Masse har tagit flera bilder av denna boplats med två små torp och tillhörande uthus. Sådana här stugor och många ännu mindre fanns det gott om kring förra sekelskiftet. De beboddes av hantverkare som slaktare, skomakare, skräddare mm, många gånger också av arbetare. Levnadsomständigheterna var mycket enkla, rent armod förekom. Här har man nog haft det någorlunda väl ställt av det goda skicket på manbyggnaderna att döma. Manbyggnaderna är sannolikt bulparstugor, vilka klätts med liggande panel. Deras ålder är svårbestämd, men förmodligen från 1800-talets första hälft, kanske äldre. Fönstren har förstorats i senare tid, även om baksidan på Livens hus har gamla små fönster. Fönsterluckor är också ett gammalt tecken. De förmodade faltaken har bytts mot spån och papp. Södergrens hus har ett bakbygge, troligen också det i bulteknik och reveterat. Sedan har man gjort ytterligare ett tillbygge i husvinkeln, där man säkerligen hade vardagsingången. Intill Livens hus står ett litet brygghus i bulteknik med papptak. Det har ett utbygge i sten under flistak, som innehåller bakugnen. I förgrunden ser man stigen som går förbi den troligen gemensamma brunnen ute i beteshagen. Stången som vilar mot brunnsholken har en krok i änden, som man hänger spannet på när man skall ta upp vatten. I det vänstra torpet bodde Jakob Södergren född 1843 på När. Han var gift med Stina Maria född Brakarl 1849, fadern var båtsman, därav efternamnet och modern var kommen från granngården Hallbjäns. Moderns systerson Lars Per Hallander styckade och sålde denna gårds jord i smålotter. Jakob och Stina Maria Södergren hade två barn, Nils född 1874 och Arvid född 1879. Arvid köpte det som återstod av moderns barndomsgård 1910 och uppförde där ny bebyggelse, han var fiskare och båtbyggare. 1924 flyttade brodern Nils med familj in till Arvid. Arvid överlämnade den lilla gården 1945 till bordens yngste son Gustav, vilken senare flyttade till en mindre gård vid Snausarve och övergav denna boplats. Hur länge Jakob och Stina Maria levde är ännu inte känt, inte heller när Nils med familj tog över barndomshemmet innan de flyttade till brodern. Tydligen tog ingen av Nils 6 barn över när Nils familj flyttade, för hela gårdsmiljön tycks ha övergivits för länge sedan, endast några syréner återstår. Hela miljön ser mycket rar och idyllisk ut, men ser man bilderna på uthusen Bild 610 och 611, så förstår man att det nog inte var så lätt alla gånger!

