Född i Linköping 1849 av föräldrar som kort dessförinnan inflyttat från Gävle respektive Göteborg, växte Robert Johansson upp i ett gudfruktigt hem vid Nygatans nedre ände. I sin 10-årsålder flyttade familjen till Vallerstad för faderns tillträde som församlingens kyrkoherde, en tjänst han skulle inneha till sin död 1871. Efter den händelsen flyttade änkan och de nu fyra barnen till Uppsala. Väl där och i ålder lämpade sig teologiska studier för Robert och han avlade sin första examen 1878. Han prästvigdes året därpå och erbjöds efter en tid plats som komminister i S:t Olai församling i Norrköping. Foto omkring 1875.
Från 299 kr
Boningshuset till Bondorlunda Mellangård väcker i förstone inga andra tankar än vad äldre landsbygdshus i allmänhet plägar göra. Huset skulle oavsett komma i fokus och kunna kallas för "torpet som födde en bästsäljare". Här menas Ica-förlagets klassiker "Så vårdas torp och gårdar" och som blivit en riktig bästsäljare, rent av kallats byggnadsvårdarens bibel. Upprinnelsen står att finna i konstvetarna med mera Axel Unnerbäck och Göran Söderströms förvärv av fastigheten 1967. Då verkligt nedgånget men genom herrarnas varliga upprustning bildade arbetet fond för bokens tips och råd. Här dokumenterat en tid före dess, 1953.
Nils Friedleiffer i Linköpingsfotografen Svante Rydholms ateljé något av 1860-talets första år. I stunden var Friedleiffer endast några å 30 år fyllda och till synes märkt av den ohälsa som finns omnämnd kring hans person. Ändå skulle han få ett relativt långt liv och hinna möta det nya seklet. Född i Linköping som son till garvaremästaren tillika namne Nils Friedleiffer. Sonens sviktande hälsa sägs omintetgjort ett övertagande av rörelsen, som istället kom att övergå till den i staden välbekanta garvaresläkten Lindhe. Som en ersättning för Friedleiffers oförmågor kom hans eftermäla röra hans omfattande välgörenhet, för egen del alltid i tysthet.
Vykort, "Midsommarfest å Påskberget." Dansen går runt midsommarstången. I förgrunden sitter några på en bänk och tittar på. Midsommarfirandet var höjdpunkten på året bland festligheterna på Gamla Påskberget, då tusentals människor ur alla samhällsklasser deltog. Planteringssällskapet Småfoglarnes vänner arrangerade festen mot en billig entré (25 öre 1905) och det kunde bjudas på kanonsalut, dans och musik, uppsläppning av jätteballonger, gungor, komiker, sportövningar med prisutdelningar, lotterier och givetvis förfriskningar av olika slag. Man gick i festtåg ut till berget från torget kl 16. Just 1910 skulle en fem man stark orkester spela till kl 9 på kvällen.
I makarna Carl Abraham Ekeman och Anna Sofia Salanders långa rad av döttrar föddes sonen Carl 1848 på föräldrarnas gods Odensfors i Vreta kloster. Porträttet har lämnat oss odaterat men kan uppskattas till hans övre tonårstid, och då ännu boende i föräldrahemmet med skolgång i Linköping. Senare i livet skulle han komma att försörja sig som arrendator respektive inspektor på Blekhem och Boda under Blekhem i Törnsfall och Hallingeberg socknar. Än senare, från 1889, kom han att innehade Hässlebytorp i Rogslösa till sin död 1923. Carl Ekeman levde som ogift men antog 1903 den nioåriga Sigrid Kristina Elisabet Bergqvist till fosterdotter.
I en lätt morsk pose lät August Ekdahl denna dag spara ett minne från sin ungdomstid. Möjligtvis rörde det sig om hans studier i Vadstena eller senare Linköping. Han var annars född i Slaka söder om Linköping under en period fadern var i tjänst som trädgårdsmästare vid godset Lambohov. År 1859 flyttade familjen till just Vadstena och från 1864 var Ekdahl i studier i Linköping. Med tiden skulle Stockholm bli hans hemort och där som musikdirektör. En källa uppger den väl beskrivande titeln hovbalsmusikdirektör. Fototiden uppskattas till 1860-talets första hälft.
