Rebit AB, Ockelbo, november 1945. 1945 grundades företaget AB Hårdmetallverktyg. Verksamhetens inriktning var tillverkning av skärande verktyg såsom svarvstål och fräsar. Bergborrar samt verktyg med hårdmetall för att bearbeta sten ingick också i sortimentet. Företagets namn var länge AB Hårdmetallverktyg, men när företaget expanderade och började att exportera behövdes ett mer slagkraftigt namn. År 1977 valde man namnet Rebit som kommer ifrån en reklam-slogan som Söderfors Bruks AB hade för en hårdmetallsort. Den hette ”Rekord biter” och namnet Rebit skapades. Rebit finns idag kvar som ett produktnamn för stenverktygen med hårdmetall När ägarna blev till åren valde de att sälja sitt företag till Fagersta AB. Idag är företaget en del av Atlas Copco Secoroc AB och huvudkontoret är placerat i Fagersta. I Ockelbo finns fortfarande en produktionsenhet som tillverkar bergborrar samt konstänger för dimensionsstenindustrin.
Från 299 kr
Kylrum. 20 mars 1945. Bergströms Pälsvaruaffär AB. En av de äldsta inom sin bransch i staden, grundades år 1881 av körsnär August Pettersson. Affären var belägen vid Salutorget, övertogs år 1822 av F. A. Rackwitz, vilken innehade den till år 1922, då den övertogs av körsnär B Bergström. Denne lät år 1928 ombilda firman till AB och han blev själv dess verkställande direktör. År 1934 flyttade firman till nya moderna lokaler vid Drottninggatan 26, där den förfogade över ändamålsenliga och trivsamma försäljningslokal, provrum och skrädderilokal. Ett modernt kylrum tillbyggdes år 1937, vilket var det första i sitt slag i Gävle och där skinn och pälsar förvaras samt mottagas för sommarförvaring.På firmans verkstäder utföras alla slags arbeten inom pälsvarubranschen såsom pälsar, pälskappor, capes, skinnmössor, moderna skinnkragar etc. och man har alltid hållit sig à jour med de växlande modenyheterna från utlandet. Modenyheter försäljas även från såväl Paris som Wien, London och Berlin. Firmans skinnsortiment är mycket rikhaltigt och av bästa kvalitet.
Kungsgatan före stadsbranden 1863, bilden tagen mot söder. Det vita huset till höger är det då ca hundraåriga Bruniuska huset, uppfört på 1760-talet. Släkten Brunius stammade från en dansk köpman Brune, varifrån en släktgren kom till Varberg på Karl XII:s tid. Till Bruniuska huset hörde ett lusthus med omgivande plantering. Efter branden lades ett tak på gårdens återstående grundmurar. Byggnaden kom sedan att kallas "Augusts källare". Där uppfördes Varbergs stadshus 1902 som idag inrymmer Stadshotellet. Trähuset på högra sidan kallades Liedbergska huset eftersom tomten sedan 1700-talets senare del ägdes av den i staden framstående kommersrådet och riddaren Petter Gerhard Liedberg. Han var så förmögen att när konung Gustav IV Adolf 1794 på sin eriksgata genom Halland och togs emot hemma hos familjen Liedberg gick kungen med på att äta på Liedbergs silverservis då den var av så hög kvalitet och hade ett högst betydande värde. I vanliga fall användes alltid kungens egen silverservis.
Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Byggnad uppförd av Nilsson 1912 där Kungs- och Lasarettsgatorna möter Södra vägen (Kungsgatan 38). Arkitekt var Gottfrid Ljunggren och beställare var kronofogde Emil Willner (f 1868-10-12 i Malmö Caroli) som 1910 anlände med familjen till Varberg från Kristianstad. Där hade han gift sig med makan Blenda Elfrida Alfhild Nilsson (f 1870-05-25 i Skurup) och fått tre barn: Nils Torsten Jakob f 1899-11-22; Laura Ingegärd Elisabeth f 1902-06-13; Hans Arvid Sigfrid f 1904-06-03. De bodde troligen först i Kopparslagaren 6 (tomt 236) och sedan i Djurläkaren 3 vid Eskils park (tomt 383) innan Willners villa stod klar. Familjen lämnade villan och Varberg i december 1917 då de flyttade vidare till Växjö. Här låg senare Restaurang Gillet. Tomten hägnas med ett moderna trådstängsel i smidda ramar; vitmålade åt Lasarettsgatan, omålade åt Södra Vägen. Till vänster om grinden står två skyfflar.
