Porträtt av fröken Ulrika (Ulla) von Strussenfeldt. Dotter till kammarherren och löjtnanten Mikael von Strussenfelt och Fredrika Beata, född Lindencrona. Modern avled dessvärre i barnsängsfeber 1803. Av det skälet kom hon att växa upp hos sina morföräldrar på Hovgården i Hov socken. Familjen flyttade 1831 till Gränna, där Ulla vidare blev innehavare av en privatskola. Från 1840-talet kom hon även att blomma ut som författare. Snart nog Sveriges mest produktiva, främst bekant genom sina historiska romaner. Vid sidan av bokproduktion skrev hon många inlägg i ett flertal tidskrifter och tidningar, särskilt Östgöta Correspondenten, men även för Jönköpingsbladet, Aftonbladet och Ny illustrerad tidning. Allt hennes skrivande utkom under pseudonym, och den hon begagnade oftast var Pilgrimen. Ett par andra vanligt förekommande var Philaletes och M.B. Hon avled i Stockholm som ogift 1873.
Från 299 kr
Porträtt av stadsarkitekt Edvard von Rothstein. Född 1821 vid Erikssund i Sankt Pers socken, Sigtuna som son till konsul Gustaf von Rothstein och Anna Christina von Rothstein, född Thollander. Vidare gift med Christina Elisabeth von Knorring, född 1837 i Asby socken i Östergötland. Han genomgick studier i Hamburg och vid byggnadsakademin i Berlin 1843-1848. Efter studierna blev han extra ordinarie arkitekt vid Överintendentsämbetet i Stockholm. Han var anställd som arbetschef för Stockholms stads vattenbyggnader 1849-1875 varvid han uppgjorde ritningar och förslag till Karlsbergskanalen, kajerna på Blasieholmen, Strandvägen, Vasabron och Veterinärinstitutet. von Rothstein var även lärare vid Konstakademin inom byggnadslära en tid och 1871 blev han professor inom arkitektur. Genom sitt testamente gjorde han en donation till Serafimerlasarettet där en minnestavla om honom finns och instiftade samtidigt von Rothsteinska stipendiet för arkitekturstuderande. Edvard von Rothstein dog den 29 november 1890 i Stockholm. Anm: De biografiska uppgifterna på arkets baksida är delvis felaktiga. Avser möjligtvis Fredrik Edvard Rothstein, född i Börrum 1822.
Porträtt av redaktören, författaren och riksdagspolitikern Carl Fredrik Ridderstad. Född 1807 vid Riddersholms herrgård på Rådsmansö i Norrtälje kommun och son till Carl Fredrik Ridderstad och Märta Charlotta Hedvig Wallenstråle. Främst ihågkommen som medutgivare av Östgöta Correspondenten i Linköping jämte tidningens grundare Henrik Bernhard Palmær. Han övertog positionen som ensam redaktör för tidningen 1842 och var fortsatt verksam till 1886. Ridderstad var även ledamot av riksdagens andra kammare under en tid. Som romanförfattare vann Ridderstad mycket popularitet med kända verk såsom Svarta handen (1847) med Axel von Fersen som hjälte och Drabanten (1850) samt Fursten (1852) som båda handlar om Gustav III:s död. Gift första gången med Sara Maria Hagtorn 1836. Efter hennes död 1844 gifte Ridderstad om sig med Emilia Amalia Widoff med vilken han fick sonen Anton Ridderstad (1848-1933), grundaren av Östergötlands museum. Carl Fredrik Ridderstad dog i augusti månad 1886.
Fotoalbum med visitkortporträtt från fregatten Vanadis jordomsegling 1883-85. Svart inbundet läderalbum med metallapplikationer i guld, guldtext: "Från tacksamma skeppskamrater 1883-1885" och initialerna JEL på inbandet. Dem står för Johan Emil Lagerholm som var förvaltare ombord på Vanadis. Givaren av albumet Folke Lagerholm skriver i förordet till en biografisk förteckning över resans deltagare att albumet var en present till honom. Albumet innehåller visitkortporträtt av de 20 officerare som fanns ombord hierarkisk ordnad efter rang de hade ombord. Först kommer kronsprinsen Oscar Bernadott, sen fartygschefen Lagerberg osv. På slutet finns ett porträtt av Hjalmar Stolpe, den enda civila personen i albumet, och ett fartygsporträtt av fregatten Vanadis. Det är ett klassisk insticksalbum med tjocka sidor i kartong rikt utsmyckat och med gulkant. Albumet tillhör en lös sida i samma format och utformning med ett poträtt av J.E. Lagerholm.
