Porträtt av Maria Lovisa Fagerlin, eller doktorinnan Sederblad, på det vis som gärna framhölls i sociala sammanhang vid tiden. Född i Västrums socken 1861 och vidare uppvuxen i Västra Ed och Hjorteds församlingar, inflyttade hon till Linköping 1891 efter giftemål med doktor Carl Sederblad. I förstone bodde makarna i en våning på adressen Apotekaregatan 5, men flyttade snart in i det då helt nya stenhuset i hörnet av Platensgatan-Kungsgatan. Vid sidan av tjänsten som distriktsläkare hade maken även mottagning i hemmet. Bostaden kom efterhand likaså bli livfull genom parets barn, Astrid, Bo och Folke. Här ser vi henne emellertid bortom småbarnsåren, 48 år fyllda.
Från 299 kr
Defekt men lokalhistoriskt intressant fotografi. Nedslag i den så kallade Disponentträdgården i Ljungsbro, en vid tiden för bilden nyligen anlagd frukt- och bärodling för Cloettas behov. Odlingens namn etablerades sannolikt först efter att företagets direktör låtit färdigställa sin nya bostad i området. På bilden ses den under uppförande vid odlingens norra sida. Bostaden stod inflyttningsklar 1902, vilket daterar bilden. Anm: Fotografiet ingår i fotografen Arthur Möllmans (1882-1979) samling. Denne var verksam i Linköping först 1923, varför egentlig upphovsperson kan sökas till hans dåvarande arbetsgivare Josef Röding (1877-1947), men mer sannolikt dennes företrädare John Bergqvist (1874-1953).
Vy mot den mäktiga ladugården till Ryds Herrgård. Rimligtvis uppförd under Carl Thersmedens tid som ägare av godset under åren 1890-1919. När den sista privata ägaren av godset avled 1921 visade sig gården vara svårsåld, varför Linköpings stad bestämde sig för att förvärva anläggningen. Den utarrenderades för att från 1951 fungera som Sveriges första kollektivjordbruk, Ryds Sambruksförening. Jordbruket drevs på detta sätt tills kommunen i början av 1960-talet började planera för en expansion av staden. Vid tiden för bilden har området ännu inte påverkats av den omfattande byggnation som kraftigt förändrade området med start år 1966. Planen var att anlägga den nya stadsdelen Ryd för cirka 10 000 invånare.
Bjärka Säby slott mot dess södra fasad. Kort efter att den till kassan väl stadda Germund Ludwig Cederhielm ärvt godset, beslöt han att uppföra ett nytt slott som ersättning för godsets äldre huvudbyggnad, ännu belägen strax intill. Anläggningen började byggas 1791 och pågick till 1797. Byggnaden utformades i en osvensk arkitektur med ett kubistiskt mittparti, sammanbyggt med två tvärställda flyglar. För ritningarna till det nya slottet stod Fredrik Magnus Piper, under sin levnad en av Sveriges främsta landskapsarkitekter. Vid tiden för bilden hade slottet nyligen ombyggts under ledning av slottsarkitekten Agi Lindegren. Den höga takresningen som då gavs slottet skapade ett barockmässigt utseende.
