Här är ytterligare en intressant bild från den gårdspart som Per Olsson med familj flyttade upp till. Vi ser den nybyggda husdelen från 1908 t h och hur man förberett en fortsättning av den på den gamla husdelens plats. Halva det gamla huset står ännu kvar. Det branta taket och skorstenens placering visar att det haft faltak tidigare. Det har ett bakbygge som är ett inpanelat bulhus. Detta bakbygge är något höjt och har därför fått lite lustiga proportioner. De tätt sittande fönstren tyder på ett ursprung i 1700-talet. T v syns bulbrygghuset, se Bild 998. Bakom det skymtar delar av den nya och den gamla ladugården.
Från 299 kr
Masse kallar denna vackra byggnad för lammhus, men den innehöll många funktioner, det finns fyra dörrar. Den hitre dörren verkar onödigt bred för att vara till ett lammhus, snarare till russ. Utrymmet intill skulle kunna ha varit en hoimd, men varför dörr då? Den nya dörrarna gick kanske till en vagnbod och längst bort var det kanhända lammhus. Det är vedtravar mot gaveln, något utrymme tjänade möjligen som vedbod. Men det är bara en grov gissning. Halmtaket avslutas på sedvanligt sätt med breda vindskivor med den dekorativa avslutningen upptill. Och en fågelholk som på nästan alla äldre uthus.
Alfred Olsson och Jakob Karlsson lägger nytt spåntak på snickar- och vedboden. Deras part hade tillgång på skog och därför kunde man lägga trätak. Man ser att boden i grunden är en bulbyggnad, riskallarna och bandändarna sticker ut. Den har senare panelats in och höjts. Den har inga fönster, skulle man se något fick man ha dörrarna öppna. På nocken sitter en fågelholk. Det ser man på nästa alla uthusbyggnader i socknen, de sitter fastspikade på gavlar, nockar och på alla möjliga ställen. Ursprunget är att man plundrade bona när ungarna var nykläckta. Halstrade starungar ansågs som en delikatess!
Det här är en imponerande ladugårdsbyggnad, uppförd 1867 och lite ombyggd på 1910-talet med större dörrar och fönster. Gaveln med mindre fönster i två våningar är orörd. Den är också uppförd i sten ända upp till hanbalken, så bara översta gavelspetsen är brädklädd. Det är ett äldre sätt att bygga än fähuset bredvid, där hela gavelfältet är brädklätt och resningen är något flackare. Beteshagen är avgränsad mot ladugårdstomten med en mycket kraftfull slantun byggd av rejäla stolpar och breda bräder. Grinden t h är av traditionell modell med slanorna intappade i stolpar med korslagda snedsträvor. Ris i hagen tyder på torrsommar, där djuren stödutfodrats med löven från avhuggna askkvistar.
Masse har fotograferat denna Botelspart från beteshagen mellan de båda parterna väster om landsvägen. Denna part låg tidigare på andra sidan vägen ihopbyggd med grannparten där. Vid en eldsvåda i advent 1865 brann dessa båda parters uthus upp. Troligen flyttades denna gårdspart till västra sidan av vägen efter branden. Bakom spjälstaketet syns en stor manbyggnad i parstugeform, möjligen byggd strax efter 1865, vilket stämmer väl med stil och storlek. Huset innehöll troligen en vardagsstuga till vänster, kök i mitten och en stor sal t h. Dubbla fönster uppe på gaveln tyder på en inredd gavelkammare. T h syns gaveln till en något yngre brygghusflygel. I bakgrunden skymtar ladugårdens halmtak.
Här ser man Lars Anderssons små uthus. De är 10-12 år gamla på bilden om det stämmer att han bebyggde platsen ungefär år 1900. Bodarna i resvirke med halmtak är tämligen nya, medan den med faltak verkar äldre, både till formen och att man ser att bortre halvan är byggd i bulteknik. Hönan står också på resterna av något byggnadslikt. Det är svårt att veta vad de små uthusen har använts till. Lars kunde nog ha ett par grisar och uppenbarligen höns, fast det bara syns en enda höna. Redskapsbodar förstås. Vedbod med dass är det nog t h. Där bakom skymtar Mattsarve kvarn.
På väggen hänger ett par träskostövlar på tork. Det är rymliga träskor som klätts med höga skaft av läder, skaften gick upp på halva låren. Dessa använde man vid uthavsfiske som skydd för väta och för värme, särskilt på vinterhalvåret. Boden är en bulbod, där de otäta bularna på långväggen tätats genom påspikning av bräder. Gavelfältet är utbytt med moderna bräder och boden har kostats på papptak. Den har en lucka i stället för fönster, vilket var det vanliga om man överhuvudtaget hade något ljusinsläpp i boden.
