Aron Larsson i sin handelsbod på Skolgatan 20 i Linköping. Huset revs år 1980. Handelsboden på Skolgatan hade han åren 1908-1923. Han flyttade sedan till Domkyrkogatan och hade en affär på Apotekaregatan. Aron Larsson bodde på övervåningen på Handelsboden åren 1957-1967 i Gamla Linköping som idag (2022) är museum. Arons far Gustaf Larsson drev handelsboden som idag ligger i Gamla Linköping. Under ett år på 1890-talet låg butiken vid Storgatan. Aron var den första personen som var föreståndare för handelsboden i Gamla Linköping. Historik om bilden inskickad av Arons barnbarn Gunilla Cromnow: "Min mormor och morfar bodde där, jag tror åren 1957- 1967, Aron och Elisa Larsson hette de. Jag tror också att Aron Larssons far ägde handelsboden när den låg på Storgatan. Det var morfar Aron som gjorde de förträffliga strutarna fyllda med danske kungens bröstkarameller."
Från 299 kr
S:t Knuts kapell, 200 meter norr om Gråborg, tyder på att borgen har haft en stor betydelse under medeltiden. Kapellet, ursprungligen cirka 18 x 7 meter, uppfördes under 1100-talet utan torn och var försedd med absidkor. Koret avsmalnar något åt öster och var försett med fönster med rundstav och skråkantsockel. Kapellet breddades under gotisk tid och förseddes med spetsbåge. Kapellet, övergavs redan under 1500-talet, och dess enda klocka konfiskerades till kronan 1560. Idag finns endast den västra gaveln och triumfbågen kvar. En stavkorshäll finns numera i Algutsrums kyrka liksom ett altarskåp som är ett av Ölands största. Kapellbyggnaden har troligen omgivits av en mindre kyrkogård, såväl skelett som gravstenar har påträffats i närheten. Kapellet har varit helgat åt den danske helgonkonungen Knut som blev dödad i ett uppror i Odense år 1086 och som senare blev skyddspatron hos den danska handelsorganisationen Knutsgillet. Källa Länsstyrelsen.
Rantzaumonumentets avtäckning. Prins Carl inviger monumentet över danske fältherren Daniel Rantzau den 26 juni 1938. Prinsen står vid minnesstenen med några kadetter i bakgrunden. En kadett var utsedd att på prinsens kommando låta täckelsen över monumentet falla. Men vid tillfället rådde storm och innan prinsen hunnit fram i sitt tal till avtäckelsen kom en stormby som slet tag i skynket så att stenen blottades. Två andra kadetter ryckte då in och hjälpte till att få det på plats igen. Närvarande var också prins Harald av Danmark. Utöver att vara till åminnelse av Ranzau, som stupade på denna klippa i striden om Varbergs slott den 11 november 1569, var tanken också denna som prins Carl uttryckte i sitt tal: "Men måtte också vår gemensamma minnessten i alla tider kunna bära vittnesbörd om att fred råder och alltid skall råda mellan Danmarks och Sveriges folk."
Nygatan mot norr med kv Jägaren till höger och kv Pärlan till vänster. Bortom Pärlan syns byggnader i kv Månen. Mycket snö, kanske en halv meter. Trottoarena är skottade och snön ligger i vägbanan. I kv Pärlan ligger Utskänkningsbolagets brännvinsmagasin, vars skylt hänger ut över gatan. På fasaden på ett av husen i kv Jägaren syns delar av en välvd skylt som sitter mot väggen. Det som kan utläsas är ÖL dricks ning. Utanför Brännvinsmagasinet står fyra pojkar och en man kommer gående mot dem. En av pojkarna har något i handen, kan vara en tidning eller ett paket.
