Här har vi en fin överblick över gårdens byggnader sedda från granngården Husarves potatisland. Alla byggnader finns kvar än idag, ett pannrumshus har blivit tillagt där man ser flovedstravarna mellan flygeln och bodlängan. Flygeln har blivit moderniserad genom att man byggt på det något så man fått in vädringsluckor till loftet, vilket användes som spannmålsmagasin. Man har rivit gavelspetsens stenvägg och gjort en ny i trä i stället. Troligen innehöll flygelns bortre del ett brygghus av den kraftiga skorstensstocken att döma och den hitre delen en drängkammare. Bodlängan har en bakdörr, vilket kan betyda att det här fanns ett grishus med tillhörande grisgård utanför. På ladugården ser man hur den nya delen ännu inte hunnit bli färdigmålad och färdigputsad. I den äldre delen ser man tydligt de nyinsatta fönstren, vilka finns kvar än idag. I mitten ses portlidret och portarna längre bort går till ladan.
Från 299 kr
Lau käldu är efter Hångers källa i Lärbro Gotlands mest kända källplats. Det mycket goda vattnet har attraherat både människor och djur i långliga tider. Än idag hämtar massor av människor vatten här till mat och dryck. Bilden visar hur man fört in ett par urholkade stockar i sluttningen, i vilka vattnet rinner ner till en ho, s k haggvann. 1918 bestämde Lau kommun att Käldu skulle moderniseras och man byggde det Käldhus med vattenstråle och den bassäng som används än idag. På bilden ser vi Käldu 1907. Haggvannen finns kvar idag som ett minne, liggande intill den stig som går upp på backarna t v i bilden. Man ser också att backanten är helt kal, idag är här frodig grönska.
Masse har tagit två intressanta bilder av ladugårdens baksida. Vi ser att ladugården är rätt tagen av tidens tand och hela uthuskoplexet ersattes 1926 med en mycket stor vinkelbyggd ladugård med lada. Åldern på denna ladugård är svårbedömd, men 1800-talets första hälft kan vara rimlig. Fähusdelen är byggd i sten och laddelen sannolikt i bulteknik. Foderloftet i resvike med spåntak bör ha kommit till på 1880-talet, här håller man på och lappar spåntaket vid stegarna. Ursprungligen hade alltså ladugårdens väggar samma höjd som det ålderdomliga bulbakbygget med agtak. Om bulbakbygget är en rest av en äldre ladugård som stått på denna plats, eller om den flyttats hit är okänt. Det ser ut som om den innehållit ett fähus, den har en hoimdlucka på gaveln. Hur som helst är den äldre än ladugården i övrigt. Bilderna är inte tagna samtidigt.
Det mest intressanta är det låga bakbygget i bulteknik, byggt med hellängdsbular och med flackt tak. Hur gaveln ser ut går inte att se på bilden. Det här huset kan vara av betydande ålder och en gång utgjort ett bostadshus av sk gavelfarstutyp. Det hade i så fall ingång på gaveln till en farstu över hela husets bredd, den gaveln är vänd mot stenhuset. Bakom farstun var det egentliga bostadsrummet, delen t h om skorstenen. Huset kan ha haft flistak, på bilden ser det ut att ha papp. Fönstret är av sen 1700-talstyp. Detta eventuella gavelfarstuhus kan vara återanvänt och här nyttjat som brygghus. T h skymtar det lilla uthuset, även det troligen i bulteknik, med vad som ser ut som halmtak. Alldeles bakom står grannens Karl Johanssons (Allmodins) uthus och där bakom skymtar deras manbyggnad.