Vy vid Räcktjärv station. Håll- och mötesplats, öppnad 1910 12-01. Bispår till Räktjärvs hamn . Från Räktjärv station gick ursprungligen en ca kilometerlång sidobana åt norr till Räktjärvsänden vid sjön Räktjärv. Vid Räktjärvsänden fanns hamn och en mindre expeditionsbyggnad med godsbod och väntrum. Ångbåtstrafik var anordnad mellan Räktjärvsänden och Överkalix i samtrafik med järnvägen under den isfria tiden av året."Trafiken upphörde efter ett fåtal år i och med att landsväg byggdes till Överkalix. Räktjärv förlorade sin kontakt med järnvägen genom en linjeomläggning 1986. Med början vid km 1225,3 drogs den nya linjen i en rakare och 1300 m kortare sträckning söder om den gamla." Enligt www.banvakt.se
L.S.S.J. (Lidköping-Skara-Stenstorps Jernväg). Omkring år 1920 togs den här bilden av ett så kallat putsarelag på LSSJ. Fru Allida Sjöberg har tagit bilden, då boende i Källby. Hennes far ses som tvåa från vänster. Det gällde på den tiden att hålla järnvägsbanken ren och fri från ogräs och därför sändes regelbundet putsarelag ut för att rensa upp. Laget arbetar här på sträckan Vinninga - Skara under ledning av banmästare A. Skog i Skäggatorp. På bilden ses från vänster: Johan Svensson, Österbäcken, Händene. S.G. Fred, Fredsborg, Händene. Albert Karlsson, Ekåsen, Hasslösa. Johan Gustavsson, Nya Ledet, Hasslösa. August Skog, Skäggatorp.
Vykort, "Halmstad, Stortorget". Marknadsdag med flera träbodar på torget, där de uppslagna luckorna bildar tak över kunderna. Till vänster står boden för Halmstads Ångkorvfabrik, som vid tiden för fotografiet påbörjat sin expansion. Ägaren Fredrik Johansson lät uppföra en gårdsbyggnad med nya fabrikslokaler (de gamla var för små) och bostad på Brogatan 41 i staden, som stod klart 1907. Affärerna gick mycket bra och flera butiker med Ångkorven öppnades över åren. 1934 lämnade man torghandeln och flyttade in i Saluhallen istället. I början av 1960-talet övertog bröderna Gustaf och Åke Bengtsson fabriken och affären vid Brogatan, då namnet ändrades till Halmstads Charkuterifabrik (HCF). Verksamheten fortsatte fram till slutet av 70-talet, då den lades ner.
Porträtt av Oscar Egnell. Född i Stjärnorp 1813 som son till domkyrkosysslomannen Fredrik Carl Egnell och makan Ulrika Christina Granbeck. Sin första egentliga tjänst inträdde han 1838 som inspektor vid gården Roxtorp i hemsocknen. År 1841 gifte han sig med Augusta Elisabet Enelius och makarna fick raskt tre barn. Lyckan vände när hustrun drabbades av lungsot, ett av tidens många gissel. Hon avled i mars månad 1850. Ny livskamrat fann Egnell i Christina Mathilda Hellström. Hon var bördig från orten men hade bott en längre tid i Linköping. Vigseln stod i midsommartid 1852. Efter nytt boställe från 1853 på Bonnorp i Stjärnorp, sökte makarna lyckan på gården Hundekulla i Vånga socken. På de bägge nämnda gårdarna tjänstgjorde Oscar Egnell som inspektor. Från år 1867 förmäler källorna att Egnell lämnat inspektortjänsten för att bli mer aktiv som arrendator av Balderums södergård i nämnda församling. Vid tiden hade hans nya äktenskap välsignats med dotter och son. Redan efter ett par år tycks situationen dock vara en annan. År 1869 bröt familjen upp för att istället logera på gården Boberg västergård. Att logera betydde vid tiden en mer inaktivt och utan tydlig funktionell roll bebo platsen. Rimligtvis hade nu åldern börjat ta sin tribut för Egnell, möjligtvis var han sjuklig. Han sökte ny omständighet för sin familj 1872 och ombesörjde flytt till gården Sätra där de utan tydlig funktion logerade hos bonden och gårdsägaren Jaen Anderson. Kort därefter bosatte sig familjen i vad tiden kallade Bönhuset, missionsrörelsens lokal i Vånga socken. Inte heller på denna plats var familjen Egnells roll tydlig. Icke desto mindre bodde de kvar i Bönhuset till 1882 då makarna åter flyttade till Sätra. Här bosatte de sig efter dåtidens språkbruk "till hus", vilket kunde betyda en mångfald boendeformer men i grunden inneboende av något slag. Oscar Egnell gick ur tiden i april månad 1890.