En rörande bild över kvinnorna som rätt finklädda och med hattar på huvudena väntar på sina karlar. Till vardags såg de säkerligen inte ut så här. Att ta hand om fisken var ett smutsigt arbete, kläderna blev lätt nedsölade, så då var det arbetsförkläde och duk som gällde. Masse har troligen bett kvinnorna komma ner till Nabbu och då klädde de upp sig när de skulle fotograferas. Något som stämmer är att ett par kvinnor stickar. Man fick aldrig gå sysslolös och t ex strumpor stickade man medan man gick, eller som här väntar. Många har samlats i den nybyggda boden, vilken man nog var stolt över.
Vy mot Linköpings station, uppförd i samband med Östra stambanans dragning till staden 1872. I Linköping, likt flertalet orter utmed statens huvudlinjer, stod Statens järnvägars chefsarkitekt Adolf Edelswärd för stationens byggnadsritningar. Tiden är något av 1890-talets år. Till vänster om stationen ligger den vackra och välartikulerade fabriksbyggnaden som senare kom att ingå i en större anläggning och efter tidens produktion kallas Maskinskylten. Under bildens decennium gällde istället framställning av olika slags trävaror. Notera "vattenkiosken" invid gatukorsningen, som förutom försäljning av dricksvatten tycks som affärsidé erbjudit kioskens väggytor för affischering.
Makarna Stånggren med sina förstfödda barn låter föreviga sig i linköpingsfotografen Maria Tesch ateljé. Tiden är något av 1800-talets sista år. Johan Stånggren är vid tiden löjtnant vid Första livgrenadjärregementet i Linköping men har även en civil karriär som lantmätare. Makan Ottilia Sjögreen är bördig från Edshult i Jönköpings län men har före äktenskapets ingång 1889 varit bosatt i Uppsala en längre tid. I famnen håller hon dottern Anna Sofia Margareta och framför fadern sitter sonen Gustaf Adolf Magnus. Barnens tilltalsnamn har inte kunnat styrkas.
Ur en samling av vykort med affärer och butiker på Östergötlands landsbygd har vi hämtat detta motiv. Här hade handlaren Bengt Johanssons beställt ett fotografi av sin speceriaffär i Hästholmen. En handlares liv kan vara nog så spännande men för Bengt torde tillvaron stillat sig något när han blev köpman på orten. Han hade i dryga 30 år varit bosatt i USA och där bland annat livnärt sig som livvakt. År 1908 hade han gift sig i brittiska Hull och från 1910 var makarna tillbaka i Sverige. Enligt uppgift ska de ha övertagit handelsboden 1921 och däromkring torde vi finna bildens tillkomst. Längre fram kom även ortens distriktssköterskan ha sin mottagning i huset.
Motiv från Wallenbergska trädgården i Linköping. En sekundär påskrift anger fotoåret 1898 men då var den stora tomten nyligen avstyckad och såld för exploatering, varför korrekt datering torde tidigareläggas något eller några år. Oaktat exakt datering var kägelbanan på bilden vid tiden omkring 30 år, uppförd som den var 1868 av dåvarande gårdsägare Adolf Wallenberg. Grosshandlare Axel Karlsson kom vidare i besittning av banan och lät flytta den till sitt sommarnöje Drabbisdal i Berg norr om Linköping. Sedan 1964 är samma kägelban placerad i friluftsmuseet Gamla Linköping.
Vinterbild från Djurgårdsgatan i Linköping. I blickfånget den vid tiden kallade Lilla stugan på den senare tillkomna adressen Djurgårdsgatan 15 i Linköping. Bakom grenverket skymtar Wallenbergska gården. Den uppfördes som Åmanska gården omkring 1830 och var då placerad precis utanför Linköpings stadsgräns. För att införliva fastigheten med staden flyttade man sonika gränsen något söderut, bortom det vackra tvåvåningshuset, som därmed länge kom att bli stadens sydligaste gård. I sammanhanget bör nämnas den lilla föga uppmärksammade sten som ännu står på platsen invid Djurgårdsgatan med inskften; "Stadens gräns till år 1911". Stenen minner om den påtalade stadsgräns som fram till 1911 löpte mellan Linköpings stad och landsförsamlingen Sankt Lars.
