Den nya kyrkan i Vallerstad kunde invigas den 1 december 1833. Byggnadens uppfördes på grunden av en äldre, tidigmedeltida kyrka. I Vallerstad valde man det lite udda greppet att anläggna den nya kyrkans grund runt den äldre kyrkobyggnaden innan den vidare revs. På så vis blev störningen av sockenbornas kyrkogång förkortad i tid . Vallerstad kyrka var den blivande storbyggmästaren Abraham Nyströms första kyrkobyggnad att ansvara för. Här dokumenterad av Östergötlands museum 1978.
Från 299 kr
Porträtt av Carl Anton Odén. Född och uppvuxen i Valdemarsvik som son till handlaren Anders Gustaf Odén och makan Augusta Charlotta Häger. Efter militär kadettskola antogs han år 1870 som underlöjtnant vid Första livgrenadjärregementet i Linköping. Från 1874 innehade han löjtnants grad vid samma regemente. Han avled hastigt i ett slaganfall under ett nattågs uppehåll i Alvestad den 22 september 1884. Han var då på väg till Linköping för att där besöka sin färstmö, fröken Schwerin.
Nygatan 32 i Linköping 1929. Året före bilden hade sista ägaren av familjen Dufva gått bort och gårdens hus kom inom kort att rivas. Under sin sista period benämndes platsen som Mamsell Dufvas gård och bakom namnet stod Erika Dufva (1844-1928), enda överlevande barn till makarna Carl Erik Dufva och Carolina Lindberg. Varför dottern kallades "mamsell" är tämligen obegripligt, då hon en period var gift med godsägaren Carl Fredrik Fahlström. Äktenskapets korta längd kan möjligtvis förklara synen på henne som ogift.
Handlare Carl Sundström i Viby var vid sidan av sitt köpmannaskap en flitig fotograf. Här har han lockats över till grannarna i Viby Södergård där familj och släkt samlats på mangårdens veranda. Bland personerna har efterlevande indentifierat sin mor och mormor, Karin Kristina Johansson och Hedvig Kristina Forsberg. Tiden för bilden är omkring 1905. Upplysningsvis kom huset att rivas i slutet av 1920-talet och ersättas med nuvarande boställe.
En av de bägge inmponerande jättegrytorna i kanten av Kjettilsberget invid Sandbäcksgatan i Linköping. Här dokumenterad omkring förra sekelskiftet och även om fascinationen av fenomenet rimligtvis varit stor var respekten för just dessa som synes inte stor. Faktum är att de bägge jättegrytorna uppmärksammades först 1914 då de efter förslag av stadsfullmäktige tömdes på växtlighet, skräp och köksavfall och som tidningen Östgöten skrev, Först nu får man se, huru betydande dessa jättegrytor i själfva verket äro.
Enligt påskrift porträtt av fru Siede, Linköping. Av detta tolkat föreställa Carolina Bäckström, i tid omkring hennes giftemål med tyske undersåten Carl August Gottlieb Siede. Backar vi till hennes födelse skedde den 1846 som dotter till sjökapten Gustaf Bäckström och dennes maka Augusta Constansia Unbom. Vid tiden hyrde familjen bostad i hörnet av nuvarande Djurgårdsgatan och Trädgårdsgatan, men efter ett antal omflyttningar kom fadern att ärva en mindre stadsgård invid Badstugatan nära nuvarande Hospitalstorget. En egendomlighet för familjen, som möjligtvis förklaras av faderns yrke, var att han långa tider var skriven i Stockholm. Icke förty tycks hans familj i Linköping fört en bekymmersfri tillvaro, i alla fall i den grad någon kunde önska vid tiden. När det ansågs lämpligt och tillfälle gavs skickades gärna döttrar från välbemedlad hem till välsituerade familjer för undervisning av deras barn. Vid mitten av 1800-talet betraktades ännu flickors utbildning som en hemmens angelägenhet. Carolina tog vid 18 års ålder plats som så kallad demoiselle hos kyrkoherdeparet Kemner i Tjällmo. De hade i sin barnaskara sex minderåriga döttrar så behovet var uppenbart. Till hösten 1865 var Carolina tillbaka i Linköping, nu ansedd som "vuxen kvinna" efter sin sejour som privatlärarinna. Det kom ändå att dröja innan hon fann den ovan presenterade maken, bröllopet stod den 13 oktober 1873. Därefter är Carolina svår att följa i källorna. Rimligtvis flyttade paret till Tyskland. Antaget når visshet 1902, då makarna inflyttade till Brunneby från just Tyskland. Paret kom att stanna i Sverige i fem år. I mars månad 1907 återflyttade de till Tyskland och försvann ånyo ur svenska källor.
