Smiss vät låg mellan åkrarna vid Käldvägen (Käldkväiar) och Lausvikens strand, ungefär mitt för Backvägen. Väten var en grund insjö som omgavs av betade strandmarker. Se bild 517. En bit bakom betesmarken vid väten syns bandtunarna mot åkrarna som går upp till Käldvägen. Efter dessa ses Backvägen gå upp för Bogs backe och där uppe ligger Masses stuga med oxeln t h, se bild 1398-1399. T h skymtar ladugården och träden på Söderlunds ställe. T v om Masses syns höga popplar, pilar kallade i Lau. Dessa var omtyckta på 1800-talets andra hälft och planterades på nästan alla gårdar, de syns på mängder av Masses bilder. Vad det legat för boplats där popplarna står på bilden är okänt. Det har legat åkrar här uppe, men om det varit boplats är oklart. Byggnaden som skymtar bland träden t v bör vara Nybygget.
Från 299 kr
Den här är en av Masses tidigaste bilder. Det visar att han redan från början hade ett dokumentationssyfte med sitt fotograferande. Många av hans äldsta bilder visar byggnader eller företeelser som han visste var hotade och att det var bråttom med att ta en bild. Flistaksbyggnaden på Sunnkörke blev dock kvar, men inte med flisen i behåll, se Bild 1109. Men 2008 fick huset tillbaka sitt flistak efter en grundlig restaurering av hela takkonstruktionen. Så nu har Sunnkörke "varaktige Torsburgsflis" på taket! Det är obetydlig skillnad på huset idag jämfört med bilden. Luckan uppe på gaveln har dock bytts ut mot ett större fönster och vädringsluckorna har försetts med glasrutor. I bakgrunden skymtar brygghuset i sitt äldre utseende med bla faltak, se Bild 1110.
Denna präktiga ladugård byggdes 1896 i en för bygden främmande stil, hög och bred med mängder av högsmala fönster stående två och två i små nisher. Liknande ladugårdar finns vid Kyrkeby i Etelhem och Skote (?) i Lojsta. Foderloftet har nästan samma höjd son fähusdelen. Stora spåntak täcker ladugården. Utbygget mitt på är troligen ett tröskhus med magasinsloft, något av det största i sitt slag på hela Gotland, tyvärr sedan länge rivet. T v ser ladugården ofärdig eller riven ut. Det beror troligen på att grannpartens ladugård var sammanbyggd med denna ladugård och när denna revs blev gaveln stående så här en tid. På Bild 792 visas grannpartens ladugård, men det går inte att se ifall de var sammanbyggda.
Manbyggnaden från 1876 är en rätt lång och hög parstuga med källare under hela huset. De stora rummen på varje gavel har två fönster vardera på framsidan, vilket är rätt ovanligt, se dock Fie Bild 729 mfl. Fönstren har välformade foder, vilket var brukligt vid denna tid. Ytterdörren är av 1700-talstyp med överljusfönster. Taket är flackt och täckt med papp. Invändigt är byggnaden välbevarad. Detta hus ersatte ett äldre stenhus som Hans Larsson och Catarina Larsdotter byggde 1795. I bakgrunden skymtar en mycket stor flygel under flistak, sannolikt äldre än manbyggnaden. Möjligen var den en äldre manbyggnad från början. Den har för flistakshus den karaktäristiska förkrymta vindsvåningen. Vad den innehöll förutom brygghus är inte känt.
Ladugården verkar vara enhetligt byggd, trots att det är agtak till vänster och halmtak till höger. Det slutna utseendet och att gavlarna är byggda i sten ända upp till nocken tyder på hög ålder. Den vänstra delen består av två fähus med hoimdar, hörum på var sida om en genomkörsel, fähusens gödseldörrar syns tydligt. T h om portlidret ligger ladan, som har ett fintuktat flisgolv av stora ark. Gaveln har två vindögon, synnerligen små ljusöppningar, på varje våningsplan. Tröskhuset har ett skjul tillbyggt längs långsidan, något som var vanligt, man fick genom den befintliga väggen mycket utrymme med en liten insats. Reinhold Levander bodde troligen vid Bolarve i Garde och brukade gårdsparten extensivt därifrån, vilket nog är anledningen till att det ser lite övergivet och rassligt ut.
Dessa ladugårdsbyggnader lär ha byggts 1867 efter branden 1865. De korsspröjsade fönstren verkar lite för moderna för att vara från 1860-talet, de brukar inte uppträda förrän omkring 1880, men kanske var man ovanligt tidigt ute här på Botels. Byggnaderna har branta halmtak, vilket var det brukliga under 1800-talets andra hälft. När man från förra sekelskiftet började bygga foderloft i resvirke, flackade man ner taken. Halmtaken har nästan alltid breda vindskivor som avslutades med ett par stiliserade huvuden vid nocken. Ladugården till höger innehöll fr v ett fähus med hoimd, hörum, därefter en port, sedan ytterligare ett fähus, sedan troligen lada. Ladugården till vänster ser ut att innehålla idel fähus, varav det med dubbeldörrar skulle kunna vara stall.