Brudparet Emilie och Jakob Larsson Fie, i andra vagnen, är med stort brudfölje på väg till vigseln i kyrkan. Strax framför de främsta hästarna står en äreport. Bilden är tagen precis i vägkorsningen vid kyrkan, växter mot kyrkogårdsmuren skymtar t v. I vägkorsningen står socknens snöplog. T h ser man hur öppet landskapet var, man kan se ända till När! Bakom träden i bildens vänstra halva är den s k Kluckarbröiu, en stor brya som bildades då man här hade lertag när kyrkan byggdes. Det vattenfyllda lertaget har sedan 1200-talet varit en stor brya, vilken dock minskades kraftigt när man fyllde ut ungefär halva bryan då Lau handelsförening byggde affärslokal på denna del av Kluckarbröiu 1916.
Vilhelm och Hans visar upp den kluvna stocken. Man klöv inte bara med yxor, utan spräckte mestadels upp stocken med träkilar, blaigare, som slogs i med nydor, stora träklubbor, vilka syns i bakgrunden. Halvorna här skulle nog klyvas en gång till för att få lagom tjocklek på trolarna. Man har tagit en rätt klen stock, vilket var det vanliga, men det innebar att man använde upp föryngringen av öns skogar, därav skogsbristen på 1800-talet. Man ser också hur vridet virket var, någonting som är mycket vanligt och gjorde det svårt att klyva för hand. Man fick ut mycket mer trolar ur varje stock när man gick över till att såga dem. Man använde alltid gran till troder, men fanns inte gran fick man ta fur. Se Nr 207.
När Gotland under 1700-talet blivit allt skogsfattigare, blev man på 1800-talet tvungna till att gå över till hägnader av sten. Hade man tillgång till sten var det inte särskilt besvärligt, men det tog mycket längre tid att lägga en stentun. Fast det fanns också en praktisk sida: hade man en åker som innehöll mycket sten som man ville bli av med, kunde man med fördel nyttiggöra den stenen i en stentun runt hela eller delar av åkern. Det blev vanligt att man baxade och plockade av det material som stod till buds och la en stentun av det, all sten skulle användas. Det här gav upphov till mycket personliga stentunar, dels beroende på hur materialet såg ut, dels på skickligheten och lusten hos den som gjorde arbetet. Här är en gråstenstun av hopplockad sten i olika storlekar hemma hos Fie Jakob Karlsson, där hans väderbitna kvarn som blev reparerad året därpå skymtar.
Riktigt hur djuren är förspända inne tröskhuset går inte att se. Det borde vara ett djur framför varje dragbom, men här ser det ut som det står tre stycken tillsammans. Det ser ut som det är en flicka som sitter på sitsen på bommen och sjasar på stutarna. Det var ofta barn- eller gubbgöra att se till att djuren drog, ansett som ett mycket tråkigt arbete. Personerna framför ladporten t h kan vara Lars Hansson, 39 år, hans fru Olivia, 36 år, och deras barn Harald, 19 år, och Elinda, 16 år. De övriga har ännu inte gått att identifiera. Alla har arbetskläder: blusar med byxor/kjolar med förkläden och vegakepsar/dukar på huvudena. Se Bild 621.
Andreas Johansson har satt sig till vila och låter sig fotograferas av en inventerare utsänd av Östergötlands museum. Egentligen är denne där för att dokumentera Johanssons hem i Skirlångsnäs, men blir måhända fängslad av mannens berättelser. Född i ett torparhem i Rumskulla hade Andreas kommit till Svinhult för arbete 1910. Från 1914 var hans hem Åstugan i Norra Vi. Snart hade även pigan Elsa Albertina Svensson flyttat in med en oäkta dotter och under några följande år nedkom hon med ytterligare tre oäkta barn. Hur Andreas fann sig i detta är oklart men situationen fortfor tills pigan dog 1933 och barnen rimligtvis flyttades. Nu har tiden nått år 1959 och Andreas är sedan en tid boende i Tidersrum.
