Vy över Skoghallsverken. Fotografens ant: A.B. Rylander o Asplund, Stockholm tagna i Skoghall 1936. Elektrokemiska fabriken byggdes av Uddeholms AB i Värmland. Uddeholm ägde stora skogar och stålverk under lång tid och under slutet av 1800-talet började man med massaindustri. Till massaindustrin behövdes klorkalk för blekning och en del lut. Anläggningarna i Värmland hade besvärligt med transporter varför idén om egen tillverkning kom upp. 1910-talet. Under denna period byggdes en första anläggning i Stjernsfors för klorkalk, vilken gick under 1916 - 1917. 1918 flyttades delar av anläggningen till Skoghall där massaindustrin precis byggdes upp. Fabriken i Stjernsfors lades ned så fort anläggningarna i Skoghall hade kommit igång. 1920-talet. Konjunkturen var extremt besvärlig 1921 för den svenska kemiindustrin och 50% av arbetarna avskedades. Fabriken på Skoghall utvecklades emellertid och 1924 utökas kapaciteten med nya celler. 1929 utökas kapaciteten ytterligare och man bygger en kondenseringsanläggning för flytande klor. Flytande klor transporteras nu på järnväg. 1950-talet. Ättiksyra behövdes som råvara och en fabrik baserad på sulfitsprit från Skoghall sattes upp. Ammoniak kunde tillverkas 1955 eftersom klorproduktionen ökat tillräckligt för att vätgas skulle bli tillgänglig som råvara. 1958 byggdes den sista kvicksilvercelltypen. Fabrikens grundare Sten Kjellgren avgår med pension 1955 och under 1956 läggs inriktningen om mot färre produkter i större volymer. 1960-talet. Ättiksyratillverkningen läggs ned. Natriummonokloracetat börjar tillverkas 1964. En ny monoklorättiksyrafabrik är klar 1961. Tritillverkningen från acetylen blir omodern och 1969 byggs en ny trifabrik på licens av PPG i USA. Källa: http://www.basechemicals.akzonobel.se
Från 299 kr
Större grupp män på svetsningskurs vid Skoghallsverken. Elektrokemiska fabriken byggdes av Uddeholms AB i Värmland. Uddeholm ägde stora skogar och stålverk under lång tid och under slutet av 1800-talet började man med massaindustri. Till massaindustrin behövdes klorkalk för blekning och en del lut. Anläggningarna i Värmland hade besvärligt med transporter varför idén om egen tillverkning kom upp. 1910-talet. Under denna period byggdes en första anläggning i Stjernsfors för klorkalk, vilken gick under 1916 - 1917. 1918 flyttades delar av anläggningen till Skoghall där massaindustrin precis byggdes upp. Fabriken i Stjernsfors lades ned så fort anläggningarna i Skoghall hade kommit igång. 1920-talet. Konjunkturen var extremt besvärlig 1921 för den svenska kemiindustrin och 50% av arbetarna avskedades. Fabriken på Skoghall utvecklades emellertid och 1924 utökas kapaciteten med nya celler. 1929 utökas kapaciteten ytterligare och man bygger en kondenseringsanläggning för flytande klor. Flytande klor transporteras nu på järnväg. 1950-talet. Ättiksyra behövdes som råvara och en fabrik baserad på sulfitsprit från Skoghall sattes upp. Ammoniak kunde tillverkas 1955 eftersom klorproduktionen ökat tillräckligt för att vätgas skulle bli tillgänglig som råvara. 1958 byggdes den sista kvicksilvercelltypen. Fabrikens grundare Sten Kjellgren avgår med pension 1955 och under 1956 läggs inriktningen om mot färre produkter i större volymer. 1960-talet. Ättiksyratillverkningen läggs ned. Natriummonokloracetat börjar tillverkas 1964. En ny monoklorättiksyrafabrik är klar 1961. Tritillverkningen från acetylen blir omodern och 1969 byggs en ny trifabrik på licens av PPG i USA. Källa: http://www.basechemicals.akzonobel.se