Detta klassiska visitkortalbum av mindre format är inbunden i präglad läder med messinglås. De tjocka kartongsidorna med guldkant har fickor för att skjuta in ett visitkort per sida, den dekorativa tryckta ramen är enkelt utformat. Albumet är ett tidigt exemplar ur engelsk eller amerikansk produktion med fotografier från 1860-talet. På första sida finns en påskrift på engelska - "The Photografic Album". Eftersom bilderna på de första sidorna visar medlemmar av familjen Ridderhjerta härstammar albumet förmodligen från denna familj som på den tiden var bosatt på Saint Barthélemy. Hur den kom till ägo av Kurt Nissen som skänkte den till Museet är inte dokumenterat. Dock var hans släkting Rudolf Nissen sjöofficer på fregatten Vanadis som hämtade hem öns invånare till Sverige år 1878.
Gruva i Västerrönninge, 1880-talet. Huset till vänster på bilden är södersidan av Västerrönningen 9.Har flyttats ett par meter åt söder ( närmare kameran). Gruvdriften pågick endast några få år. Påstods vara en guldgruva men guld fann man aldrig. Däremot påträffades långa "glasstavar" (kristall ? ) vilket gjorde att någon utomstående person finanserade brytningen. Flickan längst till vänster Stina Vedin (?) Flickan i mitten Stina Nyströn (?) som var dotter till Olle Nyström. Sittande till vänster Lindén (?) Längst till höger Olle Nyström som startade gruvföretaget Olle Nyströms farbror var arbetsledare. Troligen mannen med repet Olle Nyström, son till Olle N. och Kalle Lund, båda 15-åriga är pojkarna på bilden. En person med namnet Berglund skall även finnas med på bilden. En del av arbetsstyrkan skall ha varit "utsocknes" dvs. ej Oppala-bor.
Född i Gävle 1875 död 1950. Idrotssman och idrottsledare samt grosshandlare och dansk vice konsul i Gävle. Tävlade i friidrott och innehade det inofficiella världsrekordet på 100 m med 10.8 1898 och 1899. Svensk mästare på 100 m 1899 för Gefle IF. Deltog i OS 1900 då i IFK Gävle, på 100 m och 60 m och blev utslagen i försöken. Blev även inoficiell världsrekordhållare på 4 X 100 m med IFK Gävle med tiden 46,2. Blev sedermera idrottsledare och var bla. Svenska Ishockeyförbundets förste ordförande 1922-24. Var även medlem av Sveriges olympiska kommitté. 1920 donerade han en stor summa pengar för att säkra att den svenska truppen i OS i Antwerpen blev slagkraftig. I Gävle donerade han pengar så att Strömvallen kunde byggas. Drev också familjeföretaget Isaac Westergren & C.O Flyttade till Stockholm 1934. Fotografi av relief.
Industriloket används idag (2019) vid Bläse Kalkbruksmuseum. Tillverkades av DEMAG 1942 med nummer 2452 för användning i Norge vid tungvattenstillverkningen av tyska armen. Den grupp som skickats av motståndsrörelsen för att sabotera den tillverkningen, använde detta lok som en "Plan B" och placerade sprängmedel i växellådan för att spränga färjan "Hydro" som trafikerade sjön Tinnsjön (Rjukan) om "Plan A" hade misslyckats. Plan A lyckades och antingen så fanns inte tid eller så glömdes sprängmedlen i loket bort och blev kvar där. Efter kriget såldes den för användning vid kalkbruken på Furilden, Gotland. Där skulle loket renoveras och man hittade då sprängmedlen. Den var i drift till 1974 vid Furillens Kalkbruk. Sen 1991 är den i använding vid Bläse Kalkbruksmuseum. Förutom tidigare nämnda nummer har även andra beteckningar använts: DFB 2472, ML50, ML55, ML70 och DM 2452/1941. Motor i loket var Man 50 vid tillverkning.
2002-01-30, AS. Bourn James William. Född den 9/10-1849, Göteborg. Död 5/8-1917 i Stysjö sn. Västergötland. Mellan åren 1863-65 arbetade "gossen" Bourn som lärling hos von Boeckmann i Stockholm och som "Monatsdräng" i Göteborg hos samme von Boeckmann. Den egna fotofirman etablerar han 1876 med adressen Nya Alléen 96, (denna bild är tagen där).1886 flyttar han ateljén till Kungsgatan 47, och där var rörelsen kvar tills att den upphör 1929. (Då har sonen Carl David bedrivit verk samheten efter faderns död). James Bourn var en duktig fotograf med stor kundkrets, och den stora negativsamlingen finns till största delen bevarad hos nuvarande Göteborgs stadsmuseum. Källa: Göteborgs Fotografer, Ateljéer och yrkesmän 1840-1910. Rundqvist Boktryckeri, Göteborg. ISBN 91-630-7742-6.