Från 299 kr

Namnet Bönde är en försvenskning av det gotländska Böi-ände, Byände, alltså gården där socknens bebyggelse slutar. Gården är också de sista i Lau, sen vidtar skogen mot Tälleby i Garde. Förste kände ägaren var Niells Bannde 1570. Vid det svenska maktövertagandet var Anders Jacobsson ägare, han hade ärvt gården. Bönde delades i två parter och 1670 ägde Anders ena parten och Rassmus Olofsson (?) blev ägare av denna part. Hans son Olof Rassmusson var ägare 1719, gift första gången 1717 med Margareta född Fredriksdotter från granngården Liffride, de fick barnen Appolina 1718 och Rassmus 1720, och andra gången med Christina Jonsdotter. Olof dog och Christina gifte om sig 1726 med Olof Hansson, möjligen kommen från grannparten och de fick 4 barn. Här delades kanske parten och Rassmus Olofsson fick den nya parten och Olof Hansson denna. Sedan dog Christina och Olof gifte om sig 1743 med Anna född Hansdotter 1719 från Fide. Därefter dog Olof och Anna gifte om sig 1751 med Carl Jacobsson född 1728 från Burge i Levide. Det var Carl och Anna som byggde ett stenhus 1771 och fick 20 års skattebefrielse för det. Detta stenhus byggdes troligen om framåt 1800-talets mitt till det utseende det har på bilden. Anna och Carls äldste son Jacob född 1752 tog över gårdsparten, gift 1779 med Margareta född Larsdotter 1758 från Hallbjäns. De fick 7 barn och även här tog äldste sonen Lars född 1782 över. Han gifte sig 1807 med Maria Lisa född Persdotter 1781 från Gangvide på När. De fick också 7 barn. Johan född 1816 ärvde parten, gift 1843 med Anna Brita född Olofsdotter 1816 från Fie. Det var troligen Johan och Anna som byggde om huset. Deras son Lars Johansson född 1848 blev näste ägare, gift med Brita Maria född Göransdotter från Norrgårde i Hamra. Äldste sonen Johan gift med Helena Montelius från Östergarn blev gårdspartens siste brukare. Vid skiftet blev parten såld för rivning 1897. De bodde kvar några år, men vid rivningen 1904 flyttade de till Stånga. Denna vackra manbyggnad uppfördes alltså 1771 av Carl Jacobsson och Anna Hansdotter och moderniserades med brutet tak och frontespiser troligen i början på 1840-talet av sonen Johan Larsson och hans fru Anna Olofsdotter. Huset är en parstuga med gavelkammare och brudkammare under frontespisen på framsidan. Som synes var huset i utmärkt skick, ändå ansågs det inte ha något värde, utan revs bort. Det stod mellan de två kvarvarande Böndeparterna. Masse tog påpassligt denna bild före rivningen. På trappan står sannolikt Helena Montelius.

Från 299 kr

Väversunda södergårds grenadjärtorp nummer 41 i väversunda socken. Vid andra Livgrenadjärregementet, Vadstena kompani. Idag Skedet 116, Borghamn. På bilden syns Gustav Emil Lindén (1880-1966) med familj. Han var född i i detta torp, där hans far Gustaf Adolf Lindström (1852-1929) var grenadjär sedan 1874. År 1899 blev Gustav Emil Lindén antagen som soldat och övertog sin fars nummer och torp. Han gifte sig 1902 med Gärda Matilda Eriksson (f. 1881). På fotot syns även deras dotter Svea Elvira (f. 1910), sonen Karl Erik (f. 1917) och i mammans knä sitter dottern Göta Ingegärd (f. 1924). De hade haft ytterligare tre barn som gått bort i tidig ålder. Familjen flyttade från torpet 1937 men Gustav Emil Lindén tog avsked först 1941. Foto troligen 1924. Orig. text: "Väversunda södergårds grenadjärtorp i Väversunda socken." "vid andra Livgrenadjärregementet Vadstena komp ( 8...(?))" "No 41. Gustaf Emil Lindén skrevs in den 10 juli 1899 tog avsked 1941 "det är min familj som är på kortet" "återsändes"

Från 299 kr

Information avskriven från aktomslag runt fotokortet: "Originalet 'Almenacka' (Almenackan). Han är mycket omskriven i hembygdslitteraturen om Mölndal och Göteborg. Han vandrade vida omkring och vandrade igenom vår bygd ibland. Uppgifterna om honom är osäkra. Han skall ha hetat Johannes. Efternamnet var Andersson, Kortvett eller Olsson. Enligt någon uppgift var han född i Kållered, enligt andra i Örgryte." Fotografiet är något fläckigt och har gulnat med tiden, men det går ändå att se "Almenacka" i helkroppsfigur. Lägg även märke till att han verkar halvstå eller luta sig bakåt mot någonting som kan liknas vid en smal, hög pall eller motsvarande. Orsaken till detta antagande är för att mellan hans fötter syns ett träben, liknande på en hög pall, skymta fram. Dessutom syns tydligt hur han har händerna i byxfickorna, vilket skulle kunna vara möjligt om fotografen har bett om att få en mer avslappnad bild.