Vy från Kanberget mot Linköpings centrala delar. Bilden är odaterad men kan bestämmas till något av 1900-talets första år. Motivet får betraktas som unikt i den bemärkelsen att det fångat hovmarskalk Carl Adolf Gyllenrams sällan avbildade bostad. Vi skymtar den herrgårdsliknande bostaden inbäddad i grönska närmast till höger. Byggnaden revs 1906 för att ge plats för det så kallade Lorichska huset med entré vid Barnhemsgatans möte med Storgatan. En annan byggnaden i bilden med få dokumentationer är huset med valmat tak -mitt i bilden- som länge fungerade som boställe för stiftets konsistorienotarie. Vägstråket i förgrunden motsvarar Västra vägens löp i Kanbergsområdet.
På detta något nötta porträtt ser vi systrarna Söderberg som samlats hos linköpingsfotografen Mara Tesch för att föreviga sig tillsammans. I sammanhanget är den stående Beata Söderberg namngiven. Hon var folkskolelärarinna för flickor i Linköping från 1886 till omkring 1910. Under senare delen av hennes liv sammanbodde hon med sina bägge systrar som nått hög ålder, även de lärarinnor och som vid tiden så ofta inom yrket ogifta. Till vänster i bild sitter Alfrida Söderberg. Född 1839 i Östra Vingåker under den period linköpingsfödde fadern innehade tjänst som bokhållare på orten. År 1844 flyttade familjen åter till Linköping varför den yngste systern, Anna Christina, till höger i bild kom att födas där.
Porträtt av fru Marie Louise Berg. Född 1851 i Skallsjö i nuvarande Lerums kommun. I samband med sitt giftemål med lotschefen Henrik Werner flyttade hon till Norrköping. Året var 1876 och paret kom att få tio år tillsammans. Makens sviktande hälsa tvingade honom emellertid att några år in på 1880-talet begära tjänstledighet och ställa sig under vård hos doktor Westerlund i Enköping. Där blev han kvar till sin död i maj månad 1886. Inte heller Marie Louise kom att få något långt liv. Efter makens bortgång flyttade hon till Skara där hon avled 1889, blott 37 år.
Emma Wirström var från åtminstone 1858 verksam som lärare vid Linköpings så kallade Enskilda flickskolan, som vid tiden var att betrakta som en ren slöjdskola. Från 1861 var hon istället knuten till stadens allmänna flickskola i hörnet av S:t Larsgatan-Drottninggatan och som under 1860-talet kom att reformeras med fastställda kursplaner med en rad ämnen såsom historia, geografi, naturlära och geometri. Enligt källorna kom Emma att kvarstå som lärare till hög ålder. Först 1905 anges hon varande före detta lärare, då närmare 75 år fyllda. Fotografiet visar henne under något av 1880-talets år.
Under Östergötlands museums första tid var man hänvisad till provisoriska lösningar för sin verksamhet. De växande samlingarna och önskan om att visa dem var under museets första 75 år förknippat med stora svårigheter. En något udda lösning erbjöds från 1886 i den obrukade och nu sedan längre rivna Hospitalskyrkan invid Hospitalstorget. Här en unik interiör som kan antas vara tagen i samband med museets återöppnade i april 1895. Museet hade året före fått sig donerat delar av häradshövding Carl Dahlgrens digra konstsamling och hållit museet stängt en tid för omhängning. I de nya utställningarna gavs det som synes stort utrymme för donatorns konst.
Fotot taget på Sandvikens hotell. Ernst Arvid Larsson, Lasse, född 1900-08-31 i Vrenninge eller Fläckebo i Västmanland, han avled 1980-07-09. Fadern var nattvakt på GDJ, Gävle - Dala Järnväg och ansåg att enda möjligheten för den 14-årige sonen Ernst Arvid att komma in vid järnvägen var att börja som tidningspojke. Här syns han i uniform och Pressbyrås väskan med troligen Dagens Nyheter i handen, Han hade mössa med nr 556 och snökängor på sig. Man lär ha sagt till pojke- kom in ska Du bli bjuden på något sedan togs kortet på verandan.
Vintertåghem i Storlien. Vagnarna är Statens Järnvägar, SJ So7 1272 sällskapsvagn till vänster, So7 1275 matsalsvagn. Trots att vagnarna ursprungligen var likadana har plattformarna senare blivit olika. Här syns också kabelöverföringen av el mellan vagnarna och på taket ser ut som någon anordning för täckning av övergångsbryggan. Något annat som syns är att 1275 fått boggierna m91 bytta mot m96 men båda vagnarna har glidlager och inte rullager. Rullager och modernare boggier användes på vagnar i vanliga trafiken och tåghemmen med lägre hastigheter fick de äldre boggierna. TT
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.