Under 1880-talet tillkom en rad hotell i Linköping. Orsaken var i främsta ledet järnvägens ankomst till staden under det föregående decenniet. Sist i tidens expansion öppnade Järnvägshotellet alldeles invid centralstationen. Från och med den 1 november 1888 välkomnade man resande till sina 30 fint möblerade rum där priset inkluderade ljus och eldning. Hotellets ritningar är signerade den i Linköping väl ansedda och mycket produktive Janne Lundin. Foto från 1890-talets senare hälft.
År 1926 revs delar av den äldre träkåkbebyggelsen i kvarteret Däckeln. Östergötlands museum var där för att dokumentera den rest kvarteret bar av det gamla Linköping som nu skulle bort. Bland fotografierna togs denna gårdsinteriör av husen i hörnet av Nygatan och Klostergatan. I bakgrunden reser sig makarna Linds vid tiden nyuppförda fastighet. Parets efternamn klingar för Linköpingsbor välbekant i sammanhanget av bagerier och konditorier.
Skedevi kyrka har likt alla medeltida kyrkor en lång historia och identiskt med många av dem en komplicerad byggnadshistoria. Det senaste ingreppet av stor betydelse i Skedevis fall är kyrkans korparti i nyklassicistisk stil. Åtgärden var framtvingad av socknens befolkningsökning och genom insatsen åstadkom man en utvidgning av kyrkorummet. För arbetet, som slutfördes år 1807, ansvarade länsbyggmästaren i Nyköping Anders Sundström, som hade att följa Olof Tempelmans ritningar. Odaterad bild från omkring förra sekelskiftet.
Den otydliga dateringen i plåtens nedre hörn bör tolkas -1902- och då var Sigurd Schillbergs bostad och anläggning för hans firma Linköpings korkfabrik nyligen färdigställd. Möjligtvis är det honom vi ser på trappan till kontoret. Till höger är arbetsstyrkan för det praktiska samlad, som synes flest kvinnor. Efter att Schillberg avflyttade från Linköping 1905 kom vidare Göte Petrus Malmgren att ta över lokalerna för sin firma Druvans mineralvattenfabrik.
Ett illustrativt perspektiv över militärens rekreationsområde Ankdammen i Linköping. Till vänster löper den vid tiden nyligen anlagda allén som fungerade som infart till regementena I 4 och I 5. Leden förband även Djurgårdsgatan med Smedsstadsvägen. I fonden skymtar logementsbyggnaden och kanslihuset till stadens tredje regemente, Svea trängkår (T 1). Bilden huvudsakliga skäl var ändå att visa på den museala miljö som skapats av hitflyttade militiebyggnader invid den rofyllda fågeldammen. Vykort postgånget 1928.
Från Tannefors kvarnby 1949. Tiden för kvarndrift och annan vattenburen industri ser sitt slut. Kvarn 11 låter vattnet passera otämjt och inhyser istället smedja och reparationsverstad. Annat var det förr när kvarnens hjul och turbiner lät sig snurras och kvarnen stod öppen för luffare till den grad att den gick under namnet Krypin. Året efter bildens tillkomst började man anlägga Tannefors kraftstation som slutligen reglerade fallet.
Hägerstad slott i Hannäs uppfördes 1868-69 av musikdirektör Hugo Beijer. Han var ägare till Hägerstad skattegård och önskade efter sitt giftemål med grevinnan Anna Posse ett mer ståndsmässigt boende. Rådande dyrtid och måhända bristande ekonomiskt sinnelag gjorde bygget dyrare än beräknat och år 1880 tvingades Beijer sälja egendomen. Ny ägare blev protokollsekreterare Ludvig Christoffer Bäck, och det är från hans tid som ägare vi här ser slottet.