Från 299 kr

Porträtt av Karl Erik Herman Kinnander. Från 1860 furir vid Första livgrenadjärregementet i Linköping. Hela livet emellertid skriven på barndomshemmet, Svanshals kyrkoherdeboställe, som fadern innehade i egenskap av socknens kontraktsprost. Kinnanders död blev våldsam. Den 11 juni 1887 fann man honom skjuten på Malmens övningsfält. Under rubriken "En beklaglig händelse" lät ÖC underrätta sina läsare att det hade rört sig om ett självmord. Kinnanders skäl till handlingen var för hans kamrater oklara. Tidigare under dagen hade han som vanligt utfärdat order för kompaniet och inget ovanligt hade märkts i hans sinnesstämmning. Det uppgavs emellertid att Kinnander för en veckas tid sedan införskaffat sig ett Remingtongevär och att det var med detta han fortkortat sitt liv i sitt brädtält han en tid haft som bostad. Foto omkring 1875.

Från 299 kr

Porträtt av Frans Frieberg något av 1880-talets år. Född 1822 i Appuna i hjärtat av den östgötska jordbruksbygden. I socknens födelsebok står den något oklara anteckningen om honom att han blivit "uteglömd av komministern". Oavsett tolkning kom han emellertid som vuxen att låta sig väl höras, rent av bli rikskänd. Frans var ämnad för en musikalisk bana och genom akademistudier i Stockholm avlade han organistexamen 1840 och musikdirektörexamen 1843. Under åren 18471866 var han yrkesverksam som musiklärare vid läroverket i Norrköping och från sistnämnda år musikdirektör vid Första livgrenadjärregementet i Linköping samt ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. Innan sin flytt till Linköping hade han även parallellt varit verksam som klädesfabrikör i Norrköping. Sannolikt förklarat av att han 1859 gift sig med Gabriella Charlotta Arnberg, dotter till klädesfabrikören Johan Adolf Arnberg.

Från 299 kr

Fotot taget på J.A. Walerius gård (Gård n:o 134) vid Skolgatan år 1894 av konstnär Severin Nilson, som en tid bodde i denna gård och även var skicklig fotograf. Personerna fr. v. Obekant dam, två pojkar, av vilka den ena är Gustaf Walerius, smedlärlingen Hugo Nöring och bakom honom Johan Adolf Walerius, hans hustru fru Hulda Walerius (f. Nöring) med sonen Ernst (2 år gammal), en pojke, fru Sabina Walerius ( f. falk), en stenhuggare (med hund), timmermannen Johan Elof Stenbeck (då ägare till granngården), en stenhuggare, en snickare vid namn Petter Johan, och längst till höger J. Gottlieb Walerius. (Johan Adolf Walerius och Gustaf Walerius var söner till J. Gottlieb Walerius och hans hustru Sabina.) (A.S.)

Från 299 kr

Följande text fanns bifogad till fotona: 7/3 -90 rivet. Christian, sista ägaren privat. minne från den gamla gården Storgatan 72. Hamngatan. Taget av Benjaminsson. Falkenberg 20/3 1990. Beskrivning av , sista brukarens åren från gamla gården Storgatan 72 Hamngatan. Sedan Benjaminssons sterbhus sålt Fabriksgatan 7-5-3, förut gamla Bakgatan Norra, eller Hantverksgatan. Kärt barn har många namn, Eller Kältringagatan, enär tattare- kältringar, för att -------- ------- hästar. 1954 kom jag Christian Benjaminsson, Storgatan 72 hyrde där av järnhandlare Andrén, Köpte tomten 1972 Kontant 85 000:- drev där skrotaffär i 36 år, Hårda bud, inte som nu, med socialbidrag. Därför som det är idag, inget ansvar. En epok är slut, i det gamla inre hamnen, där det var liv och rörelse. Minns särskilt flottbesök från England Tyskland. Samt ett ett ryskt besök där ingen fick gå ombord, utan visitering. Båten var 150 met lång. Tack för min tid i Hamnen Christian 210506- 4659.

