fotografi
Från 299 kr
Knaparydsstugan - Onsalas äldsta ryggåsstuga, sannolikt uppförd under 1600-talet. Knaparydet betecknade en gång de skoglösa och bergiga markerna mellan Vikaholm och Gjövik ägda av Råö säteri/Knapagårdarna. Över seklerna hände det att delar av den bördigare marken "intogs", d v s inhägnades för nyodling, och att små bostäder uppfördes på ofri grund. Det var fattiga som bebodde dessa "lägenheter". Lägenheten med Knaparydsstugan var minst, men var redan under 1600-talet ett torp kallat Lyckerij eller Ryet, lydande under säteriet. Den lilla ryggåsstugan var sammanbyggd med ladan och taken täcktes med långtång och senare med torv (tegeltaket tillkom före 1920). Hushållet bestod av ca 6-8 personer, men männen gick på sjön så kvinnor och barn fick sköta om det lilla man hade av odling och djur. Dessa "backhussittare" på Knaparydet fick understöd av socknens fattigkassa för att klara livhanken. Sally Therese Andersson (f 1879) och hennes dotter Ethel blev de sista av fyra generationer av samma sjömanssläkt att bebo Knaparydsstugan. Sally Therese hade löst in tomten 1937 och sålde den på 1950-talet. Nordhallands Hembygdsförening och Onsala Hembygdsgille köpte stugan och flyttade den med inventarier till Utholmen i Gottskär. Uthuslängan kortades då av med ca 1/3. Dessvärre blev byggnaden vandaliserad och därför flyttad 1985 till en plats vid kyrkstallarna intill Onsala kyrka där den fortfarande (2022) står kvar.
Trafikplats anlagd 1879. En- och enhalvvånings putsat stationshus. Expeditionslokaler och bostadslägenhet moderniserade 1945 En hållplatskur flyttades hit, troligen från Ekenberg. Denna flyttades sedan vidare till Hjorted, varefter en kur helt i trä utan vägg mot banan sattes upp i Falerum
1896 byggdes stationshuset i tegel. Det gamla stationshuset flyttades till banans norra sida och blev banvaktstuga. Senare flyttades den igen, lite längre bort på Storgatan. Stationshuset ombyggdes 1927 och 1939. 1944 fick plattformen tak.
Sannolikt Knaparydsstugan när den stod på Stora Utholmen utanför Gottskär i Onsala. Ryggåsstugan flyttades dit med inventarier, uthus och allt från Knaparydet 1958 men flyttades, efter vandalisering, till parkeringen vid Onsala Kyrka 1985.
Avskrivet från medföljande papper: "Gamla torget och Störtfjället sedda från Fäberget. Fotografi från 1870-talet (publicerat i Faesbiaergha nummer 5, 1935, sidan 35). Skrivet av lokalhistorikern dr. Lars Gahrn. Fotografiet visar en avfotograferad tavla som den lokale konstnären Knut Berg har målat. Hans signatur syns längst ned till höger i bild tillsammans med ett nummer. Det står: "K Berg 13". Vad talet står för är oklart. Viktualieföreningens affär och sedermera brandstation och garage för polisbilar, syns till vänster i periferin. Forsebron syns till vänster på bilden och vid foten av den syns baksidan av det hus som har varit spruthus för Mölndals brandkår fram till 1935, innan man flyttade verksamheten. Till vänster om det järnstaket som leder till Forsebron, ser vi delar av ena kortsidan till byggnad 213.
Väversunda södergårds grenadjärtorp nummer 41 i väversunda socken. Vid andra Livgrenadjärregementet, Vadstena kompani. Idag Skedet 116, Borghamn. På bilden syns Gustav Emil Lindén (1880-1966) med familj. Han var född i i detta torp, där hans far Gustaf Adolf Lindström (1852-1929) var grenadjär sedan 1874. År 1899 blev Gustav Emil Lindén antagen som soldat och övertog sin fars nummer och torp. Han gifte sig 1902 med Gärda Matilda Eriksson (f. 1881). På fotot syns även deras dotter Svea Elvira (f. 1910), sonen Karl Erik (f. 1917) och i mammans knä sitter dottern Göta Ingegärd (f. 1924). De hade haft ytterligare tre barn som gått bort i tidig ålder. Familjen flyttade från torpet 1937 men Gustav Emil Lindén tog avsked först 1941. Foto troligen 1924. Orig. text: "Väversunda södergårds grenadjärtorp i Väversunda socken." "vid andra Livgrenadjärregementet Vadstena komp ( 8...(?))" "No 41. Gustaf Emil Lindén skrevs in den 10 juli 1899 tog avsked 1941 "det är min familj som är på kortet" "återsändes"
Född i ett prästhem stod det till buds för Theodor Könsberg att studera. Faderns kyrkoherdetjänst i Törnevalla strax öster om Linköping gjorde en plats i stadens trivialskola lämplig. Han återfinns som inskriven vid skolan redan från 8-årsåldern. Som förstfödde son vore vidare kyrkliga studier att vänta, men istället kom han att välja Ultuna lantbruksinstitut i Uppsala. Det kan förklaras med att fadern, vid sidan av sin tjänstebostad som kyrkoherde, ägde det större lantbruket Reva Frälsegård i samma församling. Efter kyrkoherdens död 1862 flyttade de kvarvarande familjemedlemmarna således till Reva där man kan förmoda att Thoedor kom att leda gårdens arbetet. Redan år 1865 bröt han emellertid upp från gården för att bli godsägare till Ylingstad i Furingstad och vidare till Låstad säteri i samma socken. Från 1868 var han gift med Selma Amalia Bredenberg. Här porträtterad 1863.