Bruket startades i Flygsfors av Otto Hammargren år 1863 som en hammarsmedja. Med sämre konjunkturer för de små småländska järnbruken startades 1888 Flygsfors glasbruk. Det utarrenderades 1889 till bruksägare C.A. Svensson och fabrikör Janne Elgqvist, vilka snart köpte bruket och inom kort blev Svensson ensamägare. Svensson avled 1914, och 1919 såldes bruket för att 1920 läggas ner. Det återuppstod 1930 då ett nytt bolag under Gustav och Oskar Rosander övertog bruket och fick det på fötter. Under de första 30 åren tillverkades endast fönsterglas, men man gick senare över till belysningsglas och prydnadsglas. Produktionen har varit stor; på 1950-talet var bruket Europas största tillverkare av belysningsglas och hade ca 200 anställda. Inom konstglasproduktionen är bruket mest känt för Paul Kedelvs (1917-1990) coquilleglas, formgivet under 1950-talet. År 1965 formades Flygsforsgruppen med Gadderås och Målerås glasbruk och sammanlagt cirka 300 anställda. Bruken övertogs 1974 av Orrefors och lades ned 1979. År 1985 prövade Elving Conradsson från Bergdala glasbruk under några månader att på nytt blåsa liv i hyttan, men försöket misslyckades. 1992 återupptogs verksamhet i brukslokalerna på nytt i mycket liten skala, och i dag tillverkas flerfärgat konstglas av krossat glas. Källa: Wikipedia Orten ligger 2 km öster om Orrefors, 3 km väster om Gadderås och 16 km norr om Nybro. Den är framför allt känd för sitt glasbruk som var i drift 1888-1979. Under brukets historia framställdes bland annat fönsterglas, belysningsglas, servisglas, flerfärgat konstglas och pressglas.
Bruket startades i Flygsfors av Otto Hammargren år 1863 som en hammarsmedja. Med sämre konjunkturer för de små småländska järnbruken startades 1888 Flygsfors glasbruk. Det utarrenderades 1889 till bruksägare C.A. Svensson och fabrikör Janne Elgqvist, vilka snart köpte bruket och inom kort blev Svensson ensamägare. Svensson avled 1914, och 1919 såldes bruket för att 1920 läggas ner. Det återuppstod 1930 då ett nytt bolag under Gustav och Oskar Rosander övertog bruket och fick det på fötter. Under de första 30 åren tillverkades endast fönsterglas, men man gick senare över till belysningsglas och prydnadsglas. Produktionen har varit stor; på 1950-talet var bruket Europas största tillverkare av belysningsglas och hade ca 200 anställda. Inom konstglasproduktionen är bruket mest känt för Paul Kedelvs (1917-1990) coquilleglas, formgivet under 1950-talet. År 1965 formades Flygsforsgruppen med Gadderås och Målerås glasbruk och sammanlagt cirka 300 anställda. Bruken övertogs 1974 av Orrefors och lades ned 1979. År 1985 prövade Elving Conradsson från Bergdala glasbruk under några månader att på nytt blåsa liv i hyttan, men försöket misslyckades. 1992 återupptogs verksamhet i brukslokalerna på nytt i mycket liten skala, och i dag tillverkas flerfärgat konstglas av krossat glas. Källa Wikipedia: Orten ligger 2 km öster om Orrefors, 3 km väster om Gadderås och 16 km norr om Nybro. Den är framför allt känd för sitt glasbruk som var i drift 1888-1979. Under brukets historia framställdes bland annat fönsterglas, belysningsglas, servisglas, flerfärgat konstglas och pressglas.