Ljungby - Feringe flygplats, en mindre flygplats belägen 13 km nordost om Ljungby. Feringe var på 1930-talet betesplats för traktens får, men kom att utnyttjas som reservlandningsplats för trafikflyget Stockholm/Bromma-Malmö/Bulltofta. Det var ett flertal gräsytor utmed flyglinjen som kunde utnyttjas om vädret plötsligt blev för dåligt för fortsatt flygning - dåtidens "trafikflyg" flög enligt VFR-princip. Flygplatsen saknar reguljär passagerartrafik och godstrafik. Näringslivet i regionen har egna flygplan stationerade på flygplatsen. Taxiflyg förekommer också. Flygplatsen används dock främst av sportflyg, segelflyg och fallskärmshoppare. Feringe flygklubb, Feringe segelflygklubb och Smålands fallskärmsklubb har sin bas på flygplatsen. Flygplatsen har under större delen av sin existens ägts av Ljungby kommun, men från och med 1 juli 2004 ägs flygplatsen av Feringe flygklubb.
Någon gång under 1600-talet fick Asa säterirättigheter. Överstelöjtnant Gustaf Leijonhufvud köpte Asa 1794 och gården ägdes sedan av släkten i nästan 100 år. Det var Gustaf Leijonhufvud som uppförde nuvarande huvudbyggnaden i nyklassicistisk stil. 1895 köptes Asa säteri av en tysk företagare från Ruhrområdet, som främst var intresserad av gårdens stora skogsbestånd. 1913 kom säteriet i den tyske industrimagnaten Hugo Stinnes ägo. Stinnes dog 1924 och änkan blev ny ägare. 1945 konfiskerades Asa av svenska statens s k flyktkapitalbyrå som inrättats vid krigsslutet för att beslagta tyskt kapital i Sverige. Asa säteri övergick vid konfiskationen i Domänverkets ägo som nu började använda det som demonstrations- och skogsvårdsskola med en omfattande utbildningsverksamhet. Idag är Asa centrum för Sydsveriges skogsforskning med en stor forskningspark. Arealen är 3.500 hektar. Här finns ett kurs- och konferenscentrum och i huvudbyggnaden bedrivs restaurangrörelse.
Gamla kyrkogården är Kalmars äldsta bevarade kyrkogård. Den anlades under 1200-talets första hälft då Bykyrkan, eller St Nicholai kyrkan som den också kallades, började byggas. Kyrkan och kyrkogården låg mitt i det medeltida Kalmar vid stadens torg. Vid den här tiden hade Kalmar vuxit till en av de viktigaste handelsstäderna i Sverige. Närheten till gränsen mot Danmark, idag gränsen mellan Småland och Blekinge, gjorde staden till ett viktigt fäste. På Gamla kyrkogården finns idag stenar som markerar var kyrkan stod fram till 1670-talet, då den sprängdes. Då var Domkyrkan på Kvarnholmen i stort sett klar och stadens centrum hade flyttats dit. Kyrkogården blev dock kvar och användes fram till 1860-talet då Södra kyrkogården, intill slottet, stod klar. Det gula gravkoret ovan byggdes för lektor Johan Stagnel, död 1795, och hans maka Anna Margareta Botin, död 1773. (Uppgifterna är hämtade från Svenska kyrkan.)
Stadsporten Kavaljeren. Kavaljeren, stadsport i Kalmar fästning, uppförd i renässansstil 1697 av den tyskfödde byggmästaren Rudolf Bientz, som även var verksam vid byggandet av Domkyrkan. Ingenjören Daniel Schmidt som då ledde befästningsarbetena under Erik Dahlberg hade upprättat ritningarna. Ett annat namn på porten var Storbrovalvet eftersom K ledde ut till Storbron, en träbrygga, där i första hand fartyg i utrikesfart lade till. Karl XI:s namnchiffer återfinns på portens sjösida. In mot staden byggdes två kasematter för vaktstyrkan samt förråd. Här låg stadens lotsstation under början av 1800-talet och härifrån sköts även salut. Ordet kavaljer är i detta sammanhang en fortifikationsterm och betyder ett högverk, en påbyggnad på en befästning. (Uppgiften är hämtad från Kalmarlexikon)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.