Sigfrid Hindström köpte denna tomt på Södergatan 59, 1927, troligen sattes kakelugnen upp 1928. Sigfrid köpte kakelugnsformarna till denna ugn i Laholm. Han renoverade dessa formarna. De var oftast i gips. Han gjorde några kakelugnar med dessa formar, sedan förstörde han dem. De hade mönster av snäckor. Kakelugnen på fotot är svartglaserad, skulle varit ett skift högre men det fick inte plats. Barnet i nischen vet man ej vem det är. Sigfrid Hindström hade kakelugnsmakeriet vid hörnset Sandgatan/Nygatan, men var även anställd av Falkenbergs stad som hälsovårdsinspektör och uppsyningsman för laxfisket.
Jacob Brusén som var född och uppvuxen i Rinna skulle som teolog och efter sedvanligt trevande i yrkeslivet komma åter till hembygden. Efter sin examen vid Uppsala hade han i förstone erbjudits tjänst inom kyrkan som pastorsadjunkt i Kättilstad och därefter följde en tid som vice pastor i Väderstad. Då hade komministerbostället i Rinna stått tomt en tid och både bostaden och tjänsten blev Bruséns sommaren 1884. Samma år hade han gift sig med Alma Lindroth och senare i livet kom han att gifta om sig med Edla Lindroth. Deras eventuella släktskap har inte utretts för denna uppgift. Jacob Brusén avled i Linköping 1935. Fototillfället kan uppskattas till 1880-talets första hälft.
Biskopsdottern Hedvig Bring valde likt många av tidens högreståndkvinnor att framleva sitt liv som ogift. Valet var för all del inte alltid ett uttryck av handlingsfrihet, hur det var för Hedvigs del lämnar vi därhän. Som ogift skulle det oavsett dröja tills hon erhöll något som kan betecknas som ett eget hushåll. Efter fadern död sammanbodde hon en längre tid med sin mor i Stockholm och därefter i broderns hushåll i Växjö. Från dryga 50 år fyllda hyrde hon egen bostad i Växjö och sommaren 1921 återvände hon till födelsestaden Lund. Här porträtterad omkring 1895.
Fröken Matilda De la Gardie med omisskännliga drag av fadern, landshövding Robert De la Gardie. Porträttet är daterat 1870 och visar henne i tidstypisk håruppsättning för en ung kvinna och en dräkt i tidens mode. Som äldsta dotter till landshövdingen och likaledes adliga modern Matilda von Kraemer torde hon nu i 18-årsåldern börjat visa sig på den yppersta äktenskapsmarknaden. Där skulle hon dock inte låta sig väljas, utan förblev ogift livet igenom. Till Linköping hade familjen kommit år 1867 i samband med utnämningen och staden blev deras hem till 1901 då flytten gick till Stockholm.
Det som skulle komma att bli kvarteret Detektiven i Linköping var i äldre tid delad i fyra tomter, Tannefors kvarter 68-71. Tomterna lades ut efter tillkomsten av Drottninggatan vid mitten av 1800-talet. Tidigt nyttjades tomt 68 mot Sankt Larsgatan, där stadens då nya flickskola uppfördes. Övriga tomter österut bebyggdes efterhand med relativt ordinära huskroppar. År 1863 stod tomt 70 bebodd med bildens hus. Som första ägare finner vi fånggevaldigern Gustaf Peterson med familj. Hans yrkestitel är rimligtvis inte självklar för dagens läsare men kan enkelt förklaras som fångvaktare med särskilt ansvar för fångtransporter. Foto 1965.
Vad som identifierats som gossen Bror Sandersson i 10-årsåldern. Möjligtvis porträtterad av sin äldre och fotointresserade bror Gideon. Inte heller är platsen med säkerhet bestämd, vilket kan sakna betydelse, men familjens hem vid Djurgårdsgatan 19 är ett rimligt antagande. Gossens far drev den framgångsrika firman Alfr. Sanderssons Linjeringsmaskinfabrik och från år 1904 var företaget förlagt till den nämnda adressen. I förstone bodde familjen i gårdens ännu bevarade lusthus, men under 1909 skulle det gulputsade och likaså bevarade huset utmed gatan stå färdigt. Bror kom vidare att ta över företaget i kompanjonskap med sina bröder. Foto omkring 1905.
De vindlande gatustråken invid Stora teatern i Linköping möter metodiska svårigheter vid studier och beskrivning. Utlagda förts efter teaterns färdigställan 1903 men i förstone bortglömda(!) av stadens namnberedning. År 1913 bestämdes dock namnen Teatergatan och Artistgatan. Redan innan -och långt därefter- benämndes emellertid huvudstråket Kapellgatan och backar vi än längre i tid var en förlängning av Apotekaregatan på förslag, vilket skulle inbegripa det raka vägsnittet från Kungsgatan. Bildens fastighet kan därför sägas burit tre adresser i Apotekaregatan 24, Kapellgatan 4 och rådande Teatergatan 3.