"Gånggriften börjar framträda", antecknat vid utgrävningen 1926. Gånggriften i Tolarp, Snöstorp som ligger nära Fylleån och är en av Hallands största och bäst bevarade gånggrifter. Gången är 4,5 meter lång och själva gravkammaren mäter 3 x 7 meter. Ursprungligen var den dold under en hög. Gravtypen användes under yngre stenåldern och användes för att begrava flera människor, i vissa över 30 personer. Denna gånggrift har hänförts till stridsyxekulturen, bedöms vara omkring 5000 år gammal och fynd i samband med utgrävningen 1926 tolkas som att ceremonier hållits i samband med gravsättningarna. Fil dr Folke Hansen från Lund och kyrkoherde/arkeolog Viktor Ewald var de som utförde utgrävningarna både här och i Lugnarohögen i Hasslöv samma år. Troligen är fotot taget av någon tidningsfotograf då spaltbredden anges på fotografiets baksida. (Se även F8956, F8961, F8964)
Fornminne. Fotograferna Sten och Görel Mohlin (Dagåhs) vid Asmunds källa i närheten av Sibbarps by. Källans namn härstammar från första hälften av 1000-talet då enligt traditionen den tredje Skarabiskopen Asmund/Osmund sägs ha döpt de första kristna i trakten här. Osmund lär ha varit engelsman med nordiskt påbrå och blev på Olof Skötkonungs bekostnad omkring år 1020 sänd till Bremen för att undervisas i kristendomen. Därifrån återkommen blev han först biskop i Skara och utnämndes senare av kung Edmund Gamle till ärkebiskop över hela Göta rike. Både före och efter Osmund användes källan som en offerkälla. Men här var också en samlingsplats för bygdens folk, särskilt på midsommaraftnarna då man offrade och festade. Vägen från kusten mot inlandet och till Asmunds källa var förr en riksväg som gick mot Gödeby och förenade sig längre fram med Ätrastigen. Vid källan stod förr en offerstock, omnämnd i kyrkoböckerna på 1600-talet, och de gåvor man då fick in där skulle användas till Sibbarp kyrkas prydnad.
Flygbild över området kring Femsjö kyrka, vilken ses centralt i bild till vänster. Till höger om den ligger folkskolan och småskolan (den mindre byggnaden). Upptill ses sjön Södra Färgen. Vägen från skolorna går rakt ned till prästgården, där den store vetenskapsmannen inom mykologi, Elias Fries, växte upp. Idag inryms ett museum till hans ära i den lilla byggnaden som skymtar precis ovanför prästgårdstaket. Nederst i bild ligger Dullagård. Elias M. Fries levde 1794-1878 och räknas näst efter Linné som den främste inom botaniken i vårt land. Hans fokus var svampar och "Systema Mycologicum- svampsystemet" av Fries blev normgivande gällande svamparnas namngivning. Elisas Fries var professor i Uppsala och ledamot av Svenska Akademien 1847–1878 (stol 14) samt rector magnificus för Uppsala universitet 1839 samt 1853–1854. Han arbetade för att få folk att börja äta svamp och skrev 1836 den första svenska boken om matsvampar.