Det kan vara ett spännande infall att väcka tanken hur blivande makar överhuvud träffades i tider med endast ansatser till de kontaktskapande möjligheter vi har idag. Hur handlardottern Amanda Livner i Sala mötte läkaren Claes Axel Göhle, då Linköpingsbo, måste här förbli obesvarat men deras gemensamma liv kan kort tecknas. Deras bröllop stod i Sala sommaren 1861 och kort därpå flyttade paret till Strängnäs där Amandas make erbjudits tjänsten som stadens vice stadsläkare. Vid årets början 1869 blev Amandas nya hemvist bohuslänska Tanum och även nu var det makens yrkesutövning som var orsak till flytten. Äktenskapet var för övrigt ännu barnlöst och skulle så förbli. År 1881 erbjöds maken en läkartjänst i sitt hemlän Östergötland och nu blev Amanda Söderköpingsbo i tiotalet år. Efter makens död 1890 utflyttade doktorinnan till Uppsala och avled skriven i Stockholm 1909. Här ett vänt porträtt av fru Göhle omkring 1865.
Bilden visar personalen vid Kalmar Tapisserimagasin och kan antas vara tagen på gården till de lokaler firman disponerade vid tillfället för fotograferingen. Firmans ägare, fröken Hilma Peterzon, bör vara den kvinna som är avbildad sittande i bildens mitt med en knuten sjal om halsen. Längst till höger står en yngre kvinna, som bör vara fröken Gerda Larsson (senare gift Brütte). Enligt uppgift: Sigrid Gustafson, översta raden 3:e från vänster. Någon gång mellan 1903 och 1910 flyttade Hilma Peterzon firman från Storgatan till Västra Sjögatan 17 (Stortorget 17) i Kalmar. I samband med rivning av detta senare hus kom en stor mönstersamling, använd i denna firma, att tillfalla Kalmar läns museum 1964 (se KLM 28265). Genom firman kunde mönster för broderier och vävnader hyras, likväl som det kan antas att firman tillhandahöll motsvarande färdiga alster samt även utarbetade mönster respektive textila alster enligt kundernas önskemål. Sortimentet omfattade, såvitt mönstersamlingen utvisar, dukar, gardiner och mattor samt väggprydader.
Tomten S:t Per 9d i Linköping har en spännande men komplicerad bygg- och ägarhistorik som dessvärre inte ryms att ordrikt beskrivas inom ramen för denna presentation. Fastighetens gatuhus och bildens i funktioner utvidgade bodlänga kom till i slutet av 1800-talet utmed vad som planerades bli en förlängning av Apotekaregatan. Av gatuavsnittet på platsen blev istället Kapellgatan, som vidare blev Teatergatan. Fastighetens byggherre torde varit Domkyrkoförsamlingen, alternativt Stiftet, som hade behov av en ny tjänstebostad. En av dessa kyrkans arbetstagare som tidigt flyttade in i bostaden var likvagnskarlen Johan Wilhelm Petersson och kanske skvallrar bodens utformning om förvaring av hans främsta arbetsredskap. Som en hjälp med bodens orientering ber vi bildens betraktare att lyfta blicken över längans takås och där notera den mer bekanta Elsagården, den fastighet arkitekt Axel Brunskog för egen del lät uppföra som kontor och bostad. Upplysningsvis ägdes bildens tomt en kort tid av en dotter till Brunskog, men vad som eventuellt kom ut av detta lämnas därhän. Foto 1946.
Den som har för vana att färdas mellan Bestorp och Brokind passerar Kläppviken, lågt liggande strax väster om Bestorp invid landsvägsbron över järnvägen. De flesta utan att känna till dess namn eller tidigare funktion. Huset uppfördes 1914 som banstuga för just den järnväg som passerar. Första banvakten på platsen var Gustaf Adolf Åberg som flyttade in med hustru och dotter när huset var nytt. En banvakt hade att inspektera den sträcka han ansvarade för. Kontrollen gällde naturligtvis hinder av nedfallna träd och dylikt men även hålla uppsikt efter tjälskador, solkurvor och allmänna skador på rälsen samt linjens signalutrustning. Varje passerande tåg skulle ockulärt synas och rälsen kontrolleras efter passagen. Fotografiet är odaterat men Åbergs långa tjänstgöringstid gör det rimligt att vi på stugans farstu ser hustrun Judit Maria med parets son Karl Göte, född 1920. Således kan vi tidsbestämma bilden till omkring 1925.