Inblick i en typisk borglig våning vid 1800-talets slut. Karakteristiskt möblerad med tidens förkärlek för myckenhet och trivsel och där inredningen ordningställts för det så betydelsefulla umgängeslivet. Överste Fritz Lovén hade med makan Lovisa von Rosen och parets bägge barn inflyttat till Linköping 1892. Skälet var hans utnämning till chef över Andra livgrenadjärregementet i staden. Bilden togs sannolikt av den fotointresserade översten och visar hemmets salong. Vid pianot en gäst, i soffan makan Lovisa och dottern Jeanne. Foto 1893 eller möjligtis 1894.
Vy över Järntorget i Linköping mot gårdarna på adresserna Storgatan 62-70. Trevåningsbyggnaden i blickfånget var i början av 1800-talet i familjen Pihls ägo, vilket namngivit gränden Pilens backe som mynnar ut genom valvet. Envåningsbyggnaden intill är den gamla Skolmästaregården, det vill säga rektorsbostad, och uppförd i slutet av 1600-talet. År 1897 blev mekanikern Karl August Pettersson ägare till gården och denne inredde där en av stadens första cykelverkstäder. Båda gårdarna är flyttade till friluftsmuseet Gamla Linköping.
Louise (Lovisa) von Rosen i hemmet vid Repslagaregatan i Linköping. Kärleksfullt porträtterad omkring 1895 av då översten Fritz Lovén. Louise var född i Stockholm men uppvuxen i föräldrarnas gods Ekhovs säteri strax norr om södermanländska Björnlunda. Efter att fadern blivit civil och erbjudits skilda tjänster i Stockholm flyttade familjen åter till huvudstaden och där träffade Louise sin blivande make i Lars Fredrik "Fritz" Lovén. Vid tiden för bilden hade de varit gifta i dryga 20 år och varit Linköpingsbor sedan 1892.
Linköping i ett kolorerat skimmer. Vy utmed S:t Larsgatan från gatans möte med Vasavägen. Det vackra hörnhuset stod klart 1905 och var beställt av Linköpings Litografiska AB. Namnmärket LLAB kan skönjas i fasaden. Längre bort utmed S:t Larsgatan anas S:t Larskyrkan med det uttryck kyrkan fick efter 1906-07 års restaurering. Innanför planket -närmast till höger i bilden- kom Frimurarehotellet att invigas 1912. Sammantaget lämnar dessa nedslag en datering av brevkortets motiv till omkring 1910.
S/S Ejdern har lagt till vid bryggan i Sandvik en sommardag 1902. Vid tiden hade sommarvillor börjat uppföras på orten. Fabrikörer, handlare och andra linköpingsbor med ekonomiska möjligheter önskade ett sommarliv för sin familj och vänner. Färden mellan staden och Sandvik gick helst båtledes och efterhand skapades ekonomi för passagerartrafik. S/S Ejdern var byggd 1880 på Göteborgs Mekaniska Werkstad. Från 1898 och några år in på det nya seklet gick hon i trafik på Roxen.
Vattenåkaregården flyttades till friluftsmuseet Gamla Linköping 1979. Här ses huset på sin ursprungliga plats invid Djurgårdsgatan. Bostaden uppfördes 1874 av timmermannen Carl Johan Andersson och har fått sitt namn efter byggherrens arbete som vattenåkare vid sidan av sitt yrke som timmerman. Under många år var vattenförsörjningen ett stort problem i Linköping. De västra delarna av staden fick vatten genom vattenåkarna, som med hjälp av häst och vagn körde ut vatten i tunnor.
Kvarteret Konsuln är platsen för stora och upprepade förändringar under en vuxen Linköpingsbos minnestid. Fotoåret 1967 stod ännu exempelvis fastigheten Gamla Tanneforsvägen 92 på sin plats likväl som det mesta av den äldre bebyggelsen. Efter omfattande rivningar kom platsen att upplåtas för bilparkering. När tiden var mogen togs marken i anspråk för stadens då nya räddningsstation. Även den har tjänat ut och under 2000-talet har här uppförts höghusbebyggelse i form av kontors- och flerbostadshus.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.