Interiör av Hycklinge kyrka. Altartavlan av Pehr Hörberg målades 1794 och anses vara ett av hans allra förnämsta verk. Predikstolen är äldre än nuvarande kyrka och var således uppsatt i den gamla, medeltida helgedomen som revs 1778. Bilden visar hur kyrkan tog sig ut efter 1885 års grundliga renovering. Bland annat utbyttes de gamla blyinfattade fönstren och ersattes med de nuvarande. Vad som inte tydligt framgår av bilden ommålades hela kyrkan invändigt, en mindre lyckad åtgärd enligt sagesmän, likväl som man insatte, enligt desamma, den rykande och mindre effektiva kamin som skymtar i bildens högerkant. Någon värme torde den väl ändå åstadkommit, i alla fall i högre grad än tidigare då kyrkans enda värmeanordning bestod av en öppen spisel i sakristian.
Med extern hjälp har detta tidigare icke lokaliserade landskap klarlagts. Överraskande måste man säga när det visar sig vara Djurgårdsvägen i Linköping, sedd från nuvarande Stolplyckan med blicken vänd söderut. Djurgårdsvägen kom senare att bli Djurgårdsgatan och som bekant kantas med hus. Redan vid fototillfället 1903 hade nämnda Stolplyckan börjat anläggas från norr. I bildens nederkant kan man ana ett staket som visar hur långt bebyggelsen nått vid tiden. Staketet gick utmed den senare igenlagda Magistratsgatan och i huset hitom hade fotograf Didrik von Essen sin bostad, vilket förklarar motivet. I bildens mellangrund har man precis lagt grunden till vad som ska bli fastigheten Karlberg nr 14. Där vägen lämnar oss i fonden skymtar ekonomibyggnader till gården Hagalund och till höger ses bostadshuset med flygel till Haga, även benämnt som Lövhagen. Bostaden revs så sent som 1983 medan flygelbyggnaden i skrivande stund ännu består.
Statens Järnvägar, SJ Detta fotografi har särskilt framställts efter ett gammalt vykort genom förmedling av Jularbo fotografister anstalt, innehavare HJ.Eriksson som skänkt det till historiken över Jularbo station. Omstånde foto, som efter stora ansträngningar av f.d. stins Dubois letades fram ur gammla gömmor, härstammar från år 1904 den 23n mars. Var god lägg märke till dom blommande prydnadsbuskarna, vilka sålunda förtäljer om den ridiga våren det året. Interessnt är den dåtida infartssignalen med dess plsering mittför stationshuset. Till höger om infartssignalen står Stins Dubois samt intill honom,tillsammans med sin lilla son, står stfru Lilja.Sonen Rickard är numera förste kontorist på Biljettexpeditionen vid Stockholms central. Fotogenlycktan på stationshusets vägg talar om hur belysningsförhållanden på den tiden voro ordnade efter de dåtida resursern som stodo till buds.Det gamla förmäma stationshuset är alltjämt då detta skrivs i bruk.Dess stillsamma och behagliga" fick-tack" skänker mig både ro och arbetsglädje.Karl Bergman.( Tillhör Jularbo Stations historia.)
Vykort skickat till Kristina Andersson, född 1865 i Böda, syster till N J Andersson, när hon bodde i USA. Det är skrivet av Edvard Nilsson i Böda. Edvard har skrivit till Kristina runt motivet på framsidan: "Torp den 10/8 1903. Jag fick ditt bref nu. Tack för ditt bref af d 28/7 jag skall besvara det när jag kommer dit som brefvet innehåller ty jag skref i går och will ej öppna det nu. Ty 20 ören är pengar det vet du väl. Postbudet går i morgon så därför sänder jag detta meddelande 2 dufvor mår bra. Eller hur tycker du! Många varma hälsningar medföljer från mig till dig. Skrif snart bedes. E Nilson" Motivet på framsidan föreställer två svanar i en sjö.