Från 299 kr

Till vänster på bilden Skrea Strand-Pensionat Uppfördes 1933. Skrea Strand-Pensionat öppnades 1:a gången 20 maj 1933. Ägare var fru Agnes Johansson Enligt uppgift brann byggnaden ner natten mellan fredagen den 11/4 och lördagen den 12/4-1937. I boken "Tider som flytt" (2000) berättar Evert Andersson på sid 51: "På tomten ovanför mitt hem byggde Agnes Johansson, som kom från Helsingborg, ett pensionat, Skrea Strand-Pensionatet. Det byggdes 1933 och brann ner 1937. I ett rum brukade sångaren Hilmer Borgeling bo. Efter branden byggde Agnes Johansson en kiosk på tomten nedanför. Denna blev senare ombyggd till Café Strandpaviljongen. Kaféägare var en falkenbergare, Malin Strandberg, och hennes man, Wahlberg. ............................." /borde vara Wåhlberg enl. telefonkatalog. (Tomas Gustavsson)

Från 299 kr

Följande text är utdrag från till bilden bifogat brev. Kälke av trä som min morfar egenhändigt tillverkat c. år 1910 åt min mamma. Hon använde den ofta, när hon var liten. Sedan har jag och min bror åkt på den och nu senast mina fem barn. Morfar hette Albin Carlsson. Han var nästan hela sitt liv lokförare vid Falkenberg-Limmareds järnväg. Han ägde och bebodde ett stort trähus, som låg, där Nygatan och Södergatan korsar varandra. Kälken är gjord av eke och furu. Medarna är sågade vid ett sågverk någonstans uppåt banan. Den är försedd med förstärkningar av järn, som nog någon smed tillverkat åt honom. Det är min lillebror och jag, som sitter på den, och bilden är tagen den 22 januari 1933.

Från 299 kr

Bena Johan hade fått sitt öknamn av det att han gick omkring och samlade ben. Vanligt att dom skrämde busiga barn med att "är ni inte snälla tar Bena Johan er i säcken". Själv tyckte han inte det var roligt att dom sa så då han var en synerlig snäll person. Enl. Hans-Erik Hansson. I bakgrunden Karlsson & Svenssons cykelaffär. Förvärv från Anna-Lisa Nilsson innehavare av antikvitetsaffär i Falkenberg fram till 1985. Genom en auktion kom hon över div. föremål efter Patrik Johnsons kvarlåtenskap. De har sedan dess (1971) legat på hennes vind i Abild prästgård. Föremålen överlämnade från A-L Nilssons dödsbo av döttrarna Marie Louise Andersson, Viveka Linderström Sthlm o Anita Skantze Ullared.

Från 299 kr

Född som enda barn i ett enkelt skomakarhem i Norrköping fanns det utrymme för sonen att studera vidare. Det blev teologiska studier och därefter den så ofta långa vägen mot en fast prästtjänst. Ett första steg för August Wilhelm Brolin styrde till Tingstad som adjunkt i kyrkoherde Kastmans distrikt. Våren 1878 öppnades genom annans olycka möjlighet till avancemang. Komminster Julius Molander i Kaga hade avlidit och socknen var tillsvidare i behov av en vice. Brolins tid i Kaga blev emellertid kort. Redan året därpå blev tjänsten som vice pastor i Vårdsberg ledig och redan i februari månad 1879 var Brolin installerad i prästgården. Ett avgörande steg i Brolins karriär skulle komma 1882, då befordrad till ordinarie komminister i Viby socken. Känd och sannolikt respekterad i trakten kom han vidare år 1890 att erbjudas befattningen som kyrkoherde i det näraliggande Veta. Porträttet kan uppskattas till tiden omkring 1875.