Detta lilla ställe bebyggdes omkring 1830 av Jacob Hansson, som fått lite jord från sin föräldragård vid Snausarve Södergrens part. Manbyggnaden på bilden är ett inpanelat bulhus, vilket kan härstamma från ovannämnda tidpunkt. Troligen är huset en s k ofullständig parstuga: Det består av två rum på var sida om en skorstensstock i mitten. Möjligen finns ett litet kök på 1-2 kvadratmeter bakom skorstenen. Ett alldeles nytt tillbygge syns på baksidan. 1924 uppfördes en ny manbyggnad i resvirke, vilken alltjämt finns kvar. Till stället fanns en liten ladugård av okänt utseende. Miljön ser ganska fattig ut. Vad man odlar i förgrunden är oklart, det kan vara potatis. Sven Mattisson från Blekinge var gift med Maria Jakobina, barnbarn till Jacob Hansson.
En månad senare hade Masse möjlighet att komma ut och se det färdiga agtaket. Här ser man hänglorna, som är kortare och glesare än de på norra Gotland. Vindskaidsraftarna avslutas inte med en okvistad topp av gran ,tall, eller ene så som man gör norrut. Takkransen syns dåligt, det är mer som sticker upp på taket. Kransen är en oerhört viktigt symbol. Den har left kvar sedan äldre järnålder, då man var soldyrkare. När ett hus var färdigbyggt på den tiden, hängde man upp en bild av Gud på huset, en solskiva eller en solkrans, för att Gud skulle skydda huset. Det har man fortsatt med trots flera religionsbyten ända fram mot 1900-talets slut, då man tyvärr har tappat den traditionen.
Vilhelm och Hans visar upp den kluvna stocken. Man klöv inte bara med yxor, utan spräckte mestadels upp stocken med träkilar, blaigare, som slogs i med nydor, stora träklubbor, vilka syns i bakgrunden. Halvorna här skulle nog klyvas en gång till för att få lagom tjocklek på trolarna. Man har tagit en rätt klen stock, vilket var det vanliga, men det innebar att man använde upp föryngringen av öns skogar, därav skogsbristen på 1800-talet. Man ser också hur vridet virket var, någonting som är mycket vanligt och gjorde det svårt att klyva för hand. Man fick ut mycket mer trolar ur varje stock när man gick över till att såga dem. Man använde alltid gran till troder, men fanns inte gran fick man ta fur. Se Nr 207.
Det ser ut som om Oskar (JO) Larsson har köpt denna moderna fjäderharv, en liten harv för två hästar. Oskar går bakom eller bredvid, så som man i stort sett alltid gjorde vid arbeten på åkern. Det blev väldigt mycket motion. Oskar har sina favoritkläder med den för Lau typiskt höga vegakepsen. Därtill har han höga läderstövlar. Det normala var annars träskor, men vid harvning blev jorden så lös och pösig, att skorna sjönk ner så mycket att jord rann in i dem, därav stövlarna. Annars slet man inte på lädervaror i onödan. Oskar är här 57 år. Det är svårt att avgöra var bilden är tagen i ett så här öppet landskap utan några hållpunkter. Kanske harvar Oskar hemma bakom gården.
Porträtt av Adelaide Peyron med döttrarna Elisabeth och Sigrid. Enligt uppgift ska fotografiet vara taget i Paris 1860. Från år 1852 var Adelaide gift med Sigge Sparre och familjens östgötska anknytning ligger främst i makarnas ägarskap av godset Bjärka-Säby söder om Linköping, där man även hade sin hemvist under åren 1860-68. I moderns knä sitter Elisabeth, familjärt kallad Bibi. Född i Stockholm 1859 och uppvuxen i nämnda Bjärka-Säby och vidare Kristianstad, som var familjens hemort från år 1868. Gift i Stockholm 1889 med kapten Albin Vilhelm Holmberg. Till höger ses makarnas förstfödda barn, dottern Sigrid. Hon föddes i Malmö 1853 och kom vidare i livet att gifta sig med överståthållaren Robert Dickson. Förutom döttrarna Bibi och Sigrid hade makarna två söner. Mest bemärkt av barnen blev sedermera sonen Sixten som gått till historien med sin kärleksrelation till cirkusartisten Elvira Madigan som slutade i gemensamt självmord i ett skogsområde på ön Tåsinge i Danmark den 19 juli 1889.