Reproduktion av flygblad: propaganda, från finska sidan till Röda Armé-soldater under finska vinterkriget 1939-1940. Kollage av foton och text. Text i översättning: Bildens vänstra sida: Finländarna betalar dig generöst för de vapen du tar med dig: För en revolver 100 rubel för ett gevär 150 rubel för en snabbskjutande revolver 400 rubel för ett maskingevär 1500 rubel för en stridsvagn 10 000 rubel För ett intakt flygplan betalas 10 000 dollar och dessutom en utlandsresa till valfritt land. Ner med kriget! Ge upp och avsluta det. Gå över till oss. Vi välkomnar dig. Bildens högra sida: Politrukerna och de röda befälhavarna jagar in dig i den kalla dödens famn. Vi ger dig råd om hur du kan rädda dig. Förgör politrukerna och de röda befälhavarna. På så sätt har tusentals av dina kamrater undgått döden. Från Svenska frivilligkåren i Finland, F 19.
Bilden visar nedtagning av värmepannan till panncentralen år 1953. Pannorna var fyra till antalet och vägde omkring 2 ton per styck. Dessa rullades på järnrör fram till nedtagningsplatsen och arbetet utfördes som övningsobjekt av en militärlastbil. När pannan hade placerats över det urspårade hålet i betong-bjälklag, brast det extra sidostödet på lastbilen med påföljd att lastbilen välte och pannan åkte ned i hålet.Tur i oturen var att kranarmen räckte över hålet och stoppade mot betongvalvet på andra sidan och pannan kunde firas ned. Hade kranarmen ej tagit i betongkanten hade lastbilen vält över och pannan blivit sönderslagen mot betonggolvet, höjdskillnaden var 6,5 meter och en svår olycka kunde blivit följden, då det var många arbetare som var intresserade att se hur det gick till. Arbetet utfördes av underentrenör (rörfirman), som hyrt lastbilen för nedtagning av pannorna. Bilderna är tagna från andra vånings bjälklag, där övriga arbetare följde händelserna. Panncentralen va
Detta klassiska visitkortalbum av mindre format är inbunden i präglad läder med messinglås. De tjocka kartongsidorna med guldkant har fickor för att skjuta in ett visitkort per sida, den dekorativa tryckta ramen är enkelt utformat. Albumet är ett tidigt exemplar ur engelsk eller amerikansk produktion med fotografier från 1860-talet. På första sida finns en påskrift på engelska - "The Photografic Album". Eftersom bilderna på de första sidorna visar medlemmar av familjen Ridderhjerta härstammar albumet förmodligen från denna familj som på den tiden var bosatt på Saint Barthélemy. Hur den kom till ägo av Kurt Nissen som skänkte den till Museet är inte dokumenterat. Dock var hans släkting Rudolf Nissen sjöofficer på fregatten Vanadis som hämtade hem öns invånare till Sverige år 1878.
Johan Alfred Nilsson/Göth föddes 1869 i backstugan Enekullen, i Karryds by i Sjösås socken. Efter konfirmation blev det drängplatser och ett par år vid Klafreströms järnbruk, innan han i 20-årsåldern blev skogsarbetare i Lappland. Här upptäckte han hur mycket hembygden betydde för honom, och han började sitt skrivande. Rallarlivet prövade han också på, tills han 1892 åkte hem och blev rotesoldat för Harshults rote fram till 1904. Samtidigt antog han soldatnamnet Göth. Både rallare- och soldatlivet lämnade stoff till flera av hans böcker. Soldattorpet hyrde han ut och i stället tog han tillfälliga arbeten mellan regementsmötena. 1899 flyttade han till Braås nya stationsområde, gifte sig och blev sågverksarbetare. 1930 kunde Göth flytta in i sitt nya hem i Braås, och nu blev han författare på heltid. Förutom ytterligare ett antal böcker, teaterpjäser, en diktsamling och tidningsartiklar lämnade Göth c:a 140 faktaanteckningar till Nordiska museet och skickade många bidrag till Folklivsarkivet i Uppsala, Samfundet för Hembygdsvård med flera.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.