Bilden visar ett repro av ett medfaret men unikt motiv från den så kallade Wernerska trädgården i Linköping. Tiden är första delen av 1880-talet. Den skarpsynte kan på standaret utläsa att det rör sig om det parodiskt ordensliknande sällskapet Wiknings-Commissionen, som under en period höll årliga sommarfester i trädgården. Etablissemanget Wernerska trädgården hade från senare hälften av 1800-talet en självklar plats i stadens nöjesliv. Namnet var hämtat från provincialläkaren Henrik Werner, som införskaffat tomten som sommarnöje vid sidan av sin stadsvåning invid Stora torget. Den som utvecklade området från en framvuxen nöjesträdgård med tvivelaktiga inslag till en offentlig nöjesplats med restauranger, teater- och cirkusbyggnad samt musik- och danspaviljonger var entreprenören Anders Peter Andersson alias Bonn på Druvan, som år 1864 kommit i besittning av tomten. Nöjesinrättningen kom att blomstra tills ägarens bortgång 1886. Utan eldsjäl sjönk ambitionerna vartefter för nöjelpalatset och i än mindre grad efter det nya seklets inträde med tidens aktualiteter såsom brännvinsförbud vid scenunderhållning, den nya stadsteatern och biografernas erbjudande av det nya mediet film.
Trots att den så kallade Westmanska gården invid Stora torget i Linköping revs så sent som 1907, har påfallande få fotografier av huvudbyggnaden bevarats för eftervärlden. Här hade den i övrigt så skicklige fotografen Didrik von Essen uppenbara bekymmer med det sena kvällsljuset, men hans vy från 1901 ger oss ändå en god föreställning om hur bebyggelsen i torgets sydvästra del tog sig ut vid tiden. Gatuhuset mot torget torde uppförts kort efter den stora stadsbranden i Linköping år 1700, som för övrigt startade i just denna gård. Gården blev under det sena 1700-talet säte för familjen Westmans blomstrande handelsrörelse och huvudbyggnaden bär tydliga spår av senare utförda om- och tillbyggnader för att bättre passa den förmögna släkten. Vid tiden för bilden ägdes stadsgården ännu av en Westman, den för Linköpings kulturliv så betydelsefulle Henric Westman, men han höll huset uthyrt och bodde själv på sin gård Valla väster om staden. I gatuplanet drevs i det centralt belägna huset som brukligt handel. Störst yta upptogs av AB Sundquists & Co, en snus- och tobaksaffär som drevs av änkefru Mathilda Ekström. I husets andra ände hade Tannefors Nya Valskvarn handel med mjöl, gryn och torrjäst, men plats gavs även för systrarna Lovisa Charlotta och Johanna Augusta Johanssons kaffeservering. I den storslagna montern mot hörnet av Bokhållaregatan gjorde fotografen Swen Swenssons reklam för sina alster. Gården revs 1907 för att ge plats för det så kallade Centralpalatset.
John Andersson, "Motalakungen kallad", får sägas väl burit upp sitt epitet. Uppvuxen under enkla förhållanden i Dalsland tog omständigheter honom i ungdomen till England. Tillbaka i Sverige öppnade kontakter och tillskansade språkkunskaper för ett entreprenörskap. För en avgörande bekantskap stod brännvinskungen L O Smith, som utsåg Andersson till chef för spritfabriken i Falköping och senare för Motala spritfabrik, som han kom att överta i början av 1880-talet. Fabriken gav stora inkomster och bringade utrymme för nya företag. Pappersbruk, vadd- respektive spikfabrik och en inkomstbringande tvättinrättning kan nämnas som exempel på initiativ. Motala Chokladfabrik bör även omnämnas och läggas till raden. Företaget flyttades till Råby och senare till Ljungsbro och övertogs med tiden av Cloetta. Av stor betydelse hade även den av honom anlagda kraftstation som tidigt försåg Motala med elektrisk gatubelysning.