Från 299 kr

Född i ett prästhem i värmländska Nyed växte Sara Frykstedt upp i Sunne prästgård, där fadern fått tjänst 1821. Tidigt föräldralös följde en tid för henne som mamsell och vidare guvernant i ett flertal välbärgade hem i landskapet. Vid någon av sina tjänster mötte hon sin blivande make Carl Anders Eckerbom och de lät viga sig i tid före deras förstfödde 1844. Familjen var då bosatt i Nedre Ullerud där maken var bruksfogde. Tiotalet år därpå lämnade makarna Värmland för ny tillvaro i Vadstena. I den nya hemstaden titulerades maken som kommissionshandlare och i parets hem sköttes parets nu sex barn. Makarnas sjunde barn föddes i Vadstena och det är rimligtvis hon vi ser invid modern. Av samma grund kan porträttet dateras till 1860-talets första år.

Från 299 kr

Vykort, "General Peklins fängelse å Fästningen". Det finns en skröna om att generalmajoren Carl Fredrik Pechlin (1720-1796), som dog på Varbergs fästning, skulle ha suttit i källarhålan dit den lilla porten på bilden leder. Sanningen är att hans tid (1792-1796) som "bekännelsefånge" på fästningen var mer bekväm. Han fick bo i Kommendanthuset och ha både betjänt och ett par av sina pigor från sitt gods Ålhult i Småland till att passa upp honom. Han tilläts även gå ner till staden. Långt fram i tiden blev han namngivare till "Pechlins gränd" i södra delen av centralorten Varberg. En minnesplatta på torget söder om kyrkan utmärker hans gravplats, som påträffades invid dåvarande kyrkogårdsmuren först 1858. Pechlin var med all säkerhet en av de främsta konspiratörerna bakom mordet på Gustav III, men detta förnekade han. Han dömdes av Högsta domstolen att insättas på bekännelse, alltså att hållas fängslad till han bekände, först på Karlstens och därefter på Varbergs fästning, där han förblev till sin död.

Från 299 kr

Malcusfabrikens nya huvudkontor vid Laholmsvägen i Halmstad som invigdes den 10 december 1960. Här samlades ett antal avdelningar inom bolaget för att uppnå största möjliga effektivitet. Byggnadens utformning skulle minimera underhållskostnader, men man var samtidigt angelägen om att ge linjer och ytor en konstnärlig gestaltning och köpte även in konstverk att pryda interiören med. Utöver avdelningar för direktion, försäljning, inköp, ekonomi, avlöning och reklam fanns också lokaler för arkiv, utställningar och föreläsningar. Entreprenören och grosshandlaren Malcus Holmquist startade 1889 firman Malcus Holmquist Tekniska Specialaffär. AB Malcus Holmquist, även kallat Malcus, bildades 1902 då ett bolagsavtal slöts mellan delägarna. Malcus var ett verkstadsföretag med stor internationell verksamhet. Man exporterade borr, borrutrustningar, slipmaskiner, traverser och lyftdon samt en mängd andra industriartiklar till nästan alla länder i världen. Efter 80 år övertogs verksamheten av Svenska Kullagerfabriken (SKF).

Från 299 kr

Konstnärskoloni på Öströö i slutet av 1800-talet tillsammans med barn och hundar. Till höger ses den danske konstnären Joakim Skovgaard med familj (troligen mannen i vit hatt). Hustrun Agneta har vitt förkläde. Till vänster står en man och håller i en tavla. Kanske är det den danske målaren Bengt Goldschmidt (?), som också ska vara med på bilden. Bakom honom står en pojke med ok. Ägare till Öströö mellan 1885-1887 var Titus Frederik Schouw och hans syster var gift med Joakims far, PC Skovgaard. Joakim och hans två syskon, även de konstnärer, vistades därför ofta på Öströö och fann motiv till sin konst. Mannen med vita mustascher som står till vänster kan möjligen vara Schouw. När Schouw tvingades sälja godset välkomnade den nye ägaren, Elof Laurell, att konstnärerna fortsatte att komma på besök. Meddela oss gärna om du vet mer om personerna på bilden!