Nässja kyrka uppfördes vid slutet av 1100-talet eller möjligen omkring år 1200 och i avgörande betydelse kom kyrkan att behölla sitt ursprungliga uttryck i århundranden. Kyrkan var då tornlös men när den fristående klockstapeln dömdes ut år 1695 påbörjades tillägget med ett i byggnaden integrerat klocktorn. Nästa större byggnadsarbete utfördes i mitten av 1700-talet då bland annat större fönster upptogs och kyrkan vitmenades. Under påföljande sekel väcktes flertalet gånger frågan om kyrkan borde dömas ut och rivas. Ett långt framskridet förslag var att bygga nytt och gemensamt för Örberga och Nässja. Församlingen motsatte sig förslaget och även jämnlöpande planer på genomgripande ombyggnad av kyrkan i Nässja. Oenigheten löstes omsider till församlingens fördel och efter en nödtorftig reparation år 1853 fick kyrkan kvarstå.
Porträtt av trafikdirektör Adolf Valentin Sjöstedt. Född i Skara 1833 inflyttade han till Linköping vid årsskiftet 1874-75. Med sig hade han sonen Erik Valentin från ett kortvarigt äktenskap som fått sitt slut när makan avlidit kort efter sonens födelse. I förstone bodde Sjöstedt med sonen i Linköpings stationshus men flyttade till en våning på Kungsgatan i samband med nytt äktenskap 1883. Hans andra hustru hette Elin Anna Maria Boman och var bördig från Södertälje. Året därpå föddes deras gemensamma dotter Gunhild och efterhand flyttade familjen till ny bostad i hörnet av Drottninggatan och Repslagaregatan. Senhösten år 1898 bröt de upp från Linköping för ny tillvaro i Stockholm. Sjöstedt avled den 14 maj 1908. Han var då skriven i Solna.
Porträtt av kompositören och violinisten Andreas Randel. Son till torparen Peter Andersson och Elin Andersdotter i Ramdala socken, Blekinge. Efter eget bevåg ändrade han senare efternamnet till Randel efter sin födelsebygd, Ramdala. Var som ung delaktig i Karlskronas musikaliska sällskap innan han 1819 bedrev studier i Finspång och Linköping på bekostnad av friherren Gerard de Geer. Hans talanger förde honom vidare till Paris där han studerade violinspel vid kungliga musikskolan och lovprisades av sina berömda lärare Pierre Baillot och Luigi Cherubini. 1828 återvände han till Stockholm och fick arbete som violinist på Kungliga teatern. 1838 blev han andre konsertmästare vid hovkapellet och 1861 förste kapellmästare. Sedan 1844 hade han varit violinlärare och från 1859 professor vid Kungliga Musikaliska Akademien, där han blivit ledamot 1837. Under åren 1838-1856 var han verksam som musikdirektör vid Andra livgrenadjärregementet i Linköping. Endast ett par månader efter sin pension avled professor Andreas Randel den 27 oktober 1864.
Under 1900-talets första år avstyckades ett antal tomter från gården Saxtorp i trakten av dagens Brokinds samhälle. Tomterna inköptes i första hand av välbärgade linköpingsbor som på lotterna lät uppföra sommarnöjen för sig och sina familj. Det nyväckta intresset av Brokind som rekreationsområde var den år 1902 invigda järnvägen, som med ens gjorde resan från och till Linköping enkel. Sannolikt först ut att köpa tomt var handlaren Ludvig Granbom. Denne drev butik för allehanda hushållsartiklar invid Storgatan i Linköping och hade genom rörelsen blivit hyggligt bemedlad. På tomten Saxtorp 1:2 lät han uppföra familjens sommarbostad som döptes till Granbo. Sommaren 1903 beställde handlaren denna dokumentation som visar familjen invid stugan. På verandan sitter handlare Granbom med hustrun Alda Carolina intill sig. Från gunga och hängmattor blickar parets barn i sönerna Erik och Ivar samt dottern Aina. I oklanderligt stärkt förkläde skymtar även makarnas piga på verandan, förmodligen Selma Viktoria Nilsson. Anm: Platsen lokaliserad med hjälp av Vårdnäs hbf.
Porträtt av Cecilia Sallberg. Född i Gärdserum 1844 som dotter till löjtnant Gustaf Sallberg och Christina Catharina Lindgren. Efter en tid i Åtvid befordrades fadern till kaptens grad och familjen flyttade till kaptensbostället Nedre Götala i Styra församling. I september månad 1853 var fadern kommenderad till vakttjänstgöring vid Långholmens fängelse i Stockholm. Hans vikande hälsa blev sämre vilket fick hustrun att resa dit för att bistå maken men blev under vistelsen själv sjuk i kolera och avled. Hon begravdes på Långholmens begravningsplats. Maken överlevde tiden i Stockholm men insjuknade senare under ett besök hos sin mor i Linköping där han avled. Den föräldralösa syskonskaran skingrades. Cecilia och hennes yngre fick nytt hem hos deras farmor Carolina Fredrika. Hon var då sedan länge änka efter kyrkoherde Anders Sallberg och bodde i Gastorp, Bankekind. Efter farmoderns död 1867 flyttade en faster till Gastorp för att ta över hushållet. Cecilia bodde kvar till sin död i lungsot 1875.