Emsfors bruk är ett pappersbruk, som ligger på ön Krokö vid en fors i Emån. Det första bruket var ett handpappersbruk som startades som Skrufshult 1731 av löjtnanten Eric Rappe på södra sidan av Emån i Mönsterås socken. Det var ett av de första i Småland. 1814 anlades Emsfors handpappersbruk av köpmannafamiljen Callerström, som verkade i trakten i ungefär 170 år. Emsfors var från början även det ett enkelt handpappersbruk, men i och med industrialismen byggdes det om till maskindrift. På 1890-talet installerades sulfitkokare och sulfitbruket startades 1907. Innan sekelskiftet köpte Emsfors bruk Skrufshults pappersbruk, då revs byggnaderna och ett nytt träsliperi byggdes på samma plats. Bruket drevs sedan 1914/1915 av familjen Örn, som drev det med stor framgång. Det köptes av Klippans bruk 1965 och Södra Sveriges Skogsägares Förbund 1972, som i sin tur 1980 sålde bruket till Oskarshamns Industrilo¬kaler AB då Oskarshamns kommun gick i borgen för köpet. Beslutet att köpa och gå i borgen för bruket överklagades och Regeringsrätten fastslog att kommuner inte kan driva någon verksamhet utanför den kommunala verksamheten. Bruket var verksamt till 1989. I dag bedrivs endast en liten verksamhet på bruket i moderna lokaler, medan det gamla bruket förfaller som ett gammalt minnesmärke över industrihistorien. Efter bruket finns också ton med pappersmassa i skogen samt en förorenad fjärd, Nötöfjärden, där kemikalierna och massan dumpades. Från bruket gick en två kilometer lång industribana med spårvidden 600 mm till hamnen i Påskallavik. Banan öppnades 1920 och lades ner 1975. Källa Wikipedia.
Manbyggnaden, framsidan och ena gavelen. Uppförd av kalksten, spritputsad och avfärgad i vitt. Tak täckt med svart skiffer. Balkongen uppförd 1930 efter ritningar av arkitekten Erik Fant. Innan altanen tillkom fanns även i bottenvåningen sju axlar. Ottenby kungsgård är en herrgård i Mörbylånga kommun. Ottenbys nämns första gången i skrift år 1282. Under medeltiden omfattade Ottenby 19 gårdar och tillhörde Nydala kloster. Gårdarna drogs in av Gustav Vasa och gjordes till kungsladugård med schäferi och stuteri. Ett statligt stuteri för hästar till armén fanns 1831-1892. Även senare fortsattes stuteriverksamheten och många framgångsrika halvblodshästar föddes upp på Ottenby. Till kungsgårdens byggnader hör huvudbyggnaden med flyglar, ruiner av äldre uthusbyggnader, samt Karl X Gustafs mur, som begränsade kronans egendom mot norr och uppfördes 1654-55 för att stänga in de kungliga dovhjortarna i lunden. Huvudbyggnaden uppfördes 1804 efter ritningar av hovintendent Carl Fredrik Sundvall. Det är en vitputsad stenbyggnad med valmat tak. Flygelbyggnaderna är uppförda i kalksten under slutet av 1700-talet.Sedan 1935 är Ottenby kungsgård ett statligt byggnadsminne. Gården ägs av Statens fastighetsverk. Källa Wikipedia 2009-10-23.
Några får vid Gråborg. Ölands största fornborg, anlagd under järnåldern men i bruk ända in i historisk tid. Intill borgen finns en medeltida kapellruin och byn Borg med ett välhävdat odlingslandskap. Gråborg är Ölands största fornborg och även en av Sveriges största anläggningar i sitt slag. Liksom Ismanstorp är den belägen centralt på ön. Borgen har tidigare benämnts Backaborg men denna benämning har efter hand flyttats över till den närliggande byn Borg. Borgmuren omsluter en yta på 210 x 160 meter och ringmurens höjd varierar 4-7 meter. Murens ursprungliga höjd har uppgått till cirka 8-10 meter med en tjocklek på cirka 10 meter. I nordväst finns en port med ett medeltida valv som förstärkt med kalkbruk. Borgen har tidigare haft ytterligare två portar, en i norr och en i söder. Enligt äldre källor har den befintliga porten tidigare krönts av ett mindre torn, även den södra porten har haft ett torn. Arkeologiska fynd Borgens betydelse under medeltid har utan tvekan varit ansenlig och bekräftas delvis av det ganska omfattande lösfyndsmaterialet, där det medeltida materialet överväger. Borgens funktion har troligen förändrats från en försvarsborg i riktning mot handelsplats och kanske ett slags administrativt centrum. När borgen 1450 tillhörde Vadstena kloster skattades i salt, vilket tyder på handelsaktiviteter. Källa Länsstyrelsen i Kalmar län.