Norr om kyrkan fanns på medeltiden en kastal, ett försvarstorn, troligen byggt på 1100-talets andra hälft. Dess bas är den största på Gotland och fanns det en proportionalitet mellan ytan på marken och höjden, så har det här varit Gotlands högsta kastal, c:a 6 våningar hög, större än Kruttornet i Visby. Mot kastalen byggdes på 1200-talets mitt en ny prästgårdsbostad i sten, varvid kastalen inkorporerades i prästgården. Under de fattiga tiderna efter medeltiden orkade Lau inte hålla egen präst längre, 1595 slog Lau och När ihop till ett pastorat och prästen flyttade till den större prästgården på När. Lau prästgård användes en tid till klockarbostad, men övergavs på 1700-talet, varvid hela komplexet rasade ihop. På Masses tid var det bara en gräsbevuxen hög kulle med ett uppstickande valv från bottenvåningen kvar av prästgården och kastalen, vilket bilden visar med utsikt över den öppna bygden mot öster. På 1930-talet grävdes ruinen ut.
Rågen skars med lie. Det var viktigt att slå med jämna tag, så man kunde lägga av den skurna rågen jämnt och snyggt med alla strån liggande parallellt. Efter varje karl gick en kvinna som tog hand om den skurna rågen. Hon tog ett fång och band ihop det med en näve strån till en kärve, skäupä på gotländska. Skäuparna ställdes sedan upp i rader på åkern för att torka. Här ser man att arbetet är lite högtidligt, kvinnorna är ganska finklädda och har särskilt fina hattar, medan karlarna är mera vardagligt klädda. Damerna snyggade kanske till sig särskilt för fotografen? Personerna är Christian Petter Persson, 68 år, t v av karlarna. Vidare hans hustru i andra äktenskapet Elisabet, 43 år, t h av kvinnorna. T v står Elisabets mor Eva Sofia Jacobsdotter, 72 år, som flyttade till Smiss när hon blev änka. T h står fostersonen Artur Fredrik Karlsson, 18 år. Bilden är tagen på åkern väster om gården mot Käldvägen.
En stolt Per Olsson 57 år poserar utanför sitt nya hem. Men nytt verkar det inte riktigt vara. Huskroppen t v är otvivelsaktigt ny och byggd med långsidan mot landsvägen, så som man gjorde från 1800-talets slut och framåt, inte med långsidan mot ladugården, så som den gamla manbyggnaden här på platsen gör, det halva huset bakom och t h om Per Olsson. Den gamla låga manbyggnaden t h ser ut att vara en 1700-tals parstuga, med brygghus i bulteknik och en bodlänga med oregelbundet takfall, allt ganska ålderdomligt. Men det verkar inte vara något fel på de gamla byggnaderna, skicket ser ut att vara gott. Platsen var alltså bebyggd när Per Olsson med familj flyttade hit. Hur gick det till? Vilka bodde här förut? Vart tog de vägen?
Söder om kyrkan var förr bara åkrar, så när som på en liten markplätt avsatt för sockenmagasinet mitt emot kyrkans södra stiglucka. 1897 flyttade man sockenmagasinet till öster om kyrkan där förut skolan låg och byggde en ny modern skola framför kyrkan. Vid skolans synliga gavel och tre fönster in på långsidan låg den s k storskolan och vid andra gaveln med två fönster på långsidan låg småskolan. I vinkelbygget var det lärarbostäder. Skolan är således endast 5 år gammal på bilden. Någon väg till Sunnkörke och Gannor gick inte förbi skolan vid denna tid. En östlig väg gick från kurvan vid Lau f d kvarn och en västlig, "Trullkväiar" kallad, gick från kurvan vid Botels och snett upp mot Gannor. Träden runt kyrkan är troligen planterade på 1840-talet och kompletterade främst på norra sidan på 1880-talet. Lägg märke till pojkarna (?) som klättrat upp på kyrkans taknock!
Den gårdspart som denna manbyggning hörde till låg mellan de båda nuvarande Mattsarveparterna (?).Vid skiftet revs denna part och man flyttade upp till nuvarande boplats c:a 500 m längre åt NO. Troligen stod den gamla manbyggnaden kvar en tid efter det att man flyttat, den nya manbyggnaden på nya platsen var inte färdig förrän 1908 och då var ännu inte bakbygget uppfört, se Bild nr 997. Men å andra sidan borde det ha gått att bo på den nya boplatsen, den där befintliga manbyggnaden var inte alls så dålig. Det finns en stenhusresolution för den här parten utfärdad 1792. Sannolikt är det den manbyggnad vi ser på bilden som man fick skattebefrielse för drygt 100 år före Masses bild. Men huset hade då troligen flistak och fönstren var mindre.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.