Den adliga ätten Brakel kom att dö ut vid den porträtterade Anton Brakels brorson Gustaf Brakels död 1937. Anton Brakel och hustrun Amalia Danckwardt-Lillieström välsignades med döttrar vilka enligt dåvarande regeringsform inte kunde överföra adelskapet. Vid fototillfället omkring 1865 var kapten Brakel ovetande om denna del av framtiden och kanske var det inte heller av betydelse för honom. Född i Stockholm 1827 hade han kommit till Linköping i 20-årsåldern för tjänst vid Första livgrenadjärregementet och vid kåren kom han att bli kvar till sin pension med majors avsked år 1880.
Mot gränden i Söderköping som i ett senare skede namngivits Bengt E Nyströms väg. I väster begränsad sedan 1911 av det vackra stadshotellet och i öster av den så kallade Nyströmska fastigheten sedan över 100 år dessförinnan. En glimt av husets gavel ses till höger i bilden. Från födseln år 1886 var upplysningsvis gatunamnets upphovsman uppvuxen i huset. Fadern var stadsläkare i Söderköping, själv kom han i vuxen ålder att bli lärare men är kanske främst ihågkommen som poet och psalmdiktare. Bortom trädet skymtar stadens brandstation, sedan länge riven. Foto 1948.
Uthusen på denna lilla boplats var anspråkslösa. T v ser vi den lilla ladugården med halmtak. Gissningsvis var det en bulladugård, som panelats in och byggts på med ett foderloft. Högra delen innehöll ett fähus med plats för 1-2 kor, någon kalv, ett par grisar och lite höns. Boden med faltak kan också ha varit i bul under bräderna. Vad den haft för funktion är inte gott att veta, redskaps- och vedbod kanske. Längst t h står ett dass. Men vad är det för underlig liten bod på fötter där emellan? Masse har stått på stora vägen och tagit bilden, manbyggnaden finns utanför bilden t h. Se Bild 588.
Vi ser Jakob Hanssons ladugårds baksida ut mot norr. Här ser man tydligt att vänstra halvan bestod av ett dubbelt fähus, den fanns säkert behov av mera utrymme, så därför byggdes det en fähusdel utanför tröskhuset, se Bild 1101. Högra delen var lada. 1936 byggdes ladugården om med foderloft av trä täckt av spåntak, senare plåt. Byggnaden finns kvar. Till vänster om ladugården är en port, den var nog både ämnad att hålla djuren på rätt sida och att skydda gården från hårda nodliga vindar och snödrivor. Längst till vänster står en bulbod med en liten lucka, troligen en gödsellucka. Kanske var den grishus?
Oskar (J O) Larsson Fie och troligen sonen Emil föser jord, den tidens schaktredskap. Vid plöjning och harvning hade man en tendens att dra med sig jorden utåt åkerns kanter, men här verkar man jämna till någonting mitt på. Kanske har man grävt bort en stor sten och fyller ut efter den. Oskar och Emil har sedvanlig klädsel. Det är svårt att avgöra var de arbetar. Landskapet är öppet, en bandtun men inga byggnader syns. Längst bort skymtar en naken höjdsträckning, som skulle kunna vara Lausbackars östra sida.
Det ser ganska fattigt ut. Ladugården kan vara sent 1700-tal, formen och det branta faltaket samt gavelfältets bräder som är infogade i spunningar, spår, i takstolen tyder på det. Men foderloftet ovanför bjälklaget kan tyda på 1800-tal. Byggnaden hyser troligen två båsrader med tadgate, gång för gödsel, fodergivning, mjölkning mm, i mitten. Längst bort är nog en hoimd med lucka i väggen. De två små fönstren är isatta senare, fönstren och de avsågade bularna är fästade med några som ribbor. Bulboden på gaveln hyser nog ved- och redskapsbod, kanske hönshus. Taket ser ut att vara täckt med papp.