Birgitta Marnung vid gånggriften i Gillhög. Gånggriften är en megalitgrav. Megalitgravar (av grekiska mega, stor, och lithos, sten) eller storstensgravar är en serie typer som i Sverige endast anläggs under stenåldern, från c:a 3600-2900 f.Kr. Gånggriften består av stora stenblock, vilka är ställda så att de bildar en gravkammare och en tvärställd gång som leder in till kammaren. Sett uppifrån bildar kammare och gång ett "T". Gravkammaren omges ofta av en hög, som dock relativt ofta är låg och bara runt 1/3 av kammarens höjd som invändigt ofta är närmare 2 meter eller mer. Gånggrifterna ersatte dösarna och byggdes runt 3350-3200 f.Kr. varefter de användes under några sekler, men fynd har visat att man spontant eller periodvis ofta har använt gravkamrarna under senneolitikum och stenålderns slut vilket är detsamma som hällkistornas tid. Därtill har man sporadiskt gjort begravningar i högen eller i kammaren samt dess gång ända fram till järnåldern. I främst kammaren har man hittat obrända skelettdelar och en del enklare föremål från den primära perioden som sträcker sig till c:a 2900 f.Kr. samt spridda fynd från efterföljande perioder. Källa Wikipedia.
2002-01-30,AS. Cristian Wilhelm Albert von Boeckmann, eller och Chr. W. Böckmann. Det kan röra sig om samma person eller en förväxling mellan två olika personer. De har t.ex. olika födslouppgifter. För von Boeckmann står det 23/1-1823 medan det för Böckmann står20/5-1821. Men jag håller mig till de uppgifter som finns om von Boeckmann. Han hade ett antal olika ateljer i Göteborg och senare även i Stockholm. Den första ateljen startade han den 15 november 1859 enl. annons i GHT, men han var missnöjd med platsen och sökte nya lokaler och den 1 oktober 1861 öppnar han en ny på Korsgatan 10. 1864 öppnar han en i Marstrand, men dessa såldes av efter ca 1 år och tydligen så startar han ateljeer i Stockholm och driver dessa parallellt med den i Göteborg. Men det går inte så bra för honom och 1868 går han i konkurs och troligen lämnar han Sverige för det finns inga anteckningar om honom i tyska församlingens handlingar om att han avlidit. Intressant att veta kan vara att "gossen" James Bourn finns med både i Göteborg och Stockholm. Senare blev han en av de stora porträtt- fotograferna. Källa: Göteborgs Fotografer, Ateljéer och yrkesmän 1840-1910. Rundqvist Boktryckeri, Göteborg. ISBN 91-630-7742-6.
2002-01-30, AS. Cristian Wilhelm Albert von Boeckmann, eller och Chr. W. Böckmann. Det kan röra sig om samma person eller en förväxling mellan två olika personer. De har t.ex. olika födslouppgifter. För von Boeckmann står det 23/1-1823 medan det för Böckmann står20/5-1821. Men jag håller mig till de uppgifter som finns om von Boeckmann. Han hade ett antal olika ateljer i Göteborg och senare även i Stockholm. Den första ateljen startade han den 15 november 1859 enl. annons i GHT, men han var missnöjd med platsen och sökte nya lokaler och den 1 oktober 1861 öppnar han en ny på Korsgatan 10. 1864 öppnar han en i Marstrand, men dessa såldes av efter ca 1 år och tydligen så startar han ateljeer i Stockholm och driver dessa parallellt med den i Göteborg. Men det går inte så bra för honom och 1868 går han i konkurs och troligen lämnar han Sverige för det finns inga anteckningar om honom i tyska församlingens handlingar om att han avlidit. Intressant att veta kan vara att "gossen" James Bourn finns med både i Göteborg och Stockholm. Senare blev han en av de stora porträtt- fotograferna. Källa: Göteborgs Fotografer, Ateljéer och yrkesmän 1840-1910. Rundqvist Boktryckeri, Göteborg. ISBN 91-630-7742-6.
