 2/3 av alla gånggrifter i Sverige. De övriga ligger i Halland, Bohuslän, Skåne och på Öland. Eventuellt har det funnits en eller möjligen ett par gånggrifter i Södermanland också. (Hämtat från Wikipedia)
Placeringen av Linköpings konserthus har en lång och delvis infekterad historia. Ett tidigt förslag var ytan invid Linnéskolan. Idén somnade dock in och 1974 lade en ny kommitté förslag om lokalisering till Trädgårdsföreningen. En känslig fråga som väckte starkt opinion för och emot och som möjligtvis resulterade i att den gamla befintliga restaurangen eldhärjades 1977. Andra föreslagna placeringar var bryggeritomten i kvarteret Palmen, i det intilliggande kvarteret Konsuln, Folkets park och i ett läge mot Museiparken strax norr om Konsistoriehuset och Rotundan. Slutligen bestämdes Museiparkens västra del. Här området i december 1984, kort före byggstart.
Langstigvagnen har namnet efter de låga men långa stegliknande lämmarna på vagnens sidor. Denna typ av vagn användes ofta när man körde in skupar, sädeskärvarna, vilka man i viss mån kunde stapla och då behövdes inte höga lämmar på vagnen. Sådana lass var ganska lätta och då kunde man både ha en lång vagn och ändå bara behöva en dragare. Här hos Fie Danielssons ser man att vagnen är förberedd med skaklar till enhäst som dragare. Lägg märke till mängden ved och ris på torkning för vinterns behov.
Bandtunar var inte så särskilt långlivade. Stören murknade i marken, liksom bandarna av ene som man knöt ihop tunen med, längst höll sig trolarna. Snö, regn och storm slet i tunarna, en rejäl storm kunde kasta omkull dem. Djuren kliade sig och bråkade med dem. Därför måste de sättas om ganska ofta, till skillnad mot en stentun som höll mycket länge. Trolar kunde man till stor del återanvända och även lång stör som kundespetsas om. Här har ett avsnitt av en bandtun rasat. I bakgrunden ses hässjor för ärt / böntorkning.
Denna sena augustikväll skall ovan nämnda karlar ut på drivgarnsfiske. De har förutom näten med sig klåbbår, en sorts flöten, segel och filtar, kläder och matsäck. Det var det vanliga att man rodde/seglade långt ut till havs, la näten och band ändan i båten, så att näten hängde efter båten som en lång svans, det kallades rakfiske eller ligga på rak. Sedan la man sig och sov i båten medan den drev, vilket kunde vara lite äventyrligt, man kunde bli påseglad av ett fartyg. Nästa dag drog man näten och rodde i land, eller bara synade dem och låg kvar till sjöss.
Denna imponerande ladugårdslänga tillhörde två parter Hallbjäns och en part Mattsarve. Masse var här som så många gånger annars påpasslig och fotograferade byggnaderna just innan de revs. Ena hitre parten Hallbjäns flyttade ut vid skiftet och den andra parten byggde ny ladugård på andra sidan gårdstomten, se Bild 797. Kvar blev Mattsarves ladugård, som stod kvar till omkring 1960. Ladugården på bilden var enligt Lauboken byggd på 1830-talet, men frågan är om den inte var lite yngre. Den hitre partens ladugårdsdel har halmtak, men den bortre som här är aktuell tycks ha agtak. Tröskhusen låg inåt gården på samtliga parter. En lång takstege står mot taket, sådana fanns på alla parter.
Barnen har ordnat issnurra på Smiss vät norr om gården en barvinterdag i "Helgmillum" mellan jul och nyår. Det har tydligen varit en kallperiod eftersom Smiss vät frusit, men i beteshagen och på backarna i bakgrunden syns nästan ingen snö. Man har slagit ner en påle genom isen ner i vätens botten och fäst en tapp i pålen. Sedan har man hakat en lång stång i pålen, vilken är fäst i en kälke. Barnen skjuter stången framför sig, vilket medför stor fart på kälken längst ut i cirkelns periferi.
Vid invigningen den 4 september 1804 fann biskop Jacob Lindblom att den nya kyrkan i Gryt var "ljus, rymlig och prydlig samt försedd med en skön altartafla af hofmålare Hörberg och ny predikstol". Kyrkobygget fick en trög start. Redan 1793 förelåg ritningar till ny kyrka. Byggmästare Casper Seurling anmodades att ansvara för byggnadsarbetet men denne fick förhinder och tvingades lämna projektet efter en tid. Socknen lämnade då arbetet åt en byggmästare Berg från Fågelvik, men denne behövde lång tid att införskaffa borgen. Först 1798 kunde arbetet påbörjas.
Porträtt av handlare Frans Wilhelm Österberg iförd Linköpings frivilliga skarpskytteförenings uniform. Bördig från Norrköping hade han blott 13 år gammal kommit till Linköping för att tjäna som bodgosse hos handlare Nils Berggren. Efter ett antal anställningar tycks han blivit egen 1853 då han etablerar sig bland Stora hotellets butiker i byggnadens gatuplan. Från 1862 gift med Ida Ulrika Constantia Brogren, för övrigt syster till den farmgångsrika apotekaren och sedermera bryggaren Ludvig Theodor Brogren. Efter en lång och framgångsrik levnad dog han av lunginflammation på årets näst sista dag 1914.