Fäi-Jakås familj skär råg på en mager åker nere vid stranden. Avkastningen verkar ganska skral, se hur få skupar det blivit. Den ännu stående rågen ser också rätt gles ut. Kanske har det varit torrsommar. Personerna är troligen från vänster: Fäi-Jakås dotter Anna, 22 år, Annas man Alfred, 38 år, Fäi-Jakås fru Anna, Annen kallad, 47 år och Fäi-Jakå själv, 49 år. Stranden är extremt öppen, inte minsta buske eller vass. Det öppna landskapet berodde på att all mark användes till bete, slåtter eller åker. Vedbrand var det ont om, så minsta buske hade ett bränslevärde och gick därmed åt till ved. Det var ett hårt utnyttjat landskap.
Vi ser Dahlbys lilla ladugård, byggd i resvirke med halmtak. Den är nog inte mer än max 15 år gammal. Till vänster var det fähus och till höger lada, egentligen diverseutrymme. Höhäcken tyder på att man höll häst. Skjulet till höger var en udda byggnad med ett platt tak täckt med halm, det kunde knappast ha varit särskilt tätt. åtminstone gaveln mot vedtravarna ser ut att ha varit en bulvägg, kanske också baksidan, medan framsidan var öppen. Den fungerade nog som vedbod eller allmänt förråd. Ordentligt med ved har man samlat på sig, delvis ovanligt fint staplad. I dörren står sannolikt Hans Dahlby 51 år.
Denna boplats kom till 1906 när skräddaren och affärsinnehavaren August Löfgren född 1868 från Hemmor köpte tomten från Liffride. Han gifte sig 1921 med Elinda Persson född 1891 från Mattsarve och de fick barnen Axel 1915 och Einar 1922. Einar tog över fastigheten och byggde där upp ett trädgårdsmästeri, vilket han bedrev upp i hög ålder. Einar Löfgren dog 2010 och fastigheten såldes till Agneta och Ernst Ödegaard, vilka varit sommarboende i Lau i flera decennier. Bostadshuset från 1906 brann ner på 1910-talet, därför är kanske huset inte med på bilden. Ett nytt hus byggdes 1917, vilket finns kvar intakt. Uthusen på bilden finns däremot inte (?) kvar idag.
Masse kallar denna vackra byggnad för lammhus, men den innehöll många funktioner, det finns fyra dörrar. Den hitre dörren verkar onödigt bred för att vara till ett lammhus, snarare till russ. Utrymmet intill skulle kunna ha varit en hoimd, men varför dörr då? Den nya dörrarna gick kanske till en vagnbod och längst bort var det kanhända lammhus. Det är vedtravar mot gaveln, något utrymme tjänade möjligen som vedbod. Men det är bara en grov gissning. Halmtaket avslutas på sedvanligt sätt med breda vindskivor med den dekorativa avslutningen upptill. Och en fågelholk som på nästan alla äldre uthus.
Stendelen av ladugården är nog äldre än buldelen, vilken verkar vara ställd mot stenladugården. Om det är den vänstra buldelen som innehåller vedbod, eller om den är bakom den lilla dörren i mitten vet vi inte. Den högra delen innehåller lammhus med hoimd. Stendelen har byggts om, man ser det på putsfläckarna efter nyinsatta dörr- och fönsterkarmar. Längst t v är det ett mindre fähus, kanske för grisar. Sedan följer ett stort fähus med dubbla båsrader och hoimd till vänster och därefter ytterligare ett nyinrett fähus.
Djurgårdsgatebacken i Linköping. Ett fruset om än arrangerat ögonblick där hela och rena barn visar prov på hjälpsamhet. Området utmed Djurgårdsgatans vänstra sida hade vid tiden börjat bebyggas med en relativt brokig samling bostäder. Platsens forna utjordar med åkerlyckor hade lagts igen och givit plats för enkla hus för att möta den stora inflyttningen till staden. Stolplyckans barnrikehus kom med tiden kanske inte att främst förknippas med renlighet och prydlighet men gav ändå omvittnat utrymme för glädje och gemenskap. Vid fototillfället bodde upplysningsvis fotografen i det tornförsedda huset i fonden.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.