Bygget av KFJ , Kil - Fryksdalens Järnväg Entreprenörens lok "Odin" tillverkat av Jung 106/1891 Bemærkninger: Lokomotivet er leveret 27.07.1891 til Gunnerson & Hoffmann, København. Viborg - Ålestrup Banen åbnede 1893. Formentlig var kontrakten inklusive Odense Stations flytning. Banen blev udliciteret 1909 og åbnedes 1912. Hvilken Gunnerson, der var tale om, er i øjeblikket uklart. Der kan være tale om A. P. Gunnerson eller sønnen K. L. Gunnerson. I bogen om Fryksdalsbanen skrives i øvrigt A. P. Gunnersen og K. L. Gunnerson. Lokomotivet videre virksomhed i Sverige er ukendt. Det er muligt, at lokomotivet kom til Sverige allerede 1910. Hvorfra en trykprøven i 1915 i Danmark stammer fra, vides ikke. Fejlskrivning? Anlægsperioden for dobbeltsporananlægget noteret inden, vi vidste, at lokomotivet kom til Sverige? Normalt ville et lokomotiv jo være ved et arbejde i hele anlægsperioden? Måske har Gunnersen lånte lokomotivet af Hoffmann, og da det måske blev prøvet i Sverige1915, har Hoffmann bogført den svenske prøve i kedelbogen, der var blevet i Danmark, idet han regnede med, at lokomotivet kom tilbage. Niels Munch Källa: IBK Forskningsafd. v/Bent Hansen.
Porträtt av Gustaf Fröding. Gustaf Fröding, svensk skald, född 22 augusti 1860 på Alsters bruk utanför Karlstad, död 8 februari 1911 i Stockholm. Hans mor Emilia Agardh, dotter till biskop C.A. Agardh, skötte hushållet ensam sedan fadern Ferdinand Fröding 1865 insjuknat i "nervösa åkommor", något som låg i släkten. Familjen bosatte sig 1867 i Kristinehamn. Gustaf tog studentexamen i Karlstad 1880. 1881 blev han myndig och samma år dog fadern. Gustaf hade då börjat studera i Uppsala, men festade upp arvet på 17.000 kronor under två år och lyckades därefter inte återuppta sina studier. Vårterminen 1885 återupptog han studier i språk och litteratur, som visserligen inte slutfördes, men som fick honom intresserad av poeterna Shelley, Burns och Byron. Under 1885 börjande han publicera dikter i Karlstads-Tidningen. 1887 blev han anställd vid Karlstads-Tidningen, men 1889 försämrades hans psykiska hälsa. Tack vare ett nytt arv kunde han tillbringa tid vid en tysk kurort, och där sammanställde han debutsamlingen Gitarr och dragharmonika, som utkom i maj 1891. I ytterligare tre år var han anställd vid Karlstads-Tidningen men 1894 blev han sinnessjuk, möjligen schizofren. Strax före insjuknandet hade han färdigställt samligen Nya dikter. De båda samlingarna Räggler och paschaser utkom 1895 och 1897. 1896 kom Stänk och flikar. 1897 kom Nytt och gammalt och 1898 Gralstänk samt broschyrerna Om lifsmonader och Grillfängerier. 1898 togs Gustaf Fröding in på Uppsala hospital och utskrevs därifrån 1905. Från 1906 och fram till döden den 8 februari 1911 vårdades han i Stockholm med undantag av vissa friska perioder. Han skrev 1908 samlingen Reconvalescentia som utgavs 1913. 1910 utkom Efterskörd. Gustaf Fröding är begraven i Uppsala. Källa: www.skolor.lund.se