Lövingsborg har haft sitt läge strax norr om byn Skog sedan snickaren Per Oscar Svanström lät uppföra huset 1866. Själv flyttade han kort därefter och den familj som fram till fototillfället främst verkat på platsen var arbetaren Karl August Johansson och dennes maka Axelina Maria Karlsson. Redan år 1889 hade de flyttat in och nu skrev man 1921. I själva verket kom det att bo i Lövingsborg nästan lika lång tid därefter. Först år 1949 vek krafterna för Axelina Maria och hon flyttade in på ålderdomshemmet tvärs över landsvägen från bostaden. Maken Karl August gick bort året därpå, fortfarande skriven i Lövingsborg.
Ett av tiden förbleknat porträtt av Fanny Åman, eller egentligen Fanny Nordvall, då hon enligt tidens namnskick behöll sitt flicknamn även som gift. Det påtalade äktenskapet hade inletts 1856 och gällde lasarettsläkaren Ludvig Åman. Vid tiden för bilden hade äktenskapet varat några år och parets två förstfödda barn hade nedkommit, födda som dem var 1857 och 1858. Makarna skulle välsignas med ytterligare två under 1870-talet. Familjen var vid fototillfället och lång tid därefter bosatt i tjänstebostaden till länslasarettet i Linköping, där maken var verksam.
Lars Fredrik Lovén, eller "Fritz" som han i vänskapliga sammanhang kallades, hade redan en lång militär yrkesbana när han inflyttade till Linköping 1892. Skälet var hans befordran till överste för stadens Andra livgrenadjärregemente. Vid sidan av sitt militära värv kom han att bära en rad förtroendeposter till gagn för länet och förblev Linköping trogen till sin död 1939. Privat fann han glädje i fotografering och har till Östergötlands museum överlåtit en stor samling. Här ett sällsynt självporträtt taget med självutlösare eller assistans. Fotografiet är odaterat men omkring 1920 kan vara en gissning god som någon. Inte heller platsen är presenterad, möjligtvis hans hem Kungsgatan 35.
Porträtt av änkefru Maria Nisbeth. Född som Maria Jacobina Barfoth i Skåne 1785 gifte hon sig 1810 med dåvarande kaptenen Johan Georg Nisbeth. I sinom tid utnämndes maken till överste vid Andra livgrenadjärregementet i Linköping och från 1827 bodde makarna på Smedstad strax söder om Linköping. I hushållet fanns även fosterdottern Maria Elisabeth Wallenberg. Efter makens bortgång 1834 följde en lång änkeperiod på Smedstad för Maria. På ålderns höst flyttade hon till sin stadsgård i Linköping och där somnade hon in den 17 januari 1868.
Segerstads kyrka är medelstor, byggd 1804 helt i enkel stil, rappad fastän byggd av huggen sten, som är tagen från den förutvarande vackra och åldriga romanska kyrkan, som stått åtminstone sedan 1100-talet. Den nya kyrkan byggdes endast några meter ovanför norra kyrkogårdsmuren. I denna hade byggts tvenne gravkammare, den ena var känd sedan lång tid tillbaka. Den påträffades vid anläggandet av en grav men befanns tom. Vid grävning för en ny grav år 1970 påträffades den andra. Båda har legat i muren med ingång från norr. Den har tillhört Merserka släkten på Seltorp. På golvet syntes resterna efter flera enkla träkistor.
Bilden visar bron över Emån nedströms Järnsjön. Konungsbro vid Ry i Järdhe socken nämns första gången 22 juli 1612 i ett brev som Gustav II Adolf skrev till sin mor. Här utkämpade han en av sina första strider med danskarna. Enligt en inventering på 1940-talet var bron 75 meter lång, bestående av 11 spann. Södra delen av bron var redan då raserad, man ansåg att minst två spann härmed hade försvunnit. Vid kraftstationsbyggande i Nyboholm och muddringsarbeten i Emån lades schaktningsmassor på båda sidor om bron. Därför är nu endast ett fåtal av brovalven synliga. (http://www.hultsfred.se/templates/Page.aspx?id=762)
Noaks ark på Karums alvar. Gravfältet är 370 gånger 50 meter och består av omkring 70 fornlämningar, däribland 55 runda stensättningar, fyra rektangulära stensättningar, en skeppssättning och tio resta stenar. Särskilt de rektangulära stensättningarna med resta hörnstenar är prydliga. Skeppssättningen kallas Noaks ark och är 26 meter lång och är 3,5 meter bred. Stenarna är liggande och stävarna består av kantställda kalkstenshällar. Stenarna ligger också tvärsöver skrovet, vilka möjligen utgör roddarbärnkar, liksom en mittsten som möjligen markerar masten. De runda stensättningarna är 4-12 meter diameter och 0,1-0,4 meter höga. Vid vägkröken mot Långslöt står två stora kalkstenshällar, de så kallade Odens flisor. Vid dem skulle enligt sägnen Oden ha bundit sin häst Sleipner.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.