Nätra kyrka, interiör. Byggmästare Simon Geting. Vitputsad stenkyrka med torn. Nyklassicistisk stil. Inredning i början av 1800-talet. Altarväggen utformades 1847-48 av Olof Hofrén. Predikstol från 1814. Vid kyrkans första större reparation, som ägde rum redan 1847-1848 under ledning av Lars David Geting, fick altarväggen den utformning som den fortfarande har, komponerad och utförd av Olof Hofrén i samarbete med Gustav Mauritz Kjellström. Korväggen indelas i fält åtskilda av tunna lisener som utgår från en bröstpanel. Bakom och över altaruppsatsen, som består av två släta halvkolonetter som bär upp ett entablement, målades dels illusoriska draperier, dels en perspektivisk kolonngång med kassetterat tunnvalv målat grått i grått. Över dörrarna på var sida om altarpartiet utförde Kjellström dekorativa målade reliefer i antikiserande stil. Till vänster skildras Jesus och barnen och till höger äktenskapsbryterskan inför Jesus. Ytterst på var sida rundlar med änglahuvuden.
Vykort, "Tylösands Restaurang." Kvinnor och barn är på väg uppför trapporna till byggnaden på berget. Naturstenspartierna i husgrunden uttrycker den tidens tankar inom arkitekturen att byggnaden ska verka sprungen ur sin miljö. Gäster sitter på verandan och ses även i ett upphissat fönster. Nedanför står trädgårdsmöbler. Det var hovfotograf Johan Hallberg som 1915 lät uppföra denna restaurang med matsal, serveringsverandor och tio gästrum. Badliv vid havet hade då de senaste decennierna skjutit fart, inte minst i Skånska Mölle på andra sidan Hallandsåsen. Hallberg såg, tillsammans med några kompanjoner, potential för badtursism även på Halmstads fina stränder. Valet föll på området väster om Tylöudden: Tylösand. Området däromkring var då ett stort flygsandsfält utan vare sig växtlighet eller bebyggelse. Inga vägar ledde dit, så turisterna fick färdas med båt till stranden och Hallbergs restaurang. Satsningen blev precis den framgång Hallberg hade hoppats på, trots att det dröjde till 1929 innan en väg anlades till Tylösand.
Grimskär. På 1560-talet anlades på Grimskär en skans, vilken i 1611 års krig under överste Lars Bubbs befäl verksamt hindrade danska flottans rörelser. Skansen byggdes om 1622-23 och förstärktes ytterligare år 1688 samt ingick sedermera som en viktig del i de storartade förslag till Kalmars befästande, som uppgjordes under senare hälften av 1700-talet. På holmen byggdes 1837 en fyr. Fyren byggdes om och förbättrades 1865 och 1879 till en kombinerad fyr och lotsutkik. 1931 lades lotsverksamheten ner och 1940 ersattes fyren av en ny fyr i Kalmarsund. Ett år senare revs det gamla fyrtornet. 1943 anlades en underjordisk minstation under skansen. Stationen hade 11 mans besättning som samsades på 50 m². Minorna var utlagda i Kalmarsund och färjan mellan Kalmar och Färjestaden passerade dagligen, besättningen ovetandes om denna minering, tills den sista färjan avgick den 30 september 1972, samma dag som Ölandsbron invigdes. Bernt Ohlson var chef för minstationen mellan 1965 och 1985. Minstationen avvecklades 1988. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia).
Grimskär. På 1560-talet anlades på Grimskär en skans, vilken i 1611 års krig under överste Lars Gubbs befäl verksamt hindrade danska flottans rörelser. Skansen byggdes om 1622-23 och förstärktes ytterligare år 1688 samt ingick sedermera som en viktig del i de storartade förslag till Kalmars befästande, som uppgjordes under senare hälften av 1700-talet. På holmen byggdes 1837 en fyr. Fyren byggdes om och förbättrades 1865 och 1879 till en kombinerad fyr och lotsutkik. 1931 lades lotsverksamheten ner och 1940 ersattes fyren av en ny fyr i Kalmarsund. Ett år senare revs det gamla fyrtornet. 1943 anlades en underjordisk minstation under skansen. Stationen hade 11 mans besättning som samsades på 50 m². Minorna var utlagda i Kalmarsund och färjan mellan Kalmar och Färjestaden passerade dagligen, besättningen ovetandes om denna minering, tills den sista färjan avgick den 30 september 1972, samma dag som Ölandsbron invigdes. Bernt Ohlson var chef för minstationen mellan 1965 och 1985. Minstationen avvecklades 1988. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia).
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.