Från slutet av 1800-talet expanderade Linköping förbi Tinnerbäckens flöde söder om staden. Jordbrukets rationalisering i kombination med uppdriven industralisering, genererade stor inflyttning med bostadsbrist som följd. "Tinnerbäckslyckorna" i dagens norra Hejdegården styckades upp för nya bostäder och med tiden bildades omkring ett 30-tal fastigheter. Tomterna utmed den numera igenlagda Styrmansgatans östra sida lades ut till försäljning 1882. Stadsäga 2208 inköptes av ångbåtsbefälhavaren, sedermera vedhandlare, Wilhelm Robert Scherling. Flertalet tomter i området köptes av kapitalsstarka stadsbor som på spekulation lät uppföra relativt enkla hus i bostadsbristens tider. Scherling lät för egen del uppföra ett av områdets mer påkostade hus. Vid sidan av familjens tornförsedda våning hyrdes ett flertal lägenheter ut. Här en vy mot huset från söder 1965.
P2-premiär i Varberg, varmed Radiostationen i Grimeton trädde in i rundradiovärlden. Där hade då en provisorisk sändare riggats i ett av antenntornen. Herrarna på bilden, som deltog i premiärsändningen, sitter i ett av stationens ritkontor, fr v stadsfullmäktiges ordförande i Varberg Yngve Olsson, radiolegendaren Sven Jerring, Hans Palmqvist, tekniske direktören i Telestyrelsen Erik Esping samt programintendenten Jan Prytz. Esping inledde med ”Sveriges Radio Program 2 Varberg” och meddelade att en ny mellanvågssändare för Program 2 hade startats för Varbergsområdet. Därefter tog Sven Jerring vid och hälsade välkommen innan han presenterade programmen i P2 för den närmaste tiden. Fullmäktigeordförande Olsson gratulerade Sveriges Radio till den nya stationen. Därefter tog chefen för Varbergs Museum, doktor Albert Sandklef, över med att kommentera ett urval av grammofonmusik. Sändningen kunde även höras över den lokala sändaren, som fanns i elverksbyggnaden i Varbergs hamn.
Vid tiden kring nyåret 1905 presenterade en grupp entreprenörer den djärva idén att starta ett betydande sockerbruk i Linköping. Hundratals nya arbetstillfällen skulle skapas och dessutom skulle underlaget för de smalspåriga järnvägslinjerna runt staden väsentligt förbättras. Men det kom med kravet att Linköpings stad skulle ställa mark till förfogande och finansiellt stöd. Turerna kring sockerbrukets etablering skulle föra för långt att i detalj beskriva här men det kan noteras att allt gick remarkabelt fort och inte utan kritik. Bolagets aktier släpptes redan i februari 1905 och i början av mars månad hölls konstituerande stämma. Blott två dagar efter bolagsstämman inleddes byggnadsarbetena trots att man ännu inte ägde marken. Till sommaren sysselsatte bygget omkring 300 man som arbetade dygnet runt. Den 4 oktober startade tillverkningen och under påföljande lördag levererades det första råsockret. Maken till företagsetablering är svår att finna. Här en vy från Nykvarnsparken kort efter färdigställandet.
Personalen vid Råby chokladfabrik, där som synes ett betydande antal kvinnor och flickor från orten erbjöds arbete. Den avvikande lille gossen till höger är disponentens son Hjalmar Svensson, sedermera Svenfelt. Fabriken grundades 1892 av den i Motala verksamma grosshandlaren John Anderson, varför rörelsens egentliga namn var Motala chokladfabrik. På platsen bedrevs tillverkningen i äldre industrilokaler som arrenderades av friherrinnan Helene von Mecklenburg. Redan året efter grundläggningen kom Olof German Svensson att knytas till bolaget och i egenskap av disponent bidrog han med nya ägare i Cloetta starkt till att utveckla tillverkningen som vartefter erhöll ett allt större anseende. Företagets tid vid Råby blev emellertid kort, knappa tio år. Vid tiden för bilden upplevdes fabrikslokalerna alltmer orationella och redan 1902 kom ny fabrik att stå klar vid Malfors.