En liten gosse tittar förundrat mot den sannolikt välklädde fotografen och hans otympliga kamerautrustning. Den pensionerade generalmajoren Fritz Lovén dokumenterade flitigt sin hemstad Linköping och rimligtvis visste han vad pojken levde i ovetskap om, att miljön i hans kvarter inte var för evig. De gamla trähusen skulle i själva verket rivas kort efter mötet för att ge plats för det så kallade Borgarhemmet med fasader utmed Apotekaregatan och Nygatan. Den gamla gårdens gatuhus mot Nygatan ses i husradens bortre ände. Det höga fasaden som anas i fonden motsvarar dagens Nygatan 39. Foto omkring 1910.
En jättelik kö ringlade dagarna före jul 1954 ut från Stora torget 10 och ut på torget. Det var medlemmarna i Linköpings stads erkända sjukkassa som köade för att få ut sina tillgodohavanden. Många trodde att deras tillgodohavanden skulle gå förlorade vid årsskiftet när den allmänna sjukförsäkringen infördes. Sjukkassans namn förklarades från den 39 juni 1933 och var den enda stadsbidragsberättigande sjukkassan i Linköping. Bidrag. Ersättning. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Ågatan 37 och Klostergatan 23 i Linköping bildade i äldre tiden en fastighet. I ett lagt förslag att räta Ågatan skulle den tilltänkta sträckningen passerat genom tomten men av detta blev intet. Detta och inte minst den senare tiders rivningar i området har återkommande hotat husen in i vår egen tid. Den bortre längan revs mycket riktigt kort efter bildens tillkomst 1987 men den främre huskroppen räddades efter en infekterad tvist mellan kommunen och en då aktuell exploatör. Nedgånget och efter en brand återstod inte mycket av huset men efter återuppbyggnaden har fastigheten skänkt glädje som restaurang och är för Linköpingsborna väl bekant som Gula huset.
Per Olsson använde den gamla ladugårdens framvägg vid nybygget, men gjorde en ny bakvägg iom att den nya ladugården skulle få en större bredd. Dessutom byggdes ett foderloft i sten. Här har man provisoriskt fogat ihop den nya och gamla delen i väntan på att bygga vidare. Det kom dock att ta tid, inte förrän omkring 1950-talets mitt fullföljdes det planerade ladugårdsbygget. Den gamla ladugårdsdelen innehöll ett fähus med hoimd och på gaveln troligen ett lamm- eller grishus. T h står ett enkelt dass.
Stutarna står tålmodigt och väntar medan Hallsarve Hans Karlsson, 49 år, står på lasset och tar emot skuporna av sonen Arvid, 16 år. Langstigvagnen är som namnet anger en längre vagn än skvackvagnen. Den runda stocken, langviten eller langguten, som håller ihop vagnens främre och bakre del är här särskilt lång. Som flak hade man lösa bräder. Eftersom ett råglass är lätt, kunde man för detta ändamål sätta ihop en lång vagn, till skillnad mot tex gödsel. I skuggan av vagnen ligger en hund, det skulle kunna vara en gotlandsstövare. Bilden är tagen på åkrarna i det öppna landskapet sydost om gårdarna.
Här står alla slåtterkarlar och blivande sådana uppställda för gruppfoto. Att slå med lie var ett typiskt mansjobb och något som pojkarna fick träna tidigt på. Att vara en god slåtterkarl hade hög status. Och det var mycket som skulle slås. Allt vinterfoder som man tog ur änget, myrmarker mm innan man började odla hö på åkrarna slogs med lie. All säd skars med lie (säd slog man inte, man skar den, kommer sig av att före lien skar man säden med en kraftigt böjd kniv kallad skära). På bilden ser det ut som änget redan är slaget, gräset är lågt. Tranänget finns inte kvar, det låg mellan sågen och myrvägen.
Fie Oskar Larsson slog på stort och byggde en mycket stor och modern ladugård 1916. Här har man staplat upp väggarna och lagt i bjälklaget, samt alla karmar och hammarband. Man kan förvåna sig över de klena byggnadsställningarna, de skulle ju tåla rätt mycket tyngder när stenen lades upp på bomlaget inför väggbygget. Bomlagets bommar byggde man in i väggarna, vilket gjorde ställningen stadig. När ställningen togs bort, högg man av bommarna. Den hitre delen med dubbla portar skall troligen bli lada, medan den vinklade skall bli fähus. En stump av den gamla ladugården står ännu kvar för att hysa djuren under byggtiden.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.