Porträtt av prostinnan Eva Fredrika Rundeberg. Här upplysningsvis fotograferad i Agnes Arosenius ateljé i Norrköping, stadens första kvinnliga porträttfotograf. Eva Fredrika var född i Kvillinge 1809 men uppvuxen på Vikbolandet där fadern var kronolänsman i Å socken och sedermera Kuddby. Egen blev hon 1832 då hon erhöll plats som mamsell på Skenäs gård i Östra Husby, som en äldre syster och dennes make arrenderade vid tiden. Från år 1838 finner vi henne boende i Norrköping och så förblev det till 1850 och detta år ingångna äktenskap med pastorsadjunkt Magnus Westergren. I samband med giftemålet flyttade paret till Styrstad där maken erbjudits tjänsten som komminister. Efter Styrstad och en kortare tid i Ledberg flyttade makarna 1863 till Konungsund. Där och då hade socknens kyrkoherde Juringius dött och Westergren tillfrågats om att bli församlingens kyrkoherde. Här blev de kvar tills deras barnlösa äktenskap nådde sin ände vid Eva Fredrikas bortgång 1877.
Vi som långt efter samlandet är att registrera fotografierna som ingår i den samling visitkort som förts samman under namnet "Porträtt av östgötar", finner i ärlighetens namn liten koppling till länet för den här avporträtterade Otto Sjögreen. Kopplingen består i hans delägandeskap till Strålsnäs säteri i Åsbo socken under åren 1877-90. Förklaringen till detta ägande ligger i släkten Sjögreens flertalet medlemmar med stark koppling till Östergötland, bland annat till Åsbo. Under alla omständigheter är Otto Sjögreen väl värd att presentera. Född i Hult socken 1834 som son till bergmästaren Christian Magnus August Sjögreen och dennes maka Didrika Elisabet Matilda, född Burén. Efter studier i Uppsala inledde han en administrativ karriär som kopist vid Civildepartementet som vidare tog honom till kansliråd och byråchef. Parallellt tjänstgjorde han även som notarie vid Vetenskapsakademien. Från 1864 var han gift med Matilda Sofia Burén. Makarna var bosatta i Stockholm fram till respektives bortgång 1906 och 1909.
Amatörfotografen Lars Fredrik "Fritz" Lovéns fotografiska kvarlåtenskap är lyckligtvis bevarad och skänkt till Östergötlands museum. Sannolikt var det inte Lovéns tanke att hans fotografier skulle leva vidare och spridas långt efter sin död. Som ofta med en privat produktion saknar bilderna önskvärd information. Detta motiv är ett av flera exempel som svårligen låter sig lokaliseras. Lyckligtvis finns hängivna lokalhistoriker till vår hjälp och den nu kända miljön kan presenteras som trädgårdsinteriör från Huitfeltska gården i Linköping. Fotoåret var redan tidigare givet, 1929. Gårdens gatuhus utmed Ågatan kom att nedmonteras 1949 och bli första hus att uppföras i friluftsmuseet Gamla Linköping. Bildens enklare byggnader låg i trädgården och kom att behandlas mindre pietetsfullt och revs i det beskrivna sammanhanget. Huset med brokig fasad bar upplysningsvis en spännande historia nära förbunden med nykterhetsrörelsens tidiga historia i Linköping.
Det anspråkslösa torpet Sveden bar en ålderdomlig prägel redan när fotografen Thorin passerade stugan sommaren 1920. Den väderbitna timmerstommen hade nödtvunget brädfodrats men inte kostats på någon färg. En farstukvist hade kommit till och gårdsplanen grusats, likväl som boende låtit växlighet ta plats endast till trevnad. Det nämnda hade i torpets tidigare tid ansetts gränsa mot tillgjordhet men nu hade nya seder fått fäste även i den enklaste miljö. Något kunde bero på hemmets upplåtelseform. Sveden var, åtminstone en tid, så kallat förpantningstorp med en säkrare besittningsrätt för de boende och rätt att få ersättning för gjorda förbättringar vid eventuell återinlösen. Störst betydelse låg ändå i vem som disponerade platsen. I Svedens fall var det torparen Alfred Karlsson Öster och som vi rimligtvis ser stå lutad mot trädgårdsbordet under vårdträdet.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.