En kaffestund med stil hos familjen Hoff i Örebro. Makarna och dottern Isabella bor på adressen Storgatan 9 och i samma gård har sadelmakare Carl Johan Hoff sin verkstad. Han är knuten till Livregementets husarer och har därmed sin utkomst tryggad får vi förmoda. Hustrun Amalia Albertina är bördig från Normlösa i Östergötland och hon har varit gift med sadelmakaren sedan 1880. Makarna har dock äktenskapliga problem. Vid tiden omkring bilden har de blivit varnade för vad man då sade, oenighet i äktenskapet, och 1912 går de skilda vägar efter beslut av domkapitlet. Ett av fler möjliga skäl till skilsmässan finner vi i Lindesberg 1911. I oktober månad döps där det föräldralösa flickebarnet Ebba Signhild Lovisa. Efter en kortare tid i fosterhem erkänner Carl Johan Hoff faderskapet och när han i december månad 1912 gifter om sig har han inlemmat barnet i sitt nya äktenskap. Men då har vi gått händelserna i förväg.
Personalen vid Råby chokladfabrik, där som synes ett betydande antal kvinnor och flickor från orten erbjöds arbete. Fabriken grundades 1892 av den i Motala verksamma grosshandlaren John Anderson, varför rörelsens egentliga namn var Motala chokladfabrik. På platsen bedrevs tillverkningen i äldre industrilokaler som arrenderades av friherrinnan Helene von Mecklenburg. Redan året efter grundläggningen kom Olof German Svensson att knytas till bolaget och i egenskap av disponent bidrog han med nya ägare i Cloetta starkt till att utveckla tillverkningen som vartefter erhöll ett allt större anseende. Företagets tid vid Råby blev emellertid kort, knappa tio år. Vid tiden för bilden upplevdes fabrikslokalerna alltmer orationella och redan 1902 kom ny fabrik att stå klar vid Malfors.
Gruvan, en av våra första utställningar, har genom alla tider varit en av de mest populära attraktionerna på Tekniska museet. Nu kan du utforska nya spännande upplevelser i de gamla gruvgångarna och uppleva en helt ny modern del med borrsimulator och andra spännande stationer. Vår populära utställning Gruvan har genomgått en rejäl förvandling förutom nya ytskikt, realistiska gruvarbetare och stämningsfull belysning har de gamla gruvgångarna fyllts med nya överraskningar, effekter och andra spännande inslag. Följ med på en resa genom trånga, mörka gruvgångar där du får uppleva hur det en gång så farliga arbetet i underjorden gick till hundratals år tillbaka i tiden. En helt ny del den moderna gruvan Dessutom har Gruvan utökats med en helt ny del med moderna gruvmiljöer. Starta äventyret med gruvbussen, som tar dig ned i underjorden. Framme i den moderna gruvans kontrollrum kan du ta plats i borrsimulatorn en styrhytt där du själv får styra den enorma borren in i bergväggen för att göra hål för sprängmedel och lasta malm. Här kan du också avfyra en rejäl salva med hjälp av knappar och spakar i ett riktigt sprängskåp som använts i Kirunagruvan. I den moderna gruvans kontrollrum möts du av mängder av skärmar för att följa metallernas och mineralens väg runt jorden. I skåp och lådor hittar du prover på 40 olika metaller och industrimineral som behövs för att tillverka en vanlig mobiltelefon. Här finns också mikroskop och andra verktyg för att testa och analysera borrkärnor från urberget. I den nya delen av Gruvan fortsätter berättelsen till nutid, och vi får se hur de en gång farliga arbetsplatserna numera liknar kontorsmiljöer och fikarum på vilken arbetsplats som helst. Vi får också träffa dagens gruvarbetare, avfyra sprängladdningar, åka buss långt ner i underjorden och prova att köra en borr- och lastningssimulator.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.