Interiör från packrummet på Kalmar Nya Tapetfabrik. Kalmar Nya Tapetfabrik hade sitt ursprung i Gränna 1867. Tillverkningen flyttades till Kalmar 1882 där en byggnad uppförts på Fabriksgatan. Mitt emot byggdes Sandbäcks Kakelugnsfabrik och dessa två fabriker gav gatan sitt namn. Det ursprungliga namnet på fabriken var J. P. Johanzon & Co, Kalmar Tapetfabrik. Johanzon fick så småningom en delägare, Carl Johansson. Rörelsen utvidgades och under 1885 köptes det in många nya moderna maskiner. 1888 såldes fabriken till John Schwartz, som efter en tid fick två nya delägare, Christian Hofverberg och Robert Biesenbach. Tre år senare sålde Schwartz sin andel till Hofverberg. Tapetfabriken ombildades 1902 till aktiebolag med namnet Kalmar Nya Tapetfabrik och Hofverberg som VD. I början på 1900-talet arbetade där ca 40 personer. Vid förra sekelskiftet producerade man årligen ca 1 200 000 tapetrullar. Fabriken ödelades vid en brand 1912 men återuppbyggdes. När Hofverberg avled 1916 blev Isak af Ekenstam ny VD. Fabriken fick ett fint renommé 1918 när den blev kunglig hovleverantör. Ernst Lindh övertog K. 1921 och senare kom sönerna Björn och Ulf att driva företaget. Fabriken flyttade 1939 till ett nybyggt industrihus vid Södra vägen, ritat av arkitekt Gösta Gerdsiö. Anläggningen byggdes till 1945 och 1960. K. utvecklades till en av Europas modernaste och som mest var ca 70 personer anställda. En del av produktionen gick på export. Man använde sig av varumärket Calma tapeter. K. drev även två affärer, en på Fabriksgatan och en kemikalieaffär i Odd Fellowhuset. År 1970 köptes K. av Tapetinvest AB och ingick så småningom i ECO Tapeter AB. Produktionen i Kalmar upphörde 1971. Sedan 1972 finns dansrestaurangen Sandra i de tidigare fabrikslokalerna. Källa:Kalmar Lexicon
Rådhuset Härnösand. År 1764 väcktes frågan om ny gymnasiebyggnad i Härnösand. Ett förslag till stenbyggnad av byggmästaren Per Hagmansson i Sundsvall omtalas 1784 men godkändes inte av Överintendentsämbetet utan remitterades till arkitekten Olof Tempelman, vars omarbetning godkändes 1785. Den viktigaste förändringen var att ett tänkt torn togs bort och den karakteristiska rotundan lades till; den kan mycket väl ha inspirerats av Gustaf III, som 1784 återvänt från sin italienska resa. Tempelmans ritningar visar en tvåvåningsbyggnad med sadeltak. Huvudfasaden har i mittaxeln en rotunda, till drygt en tredjedel av diametern indragen innanför fasadlivet och bestående av tolv släta doriska kolonner med triglyffris och en kupol, krönt av ett litet klot. Fasadpartierna på ömse sidor om pelarhallen har vardera fem fönsteraxlar med högre fönster i övervåningen. Under taklisten löper längs hela fasaden ett latinskt textband. I bottenvåningen fanns gymnasiets och trivialskolans lokaler, medan övervåningen disponerades av konsistoriet. Här finns också byggnadens största rum, festivitetssalen. Dess kateder ritades också av Tempelman och de sfinxer som flankerade katedern (nu i Härnösands bibliotek) snidades av storsnickaren Pehr Westman från Hemsön i Ångermanland. Byggnadsarbetena påbörjades 1790 och gymnasiet invigdes 20/6 1791. En jämförelse med byggnadens utseende idag visar att Tempelmans ritningar i allt väsentligt följts. Den ursprungliga färgsättningen är dock okänd. Fasaden restaurerades 1960, då den nuvarande rödaktiga färgen tillkom, och senast 1983, då den sannolikt ursprungliga blå färgen i kupolens valv togs fram. När ett nytt läroverk uppfördes 1882 såldes huset till staden och blev rådhus. Fram till 1910 var även telegrafstationen inrymd här. Bygganden inrymmer nu kommunens kansli och sessionssalar. KÄLLA: Byggnadsminnen 1978-1988 RAÄ
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.