Från 299 kr

Brevkort, "Nidingens fyrar. Onsala.", daterat 1905. (Bild 2 med text.) Redan när danskarna anlade en fyrplats på detta flacka skär byggdes två fyrar - världens första dubbelfyr - bestående av två vippfyrar. Ett stenhus med vaktstuga och förråd uppfördes också. Anläggningen blev Sveriges första fyr när Halland blev svenskt 1645. Nidingen utmärker sig även genom att 1766 bli den första svenska fyrplatsen med mistsignalstation och den första fasta fyrplatsen i världen med ordnad mistsignalering. De sexkantiga dubbelfyrarna av sten, som står där än idag, uppfördes 1832 tillsammans med ett bostadshus och en ny klockstapel. Styrman H. Lund från Onsala var entreprenör för byggandet. Ytterligare en sak var Nidingen först med, denna gång ur ett västkustperspektiv: 1916 försågs fyrpersonalen där med en motorbåt istället för den gängse lilla segelbåten. 1946 restes en tredje fyr på Nidingen vilken ersatte de gamla och drevs med elektricitet istället för olja och fotogen, som då hade använts de senaste 100 åren.

Från 299 kr

Ett till synes vardagligt nedslag på Stora torget i Linköping. Butikernas flaggning visar emellertid att man var på väg mot festligare stunder. Hos Sahlströms bokhandel blir vi upplysta om att festiviteten rörde självaste konungen, Oscar II. Den odaterade bilden skulle mycket väl kunna vara tagen 1907, kungens dödsår, och om flaggorna hedrade hans minne vore orden om fest minst sagt opassande. Han insomnade dock i december månad så ett postumt hedrande kan avskrivas. Mer troligt är att staden väntade besök av en livs levande konung. På sina resor utmed stambanan var han en ganska ofta återkommande gäst. Landshövdingen, stadens regementen, någon invigning eller av andra skäl besökte kungen Linköping regelbundet. Här sannolikt av det mer officiella slaget. Fotografiets upphovsman är inte känd men kan på goda grunder tillskrivas Fritz Lovén. Fototiden skriver vi till omkring år 1900.

Från 299 kr

Karlstads brandkår i full parad utanför brandstationen på Karlbergsgatan på en bild från 1937. Första bilen är en Scania Vabis inköpt 1922 (begagnad). Vid ratten Georg Lindh, bredvid brandchefen Ade Engström. I baksätet fr.v. Gösta Olsson och verkmästaren E. Ståhlbom (far till kriminalkommissarie Stålbom i Karlstad). Nästa bil en Chevrolet från c:a 1924. Bil nr 3 i raden är mycket riktigt Tidaholmaren. Bil nr 4 är en Volvo 1936, stadens första täckta brandbil. Karossen byggd av brandkårens personal under ledning av verkmästare Ståhlbom. I bil nr 2 framifrån (Chevrolet): i förarsätet från vänster: Brandmästare Alzén, Eric Back. Bakersta brandbilen är en Tidaholmare (kallad A3, inköpt från fabriken i Tidaholm 1923 och var även utrustad med vattenpump som var monterad baktill) med massiva gummihjul från 1910-talet. Framför den en 1920-tals brandbil med träekerhjul och luftgummidäck och längst fram den nya moderna stoltheten från 1930-talet.

Från 299 kr

"Lelle-Johan" med familj på Slottsgatan 13, Lotsen 3 i Varberg. Johan Andersson sitter längst till höger med hustrun Dorothea, "Thea". Deras son Fredrik Andersson, typograf på Norsteds i Stockholm, är på besök omkring 1913 med sina två söner Åke (f. 1908-03-09) till höger och Erik (f. 1905-11-06) till vänster. Hustrun Gerda tar bilden. När Johan och Thea gifte sig 1878 noterades han som bärare, fd sjöman, och husägare i kvarter IV, men 1884 stod Johan som ägare till fastigheten på Platsarna. Han var fiskare men om somrarna körde han även badgäster till Getterön. Thea var från Polen och arbetade som baderska i badhuset. Johan försvann till sjöss utan att bli återfunnen, men Thea levde till 1923. Fastigheten kallades sedan "Thea-Eriks" och "Tamms", efter ägaren P G Tamm 1919